Åh...Åh... ÅH! Åh min Gud, du har haft barmhärtighet med mig! Dessa dagar, dessa vackra, soliga, underbara dagar...

Ja, vi alla vet det. Vi känner det, det som finns i luften. Vi vet att våren är påväg. Och det gör att euforin inom mig bara inte kan undvikas. Det är sol, sol, sol och PLUSGRADER for crying out loud!

Jag tog mig an uppdraget att införskaffa en vårjacka alldeles i slutet av mars. En tunn, marinblå oversize-jacka med stor luva från Monki. Den är så skön, så lätt, så... Vårig! Jag använde den någon enstaka dag under sportlovet, men jag hindrades eftersom någon slags högre makt hade andra, mindre mysiga väderplaner. Så den rutiga ulljackan fick sitta på min överkropp igen.

Men jag vägrar, och då menar jag vägrar, ha på mig ulljackan när jag faktiskt ser att det är några ynka plusgrader på morgonen innan jag ska gå till bussen. Jag har fått huttra en del, men det är värt det. Känslan av att inte vara tung och osmidig av på grund av en... Ja, tung och osmidig vinterjacka, den känslan är ju totalt underbar.

Totalt underbart, om inte min lyckligt soliga vårvärld raseras av ett förödande storm-snöoväder. Dock räknar  jag med ett sådant...


Min jacka. Den är ganska mycket snyggare på.

Åh Gud, jag måste verkligen skaffa en profilbild till bloggen. Som ni säkert förstår, (eller ja, det var väl ingen som märkte det eftersom min blogg inte är en särskilt välbesökt sådan), så har jag krånglat en del med designen. Tanken var att jag skulle ändra till en annan grunddesign (den jag har nu för tillfället), och ha en annan header. Den idén ville inte fungera, självklart, så det är därför det ser ut som det gör. Opersonligt, ofärdigt och icke-Ida. Så jag ska nu försöka mig på att göra så att jag åtminstone har en profilbild. Wish me luck! : D

Provade att fota lite med en av skolans Nikon D50 förut inför en fotouppgift i medieproduktionen. Här är några bilder:






SKIIIIIITTRÅKIGAAAA : D

Jag träffade precis min pojkvän i våran slitna caféteria här på Älvkullen. Jag blev väldigt glad. Jag tycker om honom väldigt mycket.

Nu får det vara nog. Vad gör jag för fel? Varför känns det som om jag är den mest ointressanta på jordklotet?

Facebookuppdateringar och blogguppdateringar. Det gör jag relativt ofta. Men mina 213 vänner på facebook och tjugo läsare på bloggen har på något sätt.. Svikit mig. Jag tittade precis igenom min blogg, och de senaste månaderna har det stått under varenda inlägg "0 kommentarer". Som om datorn ger mig en mental bitchslap och säger "Du är värdelös och otroligt ointressant".

Jag har gjort Facebookuppdateringar till en vana, men ändå... Inte många som gillar eller ens kommenterar. Är jag så störande? Gud, jag känner att jag är väldigt melodramatisk här, men ändå! Jag förstår inte vad jag gör för fel. Jag är ju bara mig själv...

Jag ser inte mina funderingar kring min opopularitet som jordens undergång. Men jag  förstår inte...


Den här killen är ju sig själv, och har nu fans över hela Sverige. Jag kanske borde vara lite mer som honom...

Jag känner hur paniken kommer fram mer och mer för varje dag. Jag lider och andra lider garanterat då deras ögon borde bli sönderfrätna från synen av mitt nu halvmeters-utväxt-förpestade hår. Ja, ni läste rätt. Jag har så länge jag kan minnas varit "tjejen med utväxt". Hela sjuan hade jag en lång, råttfärgad vedervärdig utväxt kring mitt blekta hår, och jag känner nu hur jag börjar komma in i ett likande tillstånd igen.

Det var nu synnerligen längesedan jag tog mig an mödan att bleka utväxten helt och hållet, i och med att jag sedan ett tag tillbaka haft planer på att bli mer naturblond. Med naturblond menar jag alltså att jag inte längre ska ha helblekt hår, utan bara slingor. Så, för ett par veckor sedan tog jag min mamma till hjälp och drog lite slingor i den mörka kransen kring mitt huvud. Skillnad: ingen skillnad alls. Så monstret till utväxten har växt till sig, och blivit stark. Jag tror den börjar smida planer på att ta över världen, och det är jag som först kommer att drabbas.

Pengar har jag brist på, så mer slingmedel som kan hålla utväxtens ondska tillbaka, har jag inte råd med. Finns det någon eldsjäl där ute som vill hjälpa en ung kvinna i nöd?

...Nej, jag trodde väl inte det.


Det fanns en anledning till att jag skar bort en del av mitt huvud...

Jag har nu överträffat mig själv i misslyckande. Jag spenderade för ovanlighetens skull natten hos min moder i Det Gudsförgätna. Jag har då turen att ha en busshållplats ungefär tjugofem meter utanför mitt hus. Och vilken jubelidiot missar då bussen ändå? - Jo, JAG! :D

Jag hade stressat hela morgonen för att få smink på plats, smörgåsar in mah belly och plattången hade fått mitt hår att inte längre se ut som om jag vaknat i helvetets eldar. Stress, stress, stress. Klockan 08:25: Jävlar, nu går bussaten om två minuter. Det susade till utanför mitt fönster, och jag förträngde tanken på att det var fordonet som skulle ta mig till skolan. "Nej, det är bara en lastbil. Bara en lastbil. Lugn nu.", tänkte jag i all panik, medan jag slängde på mig skorna som tog ungefär en halv evighet att knyta. Jag gick lugnt till hållplatsen, och stod där tills klockan blivit 08:35. Nu var det försent. Allt stressande förgäves.

Så med ilska i blicken och oerhörd besvikelse bubblande inom mig vandrade jag tillbaka till huset där jag skulle få möta min mammas vrede.

C'est la vie, c'est la vie, C'EST LA VIE! :DDDD

Imorgon händer det. Eller, imorgon händer det igen. Det där som hände den elfte november också. Det datumet då det kändes så ypperligt att fråga bibliotikarien om de hade NWT på skolan. Ja, för den dagen publicerades ett av mina... Verk i NWT. En krönika från moi, som jag var satans nöjd med. Och imorgon, fredagen den fjärde februari är det dags igen. Då kommer jag ha den där spännande pirrande känslan i magen ända fram till lunch, för då kan jag öppna NWT i biblioteket, betrakta mitt verk och bilden på mig bredvid det - igen.

Det kommer vara fint. Och förhoppningsvis lite roligt. Jag gjorde dessutom reklam för min blogg under "tips:", som kommer stå under min krönika. Det skola bli mycket intressant för att se om jag får några nykomlingar till den lilla samling läsare jag har här.

Guten nacht.

   
Kolla även in systers fotoblogg!: http://emasphotography.blogg.se   

Eftersom jag nu sitter i multimediasalen och väntar på att bli hunsad av läraren, kan jag lika gärna skriva någonting riktigt exhalterande här på bloggen.

I väntan på bussen... Ja, då kan man ju lika gärna blogga om småskit.

åh... Vilken kick jag får av musik en sån här vedervärdigt kall och tidig morgon. Mp3:n är min enda vän i Älvkulle-biblioteket. Och min fina high tech-mobil är inne på lagning. Ja, den heldog. Så nu får jag ha min barbierosa tejpade uråldriga mobil med flärplucka och KNAPPAR, under ungefär... två veckors tid. Det är hemskt. VGA-kamera <////3. Men, huvudsaken är ju att jag kan ringa med den. Och, det är lite kul att titta på bilder från sexan till sjuan. Jag vet inte hur många bilder på Ola Salo som finns där. Och en massa videor jag spelade in på roliga händelser.

Och då slog det mig.. Vad... Jobbig jag var :D Ja! Verkligen dretjobbig! Helt sjukt! Jag skrattade som en häst oavbrutet och jag levde bara i min egna lilla The Ark-värld.

Jag vill inte vara som jag var då. Men det är jag säkert.

En helt vanlig torsdag var det. I förrgår. Fast, den kanske inte var helt vanlig, i och med att livet då kryddats lite extra med ett alltför wunderbart historiaprov, skolfotografering och en liten photoshoot med süster Emma efter skolan.

Jag hade ganska nyss ätit mat och planen var att ta 19.10-bussen in till stora staden och sova hos min käre pojkvän. Klockan blev sju, och jag tog på min min grårutiga ulljacka och den där fina grå-svarta mjuka stickade halsduken jag gav till min pappa i julklapp ifjol, men som aldrig av någon outgrundlig anledning blev använd.
Jag begav mig till den lilla röda busshyttan på Runnevål och satte mig och väntade snällt på bussen. Allt var precis som vanligt, trodde jag iallafall....

Bussen närmade sig och jag gick på, och stora starka väktare stod mitt i gången mellan stolarna, och bad att få titta på mitt busskort. Det blev godkänt.

Jag satte mig vid ett av alla bussens fönster, och fläkten var på ovanför mitt huvud, och jag kände hur några hårstrån fladdrade och kittlade mig på tinningen. Iallfall vad jag trodde var hårstrån... Jag borstade till håret och återgick till att läsa Interview with the vampire.
    Men snälla nån, nu kom det där kittlandet tillbaka! Så än en gång borstade jag till håret.

Det blev dags att byta låt på mobilen, så jag höjde min vänsterarm och tog tag i mobilen. Men vad var det jag såg i ögonvrån? Någonting rörde sig på armen! Någonting med långa ytterst smala.. ben? Jo, jag hade rätt. Det var långa smala ben. MÅNGA långa smala ben.

Nejnejnejnejnej, det får inte vara sant! Är det vad jag tror att det är så kan jag lika gärna gä och dö med en gång! Tankarna flög runt i huvudet på mig, och jag kände hur jag på en ynka nanosekund gick från att vara lugn och avslappnad, till att vara i ett paniktillstånd där ögonen bytte storlek från large till XXXXXXL direkt.

Kreaturet på min arm rörde sig, och jag tittade för att se om det verkligen var det jag fruktade. Min ärkefiende för livet; en spindel.
      Det var det också. En brungrå, vedervärdig fruktansvärd långbensspindel.

Så i all panik drog jag snabbt ett djupt andetag, ett sånt där som låter mycket när man har panik, och borstade snabbt, frenetsitk och samtidigt motvilligt bort djuret.

Det försvann ner på golvet.

Jävla helvete, de vill mig inget annat än ondska.


Såhär populär har min blogg varit på sistone...

Jag borde göra något slags inlägg nu. Det borde jag verkligen. Men jag har ett dilemma. Jag vet nämligen inte vad jag ska skriva!

Livet rullar på. Skolan går helt okej, förutom att det är mycket saker jag inte förstår. Livet är som vanligt, men jag är väldigt oerhört kär. Jag är kär i en ängel.

Men på senare tid har jag känt en underlig känsla inom mig, som jag aldrig känt förut. Jag kan vara hungrig, men jag vill ändå inte äta. Det finns ingenting i köket som lockar. Och ni som känner mig, vet att när jag är hungrig, är det bäst för allas skull om jag får i mig någonting att äta, snabbt. Men nu är det inte så. Jag har liksom tappat bort den där grisen inuti mig, som hela tiden ska ha mat. Jag trodde aldrig det skulle hända. Mat är ju glädje! Mat är livet! Mat är... lycka!

Men, vänta nu. "Mat är lycka"... Kan det vara så att jag inte behöver just den lyckan längre? Behöver inte mitt liv längre känna lycka genom mat? Nej. Nu är det någonting annat som fyller upp det där tomrummet, som gör mig lycklig; Kärleken.

Usch, vilket fån jag är...

Herregud.

Jag tror jag nu slagit rekord i att vara dålig. Dålig på att skriva i bloggen. Det är nu mer än en månad sedan som jag skrev ett inlägg, och jag skäms över detta.
   Men efter att jag fick reda på att jag blev Chatterkrönikör har jag liksom varit rädd för att om jag skriver något riktigt bra, så kommer jag vilja använda det i Chatterspalten, men kan då inte göra det eftersom jag publicerat det i bloggen redan. 
   Fast, det är ju ganska patetiskt. Jag kan ju inte ta slut på ord. Jag kan ju inte vakna upp dagen innan krönikan ska vara inlämnad, helt oinspirerad utan någon idé på vad jag ska skriva om. Eller kan jag det? Kan jag ta slut på ord?

Hmm... Nä.

Jag får helt enkelt ta och skriva dåliga texter här på bloggen, så att jag inte VILL använda någon av dem i tidningen! :D

Fast, då blir ju bloggen dålig. Det verkar som att jag har ett litet dilemma här.

Jag kanske får ta och skriva ner varenda liten grej som jag blir inspirerad att skriva en text om, sätta in dem i en mapp, och när jag känner för att skriva någonting på bloggen så kan jag välja ett av de ämnena som jag vet att jag helst inte vill publicera en text om i tidningen.

Men Herre min je, vad jag ordbajsar. Jag har tappat stinget! ><

Teven är på på låg volym. Utanför sover samhället, och den enda glimt av civilisation där ute är ljuset som strålar från gatlyktornas toppar. Alla i huset sover, och ett visst lugn råder.

Det är natt. Ja, jag älskar denna tid. Vanligtvis känner jag mig hotad och liten i denna värld under natten, med tanke på att ondska har lättare för att gömma sig bakom mörka vråer, men under en tid nu har jag lärt mig att uppskatta detta lugnsom natten utstrålar. Man är på ett sätt ensam och man kan endast förlita sig på sig själv, och ingen annan kan rädda en ur en kanske svår situation, om det nu skulle komma en sådan. Man är fri att leva sig in i sin egen fantasi, och drömma sig långt bort, såsom man inte har tid på dagen i all stress och allt som sker.

Nattetid, sommartid. Ja, det är på sommaren som jag känner att jag får stor lust att hålla mig vaken länge, och vänta på att få se solens strålar sakta komma till liv lite längre bort. Jag kan sitta vid min dator, helt ostörd, och titta på Youtube-klipp i mängder. Jag kan ta mig en nattmacka och ett glas O'boy. Jag kan laga en trerättersmiddag om jag nu känner för det. Jag kan göra mycket man kan göra i huset under dagtid, men skillnaden är att jag är helt, totalt ostörd. Ingen som kommer och klagar på att jag gör fel eller för att jag tar för lång tid på mig. Jag kan vara mig själv helt och hållet, fast begränsningar finns ju såklart, precis som på dagen. Jag måste hålla mig tyst som en mus och göra mitt bästa för att inte väcka min kära familj, jag kan inte prata i telefon hur länge som helst bara för att ingen kan störa mig, för då springer ju tiden iväg och saftiga räkningar dimper sedan ner i brevlådan...

Men, natten är en rogivande tid. Varför ödsla all denna värdefulla tid på att sova?

Idag är det jag som övertar Idas blogg. Detta "jag" är Sara, en av hennes blonda vänner.
Jag ska skriva om när Ida upplever lycka, ur mina egna ögon.

Jag cyklar på vägen bort mot Skånegårdarna och ser henne på håll, mina älskade vän. Hon springer emot mig med sina gråa cardigan flygande efter sig som en mantel precis som de gamla kungligheterna hade på sig. Jag har inte sett Ida på snart två månader, och ändå umgicks vi varje dag i skolan i tre år.
Efter en massa kramar och "det var så himla länge sedan!" gick vi tillsammans hem till huset där hon bor, ute i "gudsförgätna skåne" som hon kallar det.

Vi lagade pannkakor. Eller...HON lagade pannkakor. Jag såg mest på. Vi satt och pratade om allt och ingenting medan regnet skapade dimmridåer ute på åkern. När vi satt där och pratade sa hon plötsligt:
-Vad var det du blivit så lycklig över som du skrev på Bdb förresten?!
Fan.
Nu var jag tvungen att berätta, hade målat in mig i ett hörn.
- Jo...började jag tvekande men insåg att jag redan hade sagt A, då måste man säga B. Så jag berättade.

Chatterkrönikör på NWT, jo det är stort. Jag var en av de tio lyckliga. Det jobbiga var att berätta för Ida, för jag ville så gärna att hon också skulle fått ett sådant "grattis till krönikörsplatsen!"-mejl. Men hon blev ju glad för min skull, såklart och grattade mig med kramar och en massa "grattis!". 
 Men det fanns hopp för Ida också. I mitt mejl hade Idas namn också varit med vid ett tillfälle. Det sa jag ju såklart och hon flög till datorn. Men här ute i bushen fungerar inte alltid allting som det ska. Hon kom inte in på internet.
Ni som känner Ida vet hur hon kan bli när någonting inte blir som hon vill. " MenVadIHelvete!!!" hördes ett tiotal gånger från hennes mun.

Min blonda(eller silverhåriga, hon hade använt silverschampoo) väninna växlade mellan att steka pannkakor och kolla mejl.
Men mejlen funkade inte. Vi satte oss och åt och hon fortsatte kolla mejlen oavbrutet. Hon satt och gjorde egna svordomsramsor och jag tittade på Tv. Då, helt plötsligt blev hon tyst. Det var inte ordförrådet som tog slut, hon hade hittat något som gjort hennes ögon stora som tefat. Hon började hyperventilera. Jag drog en lättad suck och sekunden efter började hon skrika och skratta samtidigt.

Idas ögon var som min kusins ögon när han fick sitt efterlängtade lego på julafton. Hon sprang runt och skrek och skrattade. "OMG!!!" Vi kramades, vi två chatterkrönikörer.
Ida började sin telefonkedja, nyheten spreds till Albin, hennes mamma och hennes syster. Jag har aldrig sett Ida så lycklig och kommer förmodligen alltid skratta åt minnet av hennes ögon framför dataskärmen.

Som överskriften säger:Lycka ska man inte uppleva ofta, då blir den inte speciell.

Jag gratulerar dig Ida, min fina underbara vän!

Och tack för att du står ut med att vänta på mig, jag lovar att jag ska hjälpa dig duka av pannkakorna nu!

~Sara Johanna Eriksson~