En helt vanlig torsdag var det. I förrgår. Fast, den kanske inte var helt vanlig, i och med att livet då kryddats lite extra med ett alltför wunderbart historiaprov, skolfotografering och en liten photoshoot med süster Emma efter skolan.

Jag hade ganska nyss ätit mat och planen var att ta 19.10-bussen in till stora staden och sova hos min käre pojkvän. Klockan blev sju, och jag tog på min min grårutiga ulljacka och den där fina grå-svarta mjuka stickade halsduken jag gav till min pappa i julklapp ifjol, men som aldrig av någon outgrundlig anledning blev använd.
Jag begav mig till den lilla röda busshyttan på Runnevål och satte mig och väntade snällt på bussen. Allt var precis som vanligt, trodde jag iallafall....

Bussen närmade sig och jag gick på, och stora starka väktare stod mitt i gången mellan stolarna, och bad att få titta på mitt busskort. Det blev godkänt.

Jag satte mig vid ett av alla bussens fönster, och fläkten var på ovanför mitt huvud, och jag kände hur några hårstrån fladdrade och kittlade mig på tinningen. Iallfall vad jag trodde var hårstrån... Jag borstade till håret och återgick till att läsa Interview with the vampire.
    Men snälla nån, nu kom det där kittlandet tillbaka! Så än en gång borstade jag till håret.

Det blev dags att byta låt på mobilen, så jag höjde min vänsterarm och tog tag i mobilen. Men vad var det jag såg i ögonvrån? Någonting rörde sig på armen! Någonting med långa ytterst smala.. ben? Jo, jag hade rätt. Det var långa smala ben. MÅNGA långa smala ben.

Nejnejnejnejnej, det får inte vara sant! Är det vad jag tror att det är så kan jag lika gärna gä och dö med en gång! Tankarna flög runt i huvudet på mig, och jag kände hur jag på en ynka nanosekund gick från att vara lugn och avslappnad, till att vara i ett paniktillstånd där ögonen bytte storlek från large till XXXXXXL direkt.

Kreaturet på min arm rörde sig, och jag tittade för att se om det verkligen var det jag fruktade. Min ärkefiende för livet; en spindel.
      Det var det också. En brungrå, vedervärdig fruktansvärd långbensspindel.

Så i all panik drog jag snabbt ett djupt andetag, ett sånt där som låter mycket när man har panik, och borstade snabbt, frenetsitk och samtidigt motvilligt bort djuret.

Det försvann ner på golvet.

Jävla helvete, de vill mig inget annat än ondska.


Såhär populär har min blogg varit på sistone...