Japp, det är sant. Skolan har börjat, och våga inte klaga på att jag är *ett, två, tre, fyra fem...* FEM dagar för sen med att skriva om detta helvete. Slut på sovmorgnar, sena kvällar,  fester, stekdagar i solen, svalka sig i Fryken... Slut på linne och shorts. Slut på sandaler.
Japp, nu börjar läxor, tidiga kvällar, MINST SAGT tidiga morgnar! Man får ta på sig utslinta höstskor, och det är dags att ta fram skolböckerna igen. Självmordstankarna drar igång och lärarnas tjat borrar hål i skallen på en.
Mm, det ska jag få stå ut med i vad blir det...? Ett år på Sannerud och tre år på gymnasiet. Fyra år alltså. TREVLIGT!! :DD
Jaja, jag MÅSTE ju stå ut om jag ska kunna göra nånting med mitt liv...

Men nu ska jag gå och sova, eftersom jag ska upp tjugo över allt för tidigt imorgorn. TT__________TT

Dra åt helvete, god natt! :D
PUSS!

Jag är en tjej som har väldigt lätt för att försvinna in i mina egna tankar, och glömma bort omvärlden för en liten stund. Idag gjorde jag det, när jag stod och stekte köttbullar. Först började jag tänka på vad ofta man gör- eller inte gör saker utifrån vad andra tycker och tänker. T.ex när man väljer kläder. "Ser jag tjock ut i det här linnet?", "Den är fin, men jag har hört att jag ser blek ut i svart.", "Kan jag ha de här skorna? Kommer folk tycka att jag ser slampig ut?"
De flesta känner nog igen sig i de här frågorna, tror jag. Och så borde det ju inte vara.
Varför måste man hela tiden känna sig accepterad av samhället? 
      Jag vet hur det känns att inte känna sig accepterad av samhället. Man gör allt man kan för att inte se för vågad ut. Man gör allt man kan för att inte se skabbig eller smutsig eller dum eller ful eller tjock eller blek eller konstig ut. Man gör helt enkelt allt man kan för att försöka känna sig accepterad av samhället.
       Om mamma skickade iväg mig för att köpa en liter mjölk, kände jag mig alltid tvungen till att se så bra ut som möjligt. Kläderna skulle se helt perfekta ut, jag skulle ha massor av smink på mig och håret  skulle inte vara för platt eller stripigt. Men när jag kom utanför dörren, och inte såg det minsta konstig ut, kände jag mig ändå ful, för vågad, tjock, blek, smutsig, skabbig och konstig. Jag kände mig inte accepterad av samhället, och det kändes som att folk stirrade på mig med blickar som sade "Vad gör hon här? Hon har ingen rätt att vara här.". Så jag blev helt uppslukad i att alltid se bra ut. Det är jobbigt, kan jag säga er. 
       Nu, idag när jag var helt uppslukad i mina tankar om just detta började jag tänka på vad katter har det enkelt. De kan se ut hur de vill, utan att folk bryr sig. De kan gå ut utan att tänka på att inte se tjocka ut, de behöver inte sminka sig, de behöver inte tänka på att se för vågade ut. De bara lever sitt liv, liksom, utan några problem. 
       Jaa, om man ändå vore en katt... 

Jag trodde aldrig att det här skulle hända. Jag har skaffat en blogg.
Vad ska jag skriva i mitt första inlägg? XD Det här måste man ju komma ihåg, liksom....
Lalala.... Men det här går ju inge vidare bra...
Jag skaffade katter igår :D
Adolf och Eva! Vi visste inte könen på dem när vi döpte dem, men det fick bli Adolf och Eva iallafall.
Men Linnea var nyss här, och hjälpte mig att titta Adolf i rumpan, och vi konstaterade att Adolf är en honkatt.
DET är vad jag kallar lyckat! : D
Vi vet inte vad Eva har för kön än, men hon kanske är en kille eftersom att hon är betydligt större än Adolf XD
Intressant, va? -__-
baii baii, puss :D


Jag för ett tag sen... XD