Jag är en tjej som har väldigt lätt för att försvinna in i mina egna tankar, och glömma bort omvärlden för en liten stund. Idag gjorde jag det, när jag stod och stekte köttbullar. Först började jag tänka på vad ofta man gör- eller inte gör saker utifrån vad andra tycker och tänker. T.ex när man väljer kläder. "Ser jag tjock ut i det här linnet?", "Den är fin, men jag har hört att jag ser blek ut i svart.", "Kan jag ha de här skorna? Kommer folk tycka att jag ser slampig ut?"
De flesta känner nog igen sig i de här frågorna, tror jag. Och så borde det ju inte vara.
Varför måste man hela tiden känna sig accepterad av samhället? 
      Jag vet hur det känns att inte känna sig accepterad av samhället. Man gör allt man kan för att inte se för vågad ut. Man gör allt man kan för att inte se skabbig eller smutsig eller dum eller ful eller tjock eller blek eller konstig ut. Man gör helt enkelt allt man kan för att försöka känna sig accepterad av samhället.
       Om mamma skickade iväg mig för att köpa en liter mjölk, kände jag mig alltid tvungen till att se så bra ut som möjligt. Kläderna skulle se helt perfekta ut, jag skulle ha massor av smink på mig och håret  skulle inte vara för platt eller stripigt. Men när jag kom utanför dörren, och inte såg det minsta konstig ut, kände jag mig ändå ful, för vågad, tjock, blek, smutsig, skabbig och konstig. Jag kände mig inte accepterad av samhället, och det kändes som att folk stirrade på mig med blickar som sade "Vad gör hon här? Hon har ingen rätt att vara här.". Så jag blev helt uppslukad i att alltid se bra ut. Det är jobbigt, kan jag säga er. 
       Nu, idag när jag var helt uppslukad i mina tankar om just detta började jag tänka på vad katter har det enkelt. De kan se ut hur de vill, utan att folk bryr sig. De kan gå ut utan att tänka på att inte se tjocka ut, de behöver inte sminka sig, de behöver inte tänka på att se för vågade ut. De bara lever sitt liv, liksom, utan några problem. 
       Jaa, om man ändå vore en katt...