När mörker och kyla ligger kring vårt hus, då vill vi vänta på julen kring ett levande ljus.
Det är en textrad som jag tycker representerar vintern mycket bra. Mörker och kyla. Ska det vara en bra sak menar dom? Va? Det tycker definitivt inte jag iallafall. När det blir kallt behöver man ta på sig jättemycket kläder, vilket leder till förseningar till jobb och skola och svettningar om man tar en långpromenad i vintern.
När det blir mörkt får man det svårare att ta sig upp på morgonen vilket också kan leda till förseningar till jobb och skola för då har man lättare att försova sig. Dessutom blir dagarna kortare och man blir väldigt, väldigt trött. Det känns som att det inte ens hinner bli ljust efter att man har åkt till skolan på morgonen, för sen när man ska hem börjar det ju redan skymma.

Det enda som är positivt med vintern är julen. Det är den enda ljuspunkten i vintern. Det är mysigt, man får julklappar, man har glädjen att se andra bli glada när de får sina julklappar och man spenderar tid med familjen. Också är det relativt god mat. Men som sagt, det är det enda positiva i den här satans mörka och kalla årstiden, och det enda man gör på vintern innan julen kommer, det är att vänta på julen. Bara vänta, vänta och vänta. Och när snön faller blir man SÅ HIMLA GLAD för då tror man att snön stananr kvar på julen också, men det är just de där dagarna innan julen, när man klär julgranen och lägger paketen under den, som snön börjar smälta igen, och sen sitter man där på julafton. Utan snö. Sen någon dag efter julen passar det bra för snön att komma, men då försvinner den ju inte direkt, då bara ligger den där, blöt och kall och vit och trivs, medans vi människor får traska runt som Michelingubbar med skor med broddar på. Sen när den väl börjar smälta och man tänker att det finns hopp, så blir den slaskig och ÄNNU blötare och SKITJOBBIG och sen fryser slasket till is så då blir det totalt jävla livsfarligt att ens ta ett steg utanför huset. 

Jag förstår att de som åker skidor och skridskor gillar vintern, men det gör inte jag. Jag förbannar den.

Sara, Victoria och jag har tränat in två låtar, Stjärna som är din och Tveksamhetens tid. Vi har tränat hårt (nej) för att Sara ska lära sig ackorden på gitarr, för att stämmorna ska låta bra, mickarna ska funka o.s.v. för vi har sjungit den i matsalen.

Spänningen startade, det var dags att kolla mickarna och folk började rikta sina blickar mot oss med stor förväntan. Sen var det dags. Sara spelade första ackordet och vi började ta ton till låten Tveksamhetens tid. Versen gick bra, men sen, SEN kom refrängen. Sara sjöng jättefint, hon höll sin stämma, men Victoria och jag slank med rösterna som två tonårspojkar i målbrottet sjungandes på en låt med lite för ljusa toner. Men grejen är den att Victoria och jag hade ju den LÄTTA stämman. Vi hade inte för ljusa och jobbiga toner, och dessutom var vi två! Och när vi sjöng fel så visste inte Sara hur hon skulle spela på gitarren, så hon spelade fel... Så det blev en blandning mellan en överstämma, en felspelad gitarr och två flickor som sjöng så falskt att till och med den mest tondöva skulle höra att det var falskt. Det var bara vår klass som klappade händerna, trots att det fanns kanske trettio andra personer i matsalen också. Det kändes ju bra. Tur att vår klass var där, som stöttar oss i ur och skur, för det hade ju blivit LITE pinsamt om vi inte hade fått några applåder ALLS, så skulle man höra den där syrsan kurra i bakgrunden.

Den andra låten gick bättre, fast den blev väl ingen jättesuccé den heller. Sen skulle vi spela i kaféterian också, och med självklara skäl valde vi att inte spela Tveksamhetens tid.

Jaa. Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete iallafall.