Sara, Victoria och jag har tränat in två låtar, Stjärna som är din och Tveksamhetens tid. Vi har tränat hårt (nej) för att Sara ska lära sig ackorden på gitarr, för att stämmorna ska låta bra, mickarna ska funka o.s.v. för vi har sjungit den i matsalen.

Spänningen startade, det var dags att kolla mickarna och folk började rikta sina blickar mot oss med stor förväntan. Sen var det dags. Sara spelade första ackordet och vi började ta ton till låten Tveksamhetens tid. Versen gick bra, men sen, SEN kom refrängen. Sara sjöng jättefint, hon höll sin stämma, men Victoria och jag slank med rösterna som två tonårspojkar i målbrottet sjungandes på en låt med lite för ljusa toner. Men grejen är den att Victoria och jag hade ju den LÄTTA stämman. Vi hade inte för ljusa och jobbiga toner, och dessutom var vi två! Och när vi sjöng fel så visste inte Sara hur hon skulle spela på gitarren, så hon spelade fel... Så det blev en blandning mellan en överstämma, en felspelad gitarr och två flickor som sjöng så falskt att till och med den mest tondöva skulle höra att det var falskt. Det var bara vår klass som klappade händerna, trots att det fanns kanske trettio andra personer i matsalen också. Det kändes ju bra. Tur att vår klass var där, som stöttar oss i ur och skur, för det hade ju blivit LITE pinsamt om vi inte hade fått några applåder ALLS, så skulle man höra den där syrsan kurra i bakgrunden.

Den andra låten gick bättre, fast den blev väl ingen jättesuccé den heller. Sen skulle vi spela i kaféterian också, och med självklara skäl valde vi att inte spela Tveksamhetens tid.

Jaa. Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete iallafall.