Det känns som att mitt liv bara sipprar iväg och blir lika ointressant som att kofisar består av metangas. Ingenting intressant händer längre. Sara har nästan aldrig tid att leka för hon har en massa träningar i veckan, Albin är bara trött hela tiden och jag har aldrig vågat ta steget att fråga Victoria om hon vill leka med mig nån dag (men det ska jag bannemig göra! Och hon vill så himla gärna träffa min pappa också ^^). Sen har jag inte många mer nära vänner. Det är många vänner som håller på att glida ut ur mitt liv tyvärr. Det suger. Det suger rätt benhårt.  

Det känns som att det är tid för att ta tag i livet, skaffa en pojkvän och kanske bli lite rebellisk. Inte för att jag vet hur jag skulle göra för att bli rebellisk, men att skaffa en pojkvän sitter näst högst upp på listan. Högst upp står nog att jag ska kämpa så inihelvete och klara skolan så jag kommer in på en bra gymnasielinje. Men en pojkvän skulle då INTE sitta fel.

Sen är det det här med skolan. Bara idag hade vi ett skrämmande gymnasieprat med SYO:n som bara skrek "FRAMTIDEN ÄR HÄR! NU ÄR DET DAGS ATT TA ETT LIVSAVGÖRANDE VAL!". Shit, jag får ångest bara jag tänker på det... Men jag tycker ändå att jag klarar studierna rätt bra. Det enda jag har att göra nuförtiden är att sitta hemma och titta på teve och göra läxor. Eftersom jag inte har något annat att göra kan jag ju lika gärna plugga, liksom. Vi får väl se vad som händer i framtiden, men höga förväntningar kan man ju VERKLIGEN säga att jag har om mig själv. Jag vill bli programledare. Hur många finns det inte som vill bli det? MÅNGA, iallafall. Och har jag verkligen det som krävs för att bli programledare? Förmodligen inte. Det krävs så jävla mycket av en. Också måste man ha bra kontakter. Det har inte jag, och jag vet ju inte om jag kommer få tag på några heller under livets gång...

Men nu är det slut på emosnacket! I have to cheer up! Vi får väl se om jag blir lite gladare när jag ska bestämma vilka kläder jag ska ha på mig imorgon, eller om lite tevetittande kan få mina mungipor att förflytta sig från knävecken upp till ögonbrynen.

Herregud... Vilket liv man lever.

Jag har precis anlänt till Strömstad. Eller ja, vi kom ju hit för ett par tre timmar sen men ändå! Sjukt skönt att få komma ifrån äckel-Kil ett tag. Tyvärr är inte Molly här, men det är kul att bara vara jag, mamma, moster och Kajsa också :)

En liten uppdatering bara XD kommer hem torsdag eller fredag :)

Det var under första lektionen på onsdagen, som jag fick reda på att jag skulle ha skolfotografering klockan tolv. Först greps mitt hjärta av fasa, eftersom att jag just den dagen hade valt att knappt ha något smink på mig, och jag hade bara slängt på mig något på måfå från garderoben. Men mitt utseende räddades i alla fall en gnutta, tack vare att jag fick låna ögonskugga, kajal och eyeliner av Sara och Victoria!

Timmarna gick, och till slut stod både den långa och den korta visaren på 12. 
   Så jag begav mig till aulan, där denna skräckhändelse skulle ske. När jag gått innanför dörren möttes jag förvånansvärt av något av de vackraste leendena jag har sett. Fotografen. Mitt hjärta tog ett skutt, benen blev darriga och så även min röst.
-Hej, vad heter du? sade denna vackra gestalt.
-H-hej, Ida Sjulin. Ida SJÖlin, menar jag. sade jag.
-Hej Ida, vilken klass går du i? sade han.
-N-nio F. sade jag, medan jag klumpigt placerade ändan på den lilla pallen framför kameran.
Mannen gav mig ett leende igen, och mitt hjärta tog ett skutt. Igen.
    Sedan gav han mig instruktioner på hur jag skulle sitta, och hela jag var nog helt röd, för han upprepade mitt namn hela tiden. Det gjorde väldigt mycket. Det kändes ärofyllt att ha sitt namn upprepat så många gånger av en så vacker och trevlig varelse.
     Till en början var jag mycket stel, och han tyckte att jag skulle se gladare ut. Så det andra kortet som han tog, pressade jag fram ett lite halvhjärtat leende, men det sista kortet pressade jag fram ett leende där jag faktiskt visade tänderna, och förmodligen var nog mina ögon alldeles hjärtformade...
- Får jag se hur det blev? undrade jag, fortfarande lika förälskad. Han gav mig det där leendet igen, och mitt hjärta tog ett skutt ännu en gång.
-Nej, men du får ta och lita på att jag kan mitt jobb, var hans svar.
-O-okej, ehm... Hejdå! sade jag, medans jag reste mig upp på darrande ben och nästan rusade ut, med ett leende som förmodligen tog upp hela mitt ansikte.

Resten av dagen var jag euforisk, olyckligt kär och allmänt frånvarande på alla lektioner. Jag svävade på rosa moln, på grund av en man som jag inte ens visste namnet på. Men det där leendet, de långa smala benen, den rutiga skjortan och upprepningarna av mitt namn stannade kvar i mig, hela dagen. Men jag kunde ju inte gå runt och inte veta hans namn, så jag försökte ta mod till mig och fråga vad han hette, men jag ballade ur så fort jag kom nära ingången till aulan. Som tur var, var Adam i närheten, så i all desperation bad jag honom att fråga fotografen om vad han hette. När han kom tillbaka frågade jag ivrigt: "VAD SA HAN ATT HAN HETTE?!"
-Simon.
Simon är namnet på mannen som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, som kommer att göra mig lycklig så fort jag tänker på honom, och som hade det vackraste leendet i världen.

Simon... Vilket vackert namn...

Jag måste ta tillfället i akt och vara lite kritiskt mot det här satans programmet Ensam mamma söker.

Vad är det för program egentligen?

Det är tre ensamma mammor som ser bra ut. De har tråkiga jobb, tråkiga liv och tråkiga personligheter.

Ja, det är så jag måste säga. Jag ser vekligen ingenting speciellt i de där mammorna.

Sen kommer det en bunt med skittråkiga män som vill ha de här mammorna.

Och då har jag funderat lite. Hur kommer det sig att alla män blir kära i mammorna?

VARENDA EN säger att det 'pirrar i magen' när de ser henne. Men hade de verkligen blivit kära, om det inte hade varit en tv-sänd tävling? Svårt att säga. Men det måste ju iallafall vara NÅGON av de där killarna som inte skulle bli kär. Men i det här programmet blir ju just ALLA kära! VA?! HUR?! Hur kan de där mammorna uppfylla alla killars krav in på pricken? Ingen kan väl vara perfekt? Hmm... Det måste vara någon slags konstig tävlingsintstinkt som omedvetet kryper fram i männens hjärnor, och skapar endorfiner eller nåt...

Också kommer jag ihåg, när de inte hade utsett vilka mammor som skulle få vara med i programmet, då visades små "här är jag"-snuttar på flera mammor. Då var det en mamma (som tack och lov inte fick vara med i programmet), som svarade på frågan "Hur ska din man vara?". Svaret hon gav löd såhär: "Han ska vara SKITSNYGG, ha en FET PLÅNBOK och en FLÄSKFILÉ MELLAN BENEN. HAHA nej jag skojade bara men ungefär nåt sånt!" 
Vilken HEMSK människa! GAH! Jag blir så... Jag blir så... så.. FRUSTRERAD! JA! Det är det jag blir! Och jag tackar verkligen GUD för att hon inte fick vara med! Men det är ju inte så konsigt, eftersom det var de mammor som fick flest mail från män som fick vara med. 
    Och med tanke på hur mammorna som är med i programmet nu är, så lär ju inte konkurrensen varit särskilt hård.

I förra preogrammet (ja, jag erkänner att jag tittade på det, men det var bara för att jag hade extremt tråkigt), så var det en av killarna som sade såhär: "Ja, det bästa med henne är ju att hon är så otroligt sexig." Och då undrar man ju vad en del av de här männen har för avsikter egentligen...

Jaa. Vilket jävla program.

Ha det bra.