Det var under första lektionen på onsdagen, som jag fick reda på att jag skulle ha skolfotografering klockan tolv. Först greps mitt hjärta av fasa, eftersom att jag just den dagen hade valt att knappt ha något smink på mig, och jag hade bara slängt på mig något på måfå från garderoben. Men mitt utseende räddades i alla fall en gnutta, tack vare att jag fick låna ögonskugga, kajal och eyeliner av Sara och Victoria!

Timmarna gick, och till slut stod både den långa och den korta visaren på 12. 
   Så jag begav mig till aulan, där denna skräckhändelse skulle ske. När jag gått innanför dörren möttes jag förvånansvärt av något av de vackraste leendena jag har sett. Fotografen. Mitt hjärta tog ett skutt, benen blev darriga och så även min röst.
-Hej, vad heter du? sade denna vackra gestalt.
-H-hej, Ida Sjulin. Ida SJÖlin, menar jag. sade jag.
-Hej Ida, vilken klass går du i? sade han.
-N-nio F. sade jag, medan jag klumpigt placerade ändan på den lilla pallen framför kameran.
Mannen gav mig ett leende igen, och mitt hjärta tog ett skutt. Igen.
    Sedan gav han mig instruktioner på hur jag skulle sitta, och hela jag var nog helt röd, för han upprepade mitt namn hela tiden. Det gjorde väldigt mycket. Det kändes ärofyllt att ha sitt namn upprepat så många gånger av en så vacker och trevlig varelse.
     Till en början var jag mycket stel, och han tyckte att jag skulle se gladare ut. Så det andra kortet som han tog, pressade jag fram ett lite halvhjärtat leende, men det sista kortet pressade jag fram ett leende där jag faktiskt visade tänderna, och förmodligen var nog mina ögon alldeles hjärtformade...
- Får jag se hur det blev? undrade jag, fortfarande lika förälskad. Han gav mig det där leendet igen, och mitt hjärta tog ett skutt ännu en gång.
-Nej, men du får ta och lita på att jag kan mitt jobb, var hans svar.
-O-okej, ehm... Hejdå! sade jag, medans jag reste mig upp på darrande ben och nästan rusade ut, med ett leende som förmodligen tog upp hela mitt ansikte.

Resten av dagen var jag euforisk, olyckligt kär och allmänt frånvarande på alla lektioner. Jag svävade på rosa moln, på grund av en man som jag inte ens visste namnet på. Men det där leendet, de långa smala benen, den rutiga skjortan och upprepningarna av mitt namn stannade kvar i mig, hela dagen. Men jag kunde ju inte gå runt och inte veta hans namn, så jag försökte ta mod till mig och fråga vad han hette, men jag ballade ur så fort jag kom nära ingången till aulan. Som tur var, var Adam i närheten, så i all desperation bad jag honom att fråga fotografen om vad han hette. När han kom tillbaka frågade jag ivrigt: "VAD SA HAN ATT HAN HETTE?!"
-Simon.
Simon är namnet på mannen som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta, som kommer att göra mig lycklig så fort jag tänker på honom, och som hade det vackraste leendet i världen.

Simon... Vilket vackert namn...