Det känns som att mitt liv bara sipprar iväg och blir lika ointressant som att kofisar består av metangas. Ingenting intressant händer längre. Sara har nästan aldrig tid att leka för hon har en massa träningar i veckan, Albin är bara trött hela tiden och jag har aldrig vågat ta steget att fråga Victoria om hon vill leka med mig nån dag (men det ska jag bannemig göra! Och hon vill så himla gärna träffa min pappa också ^^). Sen har jag inte många mer nära vänner. Det är många vänner som håller på att glida ut ur mitt liv tyvärr. Det suger. Det suger rätt benhårt.  

Det känns som att det är tid för att ta tag i livet, skaffa en pojkvän och kanske bli lite rebellisk. Inte för att jag vet hur jag skulle göra för att bli rebellisk, men att skaffa en pojkvän sitter näst högst upp på listan. Högst upp står nog att jag ska kämpa så inihelvete och klara skolan så jag kommer in på en bra gymnasielinje. Men en pojkvän skulle då INTE sitta fel.

Sen är det det här med skolan. Bara idag hade vi ett skrämmande gymnasieprat med SYO:n som bara skrek "FRAMTIDEN ÄR HÄR! NU ÄR DET DAGS ATT TA ETT LIVSAVGÖRANDE VAL!". Shit, jag får ångest bara jag tänker på det... Men jag tycker ändå att jag klarar studierna rätt bra. Det enda jag har att göra nuförtiden är att sitta hemma och titta på teve och göra läxor. Eftersom jag inte har något annat att göra kan jag ju lika gärna plugga, liksom. Vi får väl se vad som händer i framtiden, men höga förväntningar kan man ju VERKLIGEN säga att jag har om mig själv. Jag vill bli programledare. Hur många finns det inte som vill bli det? MÅNGA, iallafall. Och har jag verkligen det som krävs för att bli programledare? Förmodligen inte. Det krävs så jävla mycket av en. Också måste man ha bra kontakter. Det har inte jag, och jag vet ju inte om jag kommer få tag på några heller under livets gång...

Men nu är det slut på emosnacket! I have to cheer up! Vi får väl se om jag blir lite gladare när jag ska bestämma vilka kläder jag ska ha på mig imorgon, eller om lite tevetittande kan få mina mungipor att förflytta sig från knävecken upp till ögonbrynen.

Herregud... Vilket liv man lever.