Ja, nu jävlar har ett helt jävla år gått. Varför jag svär så inihelvete mycket har jag ingen fucking aning om. Borde sluta nu, det är ju skamligt det här. Fy, Ida, fy.

Så, vad har jag gjort under det gågna året då? Tja, mitt liv har väl inte direkt förändrats.

Jag har fortfarande samma hårfärg, kläderna har jag väl kanske lite mer koll på.. vad som känns som min stil och så vidare. Jag har nu gett upp hoppet om att jag fortfarande kan ha storlek XS. Mamma har skaffat katter, och dessa kreatur har namnen Björn och Benny. Vilken fantasi vi har, jag och min moder... Pappas kök blev färdigt, jag har upptäckt lyckan i att skriva, däribland på bloggen. Jag har upptäckt Kings of Leons musik. (Jag blev även sjukt euforisk när två Kings of Leon-låtar användes i årets Victoria's Secret Fashion Show :D), jag har börjat spela trummor, jagbhar varit i Kroatien..

Som ni ser så har inga större förändringar skett. Fan vad tråkigt. Förutom att skolan har frätit sönder min livslust och inte gjort så att jag har hamnat så mycket mer framför flötet så har det ändå varit ett ganska så trevligt år.

Nu hoppas jag bara på att själva nyårskvällen ska gå fint... Det är mest resan till Karlstad som jag oroar mig över.. Om vi ens kommer komma in... Det är frågan :D

Det nya året hoppas jag kommer bli händelserikt, med många fester, kompisar, en kärlek (eller flera..?), snygga kläder och framförallt: att komma in på gymnasielinjen jag vill!! :)

Fan vad tråkigt det här blogginlägget var. Jag ber om ursäkt för detta, men mer intressanta blogginlägg kommer. Jag vet inte om de få läsanra jag har tycker att mina blogginlägg är intressanta, men samtidigt, varför läsa en blogg som man inte finner intressant? :D


Ha ett fint nytt år! :D

Julens högtid är nu nära..

Eller ja, den har VARIT nära... Nu är den över. Fick många fina klappar! Såna där jobbigt tjejiga grejer som smink och presentkort.

Nu skriver jag på Moas dator eftersom att vårat internet har dött. Det vill inte leva. Fast jag tror inte att det har velat leva förut heller, med tanke på att det ständigt gick i strejk.

Jag pratar nu om mammas internet. Pappas internet är bra, men hans dator gåt lika långsamt som en snigel med reumatism, citat Sara.

Jag har nu sprängande huvudvärk. Vet ej varför. Får fösöka hälla i mig lite mer H2O. Dagens aktiviteter har varit att vakna av att mobilen gnällde på att det var svagt batteri, gick upp, gick hem till mamma eftersom jag sov hos Moa, åt en äcklig sillmacka och ett glas juice, satte mig vid teven med Moa men det enda som gick att titta på utan att kräkas var en dokumentär om tsarfamiljerna i Ryssland. Jag kräktes nästan. Nu gör vi samma sak, fast vi tittar inte på dokumentärer om Ryssland.

Igår shoppelishoppade vi. Bästa köpen blev en lila, kort, glansig midjekjol i ballongmodell och en vit cardigan med körsbär på.

God fortsättning.

Visst är Ellinore en UNDERBAR fotograf! :D

Kolla även bilddagboken!!  cocoabean@bdb

Just nu är jag så FUCKING JÄVLA TRÖTT PÅ ATT BO I SKÅNE.
INGENTING funkar i skåne!!!!!!! Täckningen på mobilen existerar inte. Inte ens på teliamobilen är täckningen bra. Det bryts hela tiden. Mamma har köpt ett mobilt bredband till datorn, men det funkar knappt inte det heller. Det tar åratal att komma in på internet, och när man väl gör det så blir man utslängd direkt ändå. Teven funkar heller inte. Det finns ingen mottagning till den heller. Och mamma och håkan håller på som fan för att det ska funka, med sladdar, antenner och ännu mer sladdar, men det blir fan inge bra det heller.
Så nu sitter jag här, med ett uselt bredband, utan varken teve eller telefon, ensam mitt ute i ingenting. Jag är som pappas dator nu. Överbelastad. 

Men ändå finns det en lycka i mig. Jag vann nämligen juldiktstävlingen i skolan. Jag kommer lägga upp dikten på bilddagboken (cocoabean@bdb).


Fotoshooten jag och ellinore hade för ett tag sen, en låtsaskampanj för Levi's jeans fick hon jättebra kritik för från hennes fotograflärare. Han sa att modellen (jag) hade bra kroppspråk, att det var en bra symmetri i bilden som riktiga fotografer skulle ha jättesvårt att få. Han sa även att Levi's skulle ha köpt bilden direkt. Så därför bubblar jag av lycka! :) Bilderna kommer snart :)


Jag blev även balens drottning på julbalen i fredags. Otippat, men roligt! :D

Åh, jag är så glad, men samtidigt så sur. Sur över att bo i skåne.

Det började med att jag ville praoa på Värmlandsoperan förra året, men då frågade jag och Hanna alldeles för sent, så det blev inget med det, så det året praoade jag på kyrkan, hos min mamma. Inga kommentarer där.

Men det här året blev betydligt mer planerat. Hanna och jag skrev brev, ringde, skrev fler brev och ringde igen till Värmlandsteatern (Scalateatern, Tempelriddaren..), och till slut hamnade vi på Tempelriddaren. "JAAA! VILKEN GLÄDJE JAG SPRUDLAR AV NU!" tänkte jag, och var helt lyrisk över att få en plats där, för det brukar inte vara lätt. Så måndagen vecka 48 klockan 12.10 satte jag mig på bussen som skulle anlända i Karlstad. Fjärilar i magen hade jag! Vi kom fram vid klockan 13.00, gick in, mötte Jennie som vi hade pratat med tidigare, och direkt satte hon oss i arbete.

Jag vet inte direkt vad jag hade förväntat mig av praoen, men kanske att vi skulle få se hur skådespelarna hade det och så, eftersom det skulle vara premiär på Charles Dickens En julsaga, samma vecka. Men så var inte läget. Det vi fick göra under de första tre dagarna var att "inreda" i foajén. Det innebar att vi skulle sätta upp stora skivor med fake-tegel, som de brukar använda uppe på scenen, på stora masonitskivor. 

Vi slet, vi kånkade dessa jävla tegelbitar upp och ner för trappan för att hitta rätt storlek. Dessa masonitskivor med tegelbitar på, skulle vi nämligen sätta upp längs med disken och under fönster, för att det skulle ge en känsla av 1800-talets London, runt julafton. Det var heller inte en lätt match att hitta rätt storlekar på "teglet"! Och det var heller inte lätt att klippa i det, för det var tjock jävla plast, som var bucklig, så det såg ut som tegel. Men vi hittade rätt storlekar, så nu var det bara dags att häfta upp dem på masonitskivorna. Det var heller inte lätt. Häftapparaterna SÖG. Antingen spottde de ut flera åt gången, eller så funkade de nästan inte alls. 

Men TILL SLUT, efter många "FAN!", "HANNA, JAG VILL HEM,", "HANNA, JAG KÄNNER MIG SOM EN IDIOT", "JÄVLA SKIT, DET HÄR VAR DET TRÅKIGASTE JAG VARIT MED OM, DET VAR ROLIGARE PÅ KYRKAN!!", så hade vi fått upp tegelbitarna på masonitskivorna på onsdagskvällen.

Sen kom torsdagen. Jennie kom och tittade på vårat mästerverk. Domen löd: "Det är jättebra jobb tjejer, men gör så att teglen sitter med rätt färger bredvid varandra.".  Men ett fejkat leende och med dold ilska klämde vi ur oss ett "Okej.", och vi gick ut i foajén igen. Det var alltså dags att börja om. Så vi slet bort några skitstora tegelbitar och fick tänka om. Den dagen (torsdagen) hann vi inte med mycket. Vi han handla sprej-snö och stoltassar. 

Men när vi stod och sprutade snö, såg jag honom. Han hade scenkläder på sig, var ungefär lika lång som jag, hade brunt naturfärgat hår. Han var så vacker, åh så vacker. Våra blickar möttes. Mitt hjärta var nära på att sprängas av förälskelse...

Sedan var det dags att åka hem.

Nästa dag kom Jennie fram och sa att det inte skulle bli nånting med teglet iallafall. UNDERBART!!!!!!!!

Men sedan skulle vi dammsuga på scenen (jippi.), och när jag skulle sätta i sladden till dammsugaren i vägguttaget, var det så jävla många vägguttag att jag blev förvirrad. Då hörde jag en vacker röst bakom mig. "Har ni problem?" sade rösten. Jag vände mig om. Där stod han, med vitt linne, färgad sjal och militärgröna pösiga byxor. Mitt hjärta sprängdes nästan, igen. "ÖHM, eh.. Njae...! Vi.. ska.. Dammsuga.. Ehm.." svarade jag, klumpig och förälskad som jag var. "Alla uttag som lyser har ström." svarade han, med lite medlidande i rösten. "Ehm, okej, tack!" sade jag, fortfarande lika klumpig. Sen drog vi in dammsugaren in på scenen. Då satt han på en stol och iakttog vad vi gjorde. Vi hade problem med dammsugaren. "Har ni problem?", frågade denne vackra pojke igen. Jag svarade med ett stort flin och skakade på huvudet. Åh. Smidigt gjort, Ida.

Ja, det var väl alla ord som jag utbytte med denna pojke, men sen när vi skulle se föreställningen och han skulle ta emot min biljett, skojade han och tvekade flera gånger innan han tog emot den. Jag som bara var kär och sprängfärdig fattade inte riktigt, så när han skrattade och tog emot den bara såg jag helt allvarlig ut, men gav ifrån mig ett obegripligt ljud och försvann in i teatersalen. Klumpiga mig.

OCH VILKEN SKÅDESEPLARE HAN VAR!! SÅ. HIMLA. UNDERBART. DUKTIG!

Efter förseställningen delade Hanna och jag ut pepparkakor till skådespelarna när de tackade publiken, så det sista jag fick av denna vackra pojke var ett litet nick med huvudet, ett vackert leende och ett tack.

Han var den enda som förgyllde min hemska prao. Jag hoppas jag får se dig igen, min skådespelare. Om inte, så åtminstone i drömmarnas värld....