Det började med att jag ville praoa på Värmlandsoperan förra året, men då frågade jag och Hanna alldeles för sent, så det blev inget med det, så det året praoade jag på kyrkan, hos min mamma. Inga kommentarer där.

Men det här året blev betydligt mer planerat. Hanna och jag skrev brev, ringde, skrev fler brev och ringde igen till Värmlandsteatern (Scalateatern, Tempelriddaren..), och till slut hamnade vi på Tempelriddaren. "JAAA! VILKEN GLÄDJE JAG SPRUDLAR AV NU!" tänkte jag, och var helt lyrisk över att få en plats där, för det brukar inte vara lätt. Så måndagen vecka 48 klockan 12.10 satte jag mig på bussen som skulle anlända i Karlstad. Fjärilar i magen hade jag! Vi kom fram vid klockan 13.00, gick in, mötte Jennie som vi hade pratat med tidigare, och direkt satte hon oss i arbete.

Jag vet inte direkt vad jag hade förväntat mig av praoen, men kanske att vi skulle få se hur skådespelarna hade det och så, eftersom det skulle vara premiär på Charles Dickens En julsaga, samma vecka. Men så var inte läget. Det vi fick göra under de första tre dagarna var att "inreda" i foajén. Det innebar att vi skulle sätta upp stora skivor med fake-tegel, som de brukar använda uppe på scenen, på stora masonitskivor. 

Vi slet, vi kånkade dessa jävla tegelbitar upp och ner för trappan för att hitta rätt storlek. Dessa masonitskivor med tegelbitar på, skulle vi nämligen sätta upp längs med disken och under fönster, för att det skulle ge en känsla av 1800-talets London, runt julafton. Det var heller inte en lätt match att hitta rätt storlekar på "teglet"! Och det var heller inte lätt att klippa i det, för det var tjock jävla plast, som var bucklig, så det såg ut som tegel. Men vi hittade rätt storlekar, så nu var det bara dags att häfta upp dem på masonitskivorna. Det var heller inte lätt. Häftapparaterna SÖG. Antingen spottde de ut flera åt gången, eller så funkade de nästan inte alls. 

Men TILL SLUT, efter många "FAN!", "HANNA, JAG VILL HEM,", "HANNA, JAG KÄNNER MIG SOM EN IDIOT", "JÄVLA SKIT, DET HÄR VAR DET TRÅKIGASTE JAG VARIT MED OM, DET VAR ROLIGARE PÅ KYRKAN!!", så hade vi fått upp tegelbitarna på masonitskivorna på onsdagskvällen.

Sen kom torsdagen. Jennie kom och tittade på vårat mästerverk. Domen löd: "Det är jättebra jobb tjejer, men gör så att teglen sitter med rätt färger bredvid varandra.".  Men ett fejkat leende och med dold ilska klämde vi ur oss ett "Okej.", och vi gick ut i foajén igen. Det var alltså dags att börja om. Så vi slet bort några skitstora tegelbitar och fick tänka om. Den dagen (torsdagen) hann vi inte med mycket. Vi han handla sprej-snö och stoltassar. 

Men när vi stod och sprutade snö, såg jag honom. Han hade scenkläder på sig, var ungefär lika lång som jag, hade brunt naturfärgat hår. Han var så vacker, åh så vacker. Våra blickar möttes. Mitt hjärta var nära på att sprängas av förälskelse...

Sedan var det dags att åka hem.

Nästa dag kom Jennie fram och sa att det inte skulle bli nånting med teglet iallafall. UNDERBART!!!!!!!!

Men sedan skulle vi dammsuga på scenen (jippi.), och när jag skulle sätta i sladden till dammsugaren i vägguttaget, var det så jävla många vägguttag att jag blev förvirrad. Då hörde jag en vacker röst bakom mig. "Har ni problem?" sade rösten. Jag vände mig om. Där stod han, med vitt linne, färgad sjal och militärgröna pösiga byxor. Mitt hjärta sprängdes nästan, igen. "ÖHM, eh.. Njae...! Vi.. ska.. Dammsuga.. Ehm.." svarade jag, klumpig och förälskad som jag var. "Alla uttag som lyser har ström." svarade han, med lite medlidande i rösten. "Ehm, okej, tack!" sade jag, fortfarande lika klumpig. Sen drog vi in dammsugaren in på scenen. Då satt han på en stol och iakttog vad vi gjorde. Vi hade problem med dammsugaren. "Har ni problem?", frågade denne vackra pojke igen. Jag svarade med ett stort flin och skakade på huvudet. Åh. Smidigt gjort, Ida.

Ja, det var väl alla ord som jag utbytte med denna pojke, men sen när vi skulle se föreställningen och han skulle ta emot min biljett, skojade han och tvekade flera gånger innan han tog emot den. Jag som bara var kär och sprängfärdig fattade inte riktigt, så när han skrattade och tog emot den bara såg jag helt allvarlig ut, men gav ifrån mig ett obegripligt ljud och försvann in i teatersalen. Klumpiga mig.

OCH VILKEN SKÅDESEPLARE HAN VAR!! SÅ. HIMLA. UNDERBART. DUKTIG!

Efter förseställningen delade Hanna och jag ut pepparkakor till skådespelarna när de tackade publiken, så det sista jag fick av denna vackra pojke var ett litet nick med huvudet, ett vackert leende och ett tack.

Han var den enda som förgyllde min hemska prao. Jag hoppas jag får se dig igen, min skådespelare. Om inte, så åtminstone i drömmarnas värld....