Ja, nu har det blivit dags för sportlov för oss plågade och utmattade elever. "FY FAN VAD KUL!!", säger flera av mina vänner, då de tänker på hur kul de ska ha i t.ex. Trysil och Italien. Mm, skitkul säger jag, som blir lämnad ensam att dö av tristess här i helveteshålan. Mm, jag kommer verkligen DÖ av tristess. Jag kommer sitta och ruttna i soffan, medans katten ligger bredvid och sover belåtet. Teven kommer vara på dygnet runt, och så även datorn. Jag kommer klicka på vännerlistan hundra gånger om på bilddagboken, i hopp om att någon laddat upp en bild och klagat på att den har tråkigt, precis som jag har. Då skulle jag iallafall känna att jag har en jämlike, en som har lika tråmkigt som jag, och som också ruttnar av tristess.

Förmodligen kommer det inte finnas någon sådan. Ingen kommer ladda upp bilder, för alla är upptagna med att ha SÅ JÄVLA KUL PÅ SPORTLOVET.

Jag känner att förmultningsprocessen redan har startat. Nu sitter jag här framför datorn, och klagar på hur tråkigt jag kommer ha (och hur tråkigt jag har nu också). Såhär kommer hela veckan se ut. Jag kommer sitta i soffan av ensamhet, och vara bitter. Och hungrig. Jag kommer bli fet OCKSÅ, för när jag har tråkigt har jag inget annat för mig än att äta.

Det kommer börja imorgon. Jag vaknar tidigt, och kan inte somna om. I brist på annat sätter jag på teven, och försöker desperat att hitta någonting underhållnde att titta på. Det gör jag inte, och går och gör frukost. Sätter mig vid teven igen. Äter upp. Hämtar datorn. Loggar in på alla communitys jag kan tänka mig där jag är medlem. Får tråkigt. Kollar i skafferiet efter någonting smaskigt att tugga på i tristessens timmar. Men jag hittar inget, och går tillbaka till datorn, med fötterna släpandes efter mig och mungiporna nere i knävecken. Sitter vid datorn ett tag, tittar lite på teve, kanske gör en brasa. Går tillbaka till köket och öppnar skafferiet i hopp om att det finns något smaskigt att tugga på, som jag kanske inte såg första gången jag tittade i skafferiet. Hittar ingenting nu heller. Bara gamla och sega pepparkakor. Går tillbaka till vardagsrummet och sitter i min ensamhet och väntar på att tiden ska rinna iväg, samtidigt som jag avundas alla andra som har det KUL.

Men inte ska vi väl hänga läpp för det. Jag kommer säkert ha det jättekul här hemma i det gudsförgätna. JAG kommer bli gudsförgäten. Det är jag nog redan..

Fan vad det luktar sopor...

Åh nej, jag förmultnar! D:

Jahapp. Nu var jag sjuk. Igen.
I måndags tänkte jag att jag skulle trotsa förkylningen och gå till skolan. Det sket sig. Jag gick hem efter två lektioner, och jag stannade hemma igår.

Idag trotsade jag förkylningen som inte riktigt försvunnit, IGEN, och jag gick till skolan. Det sket sig. Jag gick hem efter 4 ½ lektioner. Så nu sitter jag i det åh så avlägsna Skåne och är förkyld.

Det om det.

Yngves danskurs har dragit igång sin glada dansvecka på skolan av Sannerud igen. Detta år ska vi varken lära oss kycklingdansen eller jenka. Detta år blir det SALSA. Ja, just det. Och eftersom jag har missat den första värdefulla danslektionen, så var jag inte särskilt "med" idag, när vi skulle skaka på höfterna och röra på fötterna. Men jag gjorde så gott jag kunde, och stapplade runt som en riktig klumpfot på halkigt golv.

Sedan, när vi dansat en stund och jag fortfarande knappast fått grepp om var man skulle sätta fötterna, så pausade den muntre Yngve musiken, och skulle demonstrera med en av alla elever, ute på dansgolvet. I mitten av dansgolvet. Så alla ska se. OCH KLART SOM HITLER HADE EN ROLIG MUSTASCH, så valde han MIG som demonstrant. 

Så med en snabb ryckning i armen var jag ute på dansgolvet med Yngves hand på min ena axel, och den andra runt min ena hand. Han skulle tillsammasn med mig demonstrera hur man skulle "öppna och stänga" med armarna och händerna (var barmhärtig. det är svårt att förklara danssteg med ord, utan gester). Jaja, det gick väl ganska fort, och till slut fick jag gå tillbaka till min förra danspartner och "dansa" lite. 

Sedan skulle han demonstrera ytterligare en gång, hur man skulle "öppna och stänga". Och vem var hans kandidat? JO, JAG! Öppna, stäng, öppna, stäng. Men den här gången skulle man vicka på höfterna. Och man skulle "stoppa" med händerna också. Jahaja, då var det bara att visa hur man gör, då, tänkte jag. Det gick sisådär, och nu var jag trött på att demonstrera.

SEDAN, när jag stapplat runt ännu en gång med min danspartner, pausar Yngve musiken IGEN, och ska demonstrera IGEN. Och vem skulle vara hans demonstrant? GISSA!       Jo, JAG! "det var en jävel...", tänkte jag, och förbannade den jävla helvetesdansen till helvetet.
JAJA, öppna, stäng, öppna, stäng "SÅHÄR GÖR MAN, SÅHÄR GÖR MAN INTE", gapade Yngve, fortfarnade lika munter, utan en enda tanke på att jag INTE KAN DANSA, men likförbannat skulle han ju  ha mig som demonstrant varenda förbannade jävla gång. När vi visat upp hur man skulle "öppna och stänga händerna" en tredje gång, visade han hur man inte skulle göra, för i såna fall blir det VALS.

DÅ tar Yngve med mig på en liten SPONTAN SVÄNGOM MED VALS.
SOM OM JAG INTE REDAN VAR FÖRUDMJUKAD NOG!
Det blev ingen vidare vals. Ena stunden var min vänsterarm borta i Kina och andra stunden var högerbenet uppe i näsan och sedan surrade jag bort till min plats.

Ja, det var väl bara dagens händelse.

Imorgon ska jag inte till skolan.

Härrå.

Wuuh.

Egentligen borde jag inte sitta här vid den fina laptopen och skriva ett blogginlägg... MENJAGKANBARAINTELÅTABLIII!!!!!!

Inte för att jag direkt ska skrva nånting positivt eller så. 

Det känns aom att livet går utför. Jag pallar inte skolan. Nu har allt gått för långt. Skitstora So-prov blandas med franskaläxor vara och varannan jävla dag, samtidigt som vi ska läsa två böcker samtidigt, varav en är engelsk, samtidigt som det är nationella prov och mitt i allting är jag skitnervös inför konserten på söndag. 

Jag kommer åka dit, bli förvirrad och inte veta vart jag ska ta vägen, på grund av att Adam (min enda vän som är med och spelar trummor), ska komma dit efter lunch, men jag måste befinna mig i kyrkan klockan TIO PÅ MORGONEN. Jävla dret. 

Och saken blir ju inte bättre, när jag har fått höra att jag ser helt drogad och uttråkad ut, SOM EN ZOMBIE, när jag spelar trummor. Adam sade uttryckte dessa fina ord till mig idag. Men han kommenterade även gårdagens bild på bdb, och sade det då också. 

Ni kanske tycker det är skittöntigt att jag blir ledsen av att höra det, för egentligen ÄR det ju töntigt, men det bottnar i något djupare än så. 

Redan när jag började spela trummor tyckte jag att det var pinsamt att "släppa loss". Jag kan inte helt enkelt. Jag går på automatik, när jag spelar trummor. Armarna och händerna rör sig som de ska, men jag kan helt enkelt inte röra på övriga kroppen. Jag kan inte ena stampa i takt med ena foten. Jag tappar bort mig i trummandet då. Fan, jag vill inte se dum ut när jag spelar. Fan fan fan. Jag vill klunna släppa loss. Se cool ut, som de andra.

Nu bränner det bakom ögonlocken också. 

Tack, Adam.  

VARFÖR TRYCKER JAG ALLTID PÅ FEL JÄVLA KUKKNAPP?????????????!!!!!!

NU HAR TRE JÄVLA INLÄGG FÖRSVUNNIT FÖR ATT JAG RÅKAT TRYCKA PÅ EN KNAPP SOM SITTER BREDVID UPPÅTPILEN, SOM TAR EN TILLBAKA TILL FÖRRA SIDAN, OCH DÅ BARA FÖRSVINNER TEXTEN! JÄVLA KUK!

Jag känner mig ful i håret, dum i skolan och allmänt bara grinig och ledsen. 

Åh.