Idag har varit en wierd dag.. Eller åtminstone till en början.

Klockan 05:50 ringde mitt alarm. "Usch nu måste jag duscha", tänkte jag och stängde av alarmet. Men det var ju så skönt att ligga i den varma sängen... "Mm, jag blundar en stund till"... Ojdå. Plötsligt var jag i drömmarnas värld igen.. Klockan 06:30 vaknar jag av ren... Impuls..? PANIK! Stiga upp, yra runt och leta efter handduk, duscha, klä på sig, äta frukost, blåsa håret, sminka sig, släcka, gå ut.
Där stod min blåa moped och... Stod.. Inte visste jag då vad som väntade. I all vanlighet (eller nej, inte direkt vanligt egentligen, att jag kan åka moped) startade jag mopeden och åkte iväg. Nej, ingenting märkligt med det, förutom det eviga skramlet som min moped alltid lyckas göra ifrån sig. 
   Vid Vikstakorset såg jag en långsamtåkande gatsopare komma från vänster sida, och naturligtvis körde jag ut till höger före den åkte förbi.

Men, vad nu?! Mopeden åkte plötsligt i tjugo kilometer i timmen, trots att jag hade gasen i bott! MEN! Sen femton, sen tio, sen fem.. Sen.. poff.. Död. Raide morte. Stendöd. 
   Samtidigt som paniken började sprida sig i min femtonåriga kropp, såg jag även att gatsoparen kom krypandes bakom mig. Närmre och närmre kom den... Och mopeden vägrade såklart starta. Och dessutom var jag stressad till första lektionen. Nämligen gympalektionen (ja, tänka sig, jag var STRESSAD till GYMPALEKTIONEN), eftersom jag och Victoria skulle ha hand om den. Vi hade planerat med musik och danser, och jag såg verkligen fram emot det.

Men, ack, mopeden vägrade komma igång. Eller jo, den startade men den kom ingenstans. Gasen ville inte funka D:
Så jag fick ringa pappa, som rullade ner mopeden på gångvägen, och som sedan skjutsade mig till skolan.

Väl i skolan var inte Victoria där. FAN. HELVETE. KUK.     DET KAN INTE BLI VÄRRE NU.

Men, efter en liten stund att andas så fick jag igång klassen med lite danskull (don't ask). Och även jag kom igång, när jag fick höra min favoritmusik.

Sedan var det dags för de underliga danserna! :D Nämligen Mörtpojkedansen och Kebabdansen, (creds till Moa Rosenberg som visat mig dessa vackra danser) och konsten att kunna släppa loss helt enkelt. Men med lite Rammstein vågade de flesta släppa loss, och vi hade det riktigt kul! Eller åtminstone jag, som kunde se hur alla såg idiotiska ut, när de flaxade med armarna, studsade runt, spelade luftgitarr och lekte kebaber och värmen och slicaren.

Annars har dagen varit ganska normal... Prov, var det idag.

Men det kunde man ju ha gett sig fan på.

God natt.

Våren i sjuan. Två år sedan, ganska precis..

De kallar mig bitter, men DET HÄR tar priset.

Eftersom jag är en fattig vanlig femtonåring som måste ha jobb i sommar, så skickade jag in en ansökan om feriearbete på kyrkan, och en ansökan till fru Bär AB, där meningen var att jag skulle sälja bär.

Hursomhelst. På Fru Bärs ansökan om bärförsäljare, så stod det att man måste vara fyllda 16. Så jag tänkte, att eftersom jag  fyllar 16 år i augusti, så kan jag ju faktiskt söka, och om det visar sig att jag är för ung iallafall, så hör de aldrig av sig.

Men de hörde av sig. I tisdags, närmare bestämt.
"Hej, jag ringer från Fru Bär, och du är välkommen på intervju nästa måndag. Men jag hör av mig senare för information om tid och plats."
"ÅÅÅÅÅÅÅÅH!! GLAAAAD!! EUFORI ÄNDÅ UT I FINGERSPETSARNA!! NU KAN DET INTE BLI BÄTTRE!! JAG ÄR INTE FÖR UNG!!!", tänkte jag, och berättade nyheten för mamma. Så jag gick runt, i ungefär en kvart och bara sprudlade, skuttade och trippade och sjöng och var överlycklig.

Sedan ringde de igen, och det visste jag ju att de skulle göra.
"Hej, jag ser i din ansökan att det står att du fyller 16 år i sommar. Vilken månad fyller du i?"
Det. Får. Inte. Vara. Sant, tänkte jag. 
"Ehm... Augusti.", klämde jag fram, och försökte förtränga tanken på att jag är född två månader för sent. 
"Jaha.. Augusti, nä då funkar det inte. Man måste nämligen vara 16 år. Men du är välkommen att söka nästa år istället!", sade tanten, och jag förundrades över att hon förtfarande lät lika munter, när hon precis gjort den enorma tabben att inte titta ordentligt på personnumret som jag skickade med i CV:t. 
Så jag fick kväva klumpen i halsen och tacka och säga hejdå..

Så jag har fortfarande inget sommarjobb. Tvivlar på att jag kommer få det på kyrkan. Tycker att de borde ha hört av sig nu.

Men, life's a bitch, och det visste vi redan. 

Hej! Ja, nu var det längesedan jag skrev, minsann. Närmare bestämt TVÅ VECKOR SEDAN. Jag har (som vanligt), inte haft orken till att sno ihop en liten text om vad som händer i mitt liv. Men det kan även bero på att det inte hänt nånting i mitt liv, för den delen heller.

Påsklovet var inget speciellt. Vissa dagar satt jag hemma och dog av tristess, andra dagar var jag med Albin eller Pingu eller någon annan kompis. Molly och moster och hunden var här, så det fick bli att umgås lite med dem också. Jag blev även ruinerad, med tanke på att både Emma OCH Molly fyllde år, och jag hade inte hjärta till att säga att jag egentligen inte har råd med presenter. Så mina två ynka hundralappar är nu GONE, BYE VÄCK.

MEN, idag får jag iallafall ett litet ekonomitillskott. Nämligen veckopeng (ja, jag får veckopeng, för då riskerar jag inte att göra av med en månadspeng på en gång). Men eftersom hundra kronor har dragits bort, får jag bara 200.
   Nu tänker ni säkert såhär: VA?! FÅR HON 300 KRONOR I VECKAN, ALLTSÅ 1200 KRONOR I MÅNADEN?!
Men det är såhär, att jag får bara den veckopengen hemma hos pappa, alltså lever jag på ungefär 600 kronor i månaden. Tjohoooo.

Nog snackat om ekonomi, jag blir ju för bövelen helt depressiv.

Igår sov jag hos min käre väninna Sofia Silvasti. Det var trevligt. Vi var på Tonår, sedan åkte vi hem, tittade på teve, åt godis och somnade. Så imorse när jag vaknade, tänkte jag: SKÖNT, idag kan jag vara med Sofia, och jag behöver inte åka hem och tillbringa dagen i ensamhet. Men, SÅ VAR ICKE FALLET. Pappa ringde mig och krävde att jag skulle pallra mig hemåt så att jag kunde städa. "Tråkigt..." tänkte jag, och försökte desperat att argumentera med att jag skulle leka med Sofia, så att jag inte KAN städa. Men, det sket sig rätt rejält. Farmor kommer hit från Götet, och då måste det se fint ut. (Jag klandrar honom inte, det såg verkligen ut som SKIT.). Så jag och Sofia hoppade Sofias moped (nej, min funkar inte, för drivremmen är trasig ><), och direkt när jag kom hem var det fram med dammsugare, dammvippa och skurhinken. NU är det fint och välstädat, och farmor är här och har fullt upp med att laga mat.

När jag kan fly fältet (förmodligen efter att middagen ägt rum), så ska jag umgås med Sofia igen och förmodligen Pingu. Det blir bra det! <3


- bildbrist -

Jag fruktar påsklovet, precis som jag fruktade sportlovet.

Skärtorsdag: Första dagen i fördärvets övertagande. Eller ja, först och främst var det ju den fruktade Påskjoggen; en extremt lång, långtråkig och meningslös promenad som samtliga elever från vår vackra tegelbeklädda skola måste ge sig ut på. Dessutom ska man klä ut sig. Ungefär som att fira att vi äntligen ska få spendera en vecka utan att behöva gå i skola.

För ett par dagar sedan, kom jag på den genialiska idén att hela vår klass skulle klä ut sig till nördar, så att vi skulle ha en liten chans att vinna det fantastiska priset som lottas ut till klassen med bäst utklädningsklädsel. Iallafall, så hakade klassen på den idén, otroligt nog. Alla lyckades skaffa fram ett par byxor att dra upp till naveln och en skjorta att stoppa in i byxorna. En del lyckades till och med få fram fula gamla glasögon med stora grova bågar. Jag måste säga att det var mycket roande.

När alla bytt om och slickat håret med mittbena, så skulle vi bege oss till den åh, så stora fotbollsplanen vid Sannerudsvallen, för att ta ett gemensamt foto, och se de tävlande springa iväg (ja just det, man kan även tävla). Vädret var inte najs. Det var bara bajs. Det haglade lite grand, för att sedan övergå till snöblandat regn, som sedan övergick till piskande regn. Alltså var marken slaskövertäckt. Härligt härligt, där rök de mockaskorna.  Hur som helst, när vi samlats på fotbollsplanen såg jag att alla andra klasser började gå iväg, och jag och Albin hängde på. MEN, vart var mina nördkompisar?!
    -Åh, ett samtal från Korvspad. (Sara Eriksson). "VART ÄR DU, VI SKA TA KORT NU!"
Paniken spred sig som en löpeld i hela kroppen. JAG MÅSTE JU VARA MED PÅ KORT, FÖR BÖVELEN! Så jag sprang tillbaka, och kände mig som en riktig dramaqueen. De var ju tvugna att vänta på mig! Men men, vi blev fotade, och sedan gav vi oss iväg på Den stora vandringen.

Det tog lång tid. Det var kallt. Och blött. Väldigt blött. Vedervärdigt blött. Mina fötter nästan FLÖT i sjöarna i skorna. Och det blev ju inte bättre av att Patrik Skinnyass Nyman spelade en technolåt om och om och om igen. Sedan kom vi fram till skolan. Jag hade ett par extra strumpor, HALLELUJAH!!! Sedan åt vi en korv. Sedan vandrade jag hem till Runnevål. Då dog jag. Hämta täcke, ockupera soffan, PANG, SNARK.

Och nu fruktar jag som sagt påsklovet. Jag kommer nog dö av tristess, precis som jag förutspådde att jag skulle göra på sportlovet.

Om inte vår klass vinner tävligen med bäst utklädningsklädsel, så slutar jag. Med vad vet jag inte. Eller jo, jag ska sluta tro på kompetens hos människor.

Ha det så kul.
Välkommen åter.

David och Adam. Fina pojkar. David vad nördarnas konung idag.


Sara och Adam. Fina pojkar... Pojke. Och flicka.