Idag har varit en wierd dag.. Eller åtminstone till en början.

Klockan 05:50 ringde mitt alarm. "Usch nu måste jag duscha", tänkte jag och stängde av alarmet. Men det var ju så skönt att ligga i den varma sängen... "Mm, jag blundar en stund till"... Ojdå. Plötsligt var jag i drömmarnas värld igen.. Klockan 06:30 vaknar jag av ren... Impuls..? PANIK! Stiga upp, yra runt och leta efter handduk, duscha, klä på sig, äta frukost, blåsa håret, sminka sig, släcka, gå ut.
Där stod min blåa moped och... Stod.. Inte visste jag då vad som väntade. I all vanlighet (eller nej, inte direkt vanligt egentligen, att jag kan åka moped) startade jag mopeden och åkte iväg. Nej, ingenting märkligt med det, förutom det eviga skramlet som min moped alltid lyckas göra ifrån sig. 
   Vid Vikstakorset såg jag en långsamtåkande gatsopare komma från vänster sida, och naturligtvis körde jag ut till höger före den åkte förbi.

Men, vad nu?! Mopeden åkte plötsligt i tjugo kilometer i timmen, trots att jag hade gasen i bott! MEN! Sen femton, sen tio, sen fem.. Sen.. poff.. Död. Raide morte. Stendöd. 
   Samtidigt som paniken började sprida sig i min femtonåriga kropp, såg jag även att gatsoparen kom krypandes bakom mig. Närmre och närmre kom den... Och mopeden vägrade såklart starta. Och dessutom var jag stressad till första lektionen. Nämligen gympalektionen (ja, tänka sig, jag var STRESSAD till GYMPALEKTIONEN), eftersom jag och Victoria skulle ha hand om den. Vi hade planerat med musik och danser, och jag såg verkligen fram emot det.

Men, ack, mopeden vägrade komma igång. Eller jo, den startade men den kom ingenstans. Gasen ville inte funka D:
Så jag fick ringa pappa, som rullade ner mopeden på gångvägen, och som sedan skjutsade mig till skolan.

Väl i skolan var inte Victoria där. FAN. HELVETE. KUK.     DET KAN INTE BLI VÄRRE NU.

Men, efter en liten stund att andas så fick jag igång klassen med lite danskull (don't ask). Och även jag kom igång, när jag fick höra min favoritmusik.

Sedan var det dags för de underliga danserna! :D Nämligen Mörtpojkedansen och Kebabdansen, (creds till Moa Rosenberg som visat mig dessa vackra danser) och konsten att kunna släppa loss helt enkelt. Men med lite Rammstein vågade de flesta släppa loss, och vi hade det riktigt kul! Eller åtminstone jag, som kunde se hur alla såg idiotiska ut, när de flaxade med armarna, studsade runt, spelade luftgitarr och lekte kebaber och värmen och slicaren.

Annars har dagen varit ganska normal... Prov, var det idag.

Men det kunde man ju ha gett sig fan på.

God natt.

Våren i sjuan. Två år sedan, ganska precis..