2010-06-30
22:03:10
22:03:10
HARD WORK WORK!
Ja, det är som titeln säger. Hard work work. Hårt jobb jobb.
Som många kanske vet så har jag ett sommarjobb. Och det är inte vilket sommarjobb som helst, utan jag har fått den formidabla äran att få jobba som skötare på Stora Kils kyrkogård!! :DDD (jag har aldrig förstått varför det heter "Stora Kils kyrka". Det stämmer ju mer med "Kils förhållandevis ohemult stora kyrka" )
Hur som helst. Som kyrkogårdsskötare har man äran att kratta, rensa, plocka blommor, kratta och rensa ännu mer, plocka lite och rensa rensa rensa. De fem första dagarna har jag fått krattat ungefär hela tiden, efter att de äldre klippt häckarna. Många tänker nu säkert att, vadå, det är väl inte så jobbigt att kratta, men när man gör det åtta timmar per dag så är det inte särskilt kul, nej. Skavsår i händerna, ofrånkomliga smärtor i rygg och nacke och lövvisioner så fort man stänger ögonlocken.
Men, nu finns det ingenting mer att kratta. Det är slut på det nu, och gissa vad jag får göra då åtta timmar om dagen, vilket väder det än är? JO, nämligen RENSA OGRÄS! :D Det är också en tillfredsställare utan dess like, jajemen. Men, när ogräset inte finns kvar någonstans på kyrkogården längre, vad får jag göra då? Jag har sex arbetsdagar kvar, och redan nu vet jag att det börjar bli ont om ogräs.. Jag kan ju inte gå runt och plocka ruttna blommor varje dag, för jösse namn!
Ja, det är nånting jag får fundera på. Men någon slags jobbuppgift måste jag ju få, annars fyller jag ju ingen funktion där borta över huvud taget.
Nu, klockan 21:55 är det läggdags så snart som möjligt, eftersom en ny arbetsdag väntar. Upp i ottan, minsann, jag börjar ju klockan 07:00.
Snart är jag rik, och då kommer jag älska mig själv för att ha slitit.
Som många kanske vet så har jag ett sommarjobb. Och det är inte vilket sommarjobb som helst, utan jag har fått den formidabla äran att få jobba som skötare på Stora Kils kyrkogård!! :DDD (jag har aldrig förstått varför det heter "Stora Kils kyrka". Det stämmer ju mer med "Kils förhållandevis ohemult stora kyrka" )
Hur som helst. Som kyrkogårdsskötare har man äran att kratta, rensa, plocka blommor, kratta och rensa ännu mer, plocka lite och rensa rensa rensa. De fem första dagarna har jag fått krattat ungefär hela tiden, efter att de äldre klippt häckarna. Många tänker nu säkert att, vadå, det är väl inte så jobbigt att kratta, men när man gör det åtta timmar per dag så är det inte särskilt kul, nej. Skavsår i händerna, ofrånkomliga smärtor i rygg och nacke och lövvisioner så fort man stänger ögonlocken.
Men, nu finns det ingenting mer att kratta. Det är slut på det nu, och gissa vad jag får göra då åtta timmar om dagen, vilket väder det än är? JO, nämligen RENSA OGRÄS! :D Det är också en tillfredsställare utan dess like, jajemen. Men, när ogräset inte finns kvar någonstans på kyrkogården längre, vad får jag göra då? Jag har sex arbetsdagar kvar, och redan nu vet jag att det börjar bli ont om ogräs.. Jag kan ju inte gå runt och plocka ruttna blommor varje dag, för jösse namn!
Ja, det är nånting jag får fundera på. Men någon slags jobbuppgift måste jag ju få, annars fyller jag ju ingen funktion där borta över huvud taget.
Nu, klockan 21:55 är det läggdags så snart som möjligt, eftersom en ny arbetsdag väntar. Upp i ottan, minsann, jag börjar ju klockan 07:00.
Snart är jag rik, och då kommer jag älska mig själv för att ha slitit.
2010-06-28
18:52:14
18:52:14
Något mer behövs här..
Jag kom på en grej. Eller ja, min gode vän Sebastian kom på en grej. Eller ja, det är ju ganska självklart egentligen och jag har nog vetat det ganska länge, men jag kom på en grej. Jag har kanske... 11 läsare per inlägg, ibland 16, ibland 4. Dessa tal tycker jag inte är särskilt höga, och jag vill ju få så många läsare som möjligt. Jag försöker ju göra reklam för min blogg, iallafall på Facebook och Bilddagoken. Det är ju faktiskt de enda communitys som jag är medlem i och är aktiv på. Men, för att folk ska lägga märke till att min blogg faktiskt existerar, så behövs något mer. Ja, något mer...
Jag satt på bryggan nere vid Fryken med Sebastian och Sofia, och då kom vi in på det där med att ha en blogg, och att få pengar och en plats i rampljuset av att just blogga. "Ja...", sade jag med en litet dyster röst. "Det högsta antalet läsare jag har är ju 17, så det bådar ju verkligen gott... Jag som lägger ner mig på att skriva och så..". Då förklarade Sebastian för mig att jag kanske skulle kunna bli en stor bloggare om jag skaffade en snygg design på bloggen, och om jag uppdaterade oftare. Då slog det mig att ja, det stämmer ju faktiskt! Människan har ju en tendens att lockas till saker som ser fina ut, och om jag bara uppdaterar min blogg ett par gånger i månaden, så är det ju ingen som påminns särskilt ofta om att jag har en blogg. Så nu ska jag försöka ta tag i saken med mina egna händer. Eller nej, min systers händer också. Hon ska hjälpa mig med designen, har jag bestämt nu. Men jag ska iallafall försöka att uppdatera bloggen oftare. Då kanske jag får fler än 17 läsare...
Så jag säger såhär; vi ses snart igen!
2010-06-23
22:08:33
22:08:33
Ingenting kan jämföras - jag har sett Rammstein
Jag sitter med filten tätt virad runt kroppen. Vingummi i munnen och festivalbandet sitter fast runt min högra handled. På det står med stora vita bokstäver "METALTOWN 2010".
Just det.. Jag har varit på Metaltown, för bara fyra dagar sedan, för att vara exakt. Jag försöker tänka tillbaka på hur denna fantastiska helg, som jag så länge längtat till, har varit egentligen. Men mycket är dimmigt. Som när man blir påmind om nånting som hänt för länge sedan, och bilderna bara kommer fram och sätter sig på hornhinnan en kort kort stund.
För ett tag sedan satt jag med biljetten i handen, och jag stirrade på den. Kunde det vara sant? Skulle jag på min första festival? Skulle det verkligen vara Metaltown? Skulle jag verkligen få se Rammstein live?! Ja, det skulle jag. Och nu är det gjort.
Dagarna kom att sakta flyta förbi, och plötsligt satt jag där på tåget, med fjärilar i magen, spring i benen och handsvett. Dagen hade kommit. Fredagen den artonde juni hade kommit. Nu var jag där. "Om några timmar ska jag vara bara några meter från Rammstein. Vi ska befinna oss i samma stad, på samma hamn, och dela våra röster tillsammans med andra tokkära fans", tänkte jag hela resan, men det kunde ändå aldrig sjunka in på riktigt.
Efter en resa på cirka tre timmar var jag framme i Staden med stort S. Den fantastiska staden Göteborg. Min kära syster och hennes vän Fanny väntade som planerat på mig på Centralstationen, och då började allt på riktigt. Springa iväg, äta mat, åka hem till lägenheten, göra oss iordning, åka tillbaka till centrum, åka till Frihamnen, Metaltown.
Fredagen har jag minst minnen ifrån, och detta inte bara på grund av halten alkohol jag fått i mig (Åh moder, förlåt min synd), utan också på grund av att jag befann mig i något slags adrenalintillstånd, där allt bara skedde fort som ljusets hastighet.
Sedan befann jag mig i publikvimlet, helt orädd från att tränga mig så mycket som möjligt för att försöka komma fram så långt som möjligt. Tyvärr misslyckades detta, i och med att de spärrat av med stängsel och Security-personal mitt i publiken, totalt tvärs över. Så vi stod en bra bit ifrån scenen, där Rammstein skulle spela sina wunderbara låtar. Men inte gjorde det mycket, när plötsligt inledningsmusiken till Rammlied dånade i högtalarna, och så småningom även Till Lindemanns mäktigt vackra röst. Vi var en. Våra röster förenades i ett virrvarr av påhittade ord, skrikiga röster och klängiga fans. Du hast, Du riechst so gut, Pussy, Ich tu dir weh och andra magiskt mäktiga låtar var över under ett ynka ögonblick.
Så efter konserten begav vi oss mot scenen, för att leta upp en skum filur kallad Finger som upptäckt Emma och Fanny under de tidigare Rammstein-konserterna i Sverige det här året, så att de fick komma backstage. "Öy, ni går åt fel håll!" fick vi höra av folkmassorna som vi gick emot, men det brydde vi oss inte om. Vi. Skulle. Fram.
Men vi hittade ingen Finger, och det var bara VIP-folk som hade lyckan att komma backstage.
Så vi började vandra till spårvagnen i regnet, och snart var vi hemma igen. Kvällen var över. Nu hade det hänt. Jag har sett Rammstein.
Lördagen tillbringades först i sängen ett bra tag, men sedan åkte vi in till centrum för att få i oss mat. (Och vilken mat! Lilla Londons filét mignon med pommes och béarnaisesås rekommenderas skarpt!). Vi hade alla tvådagarspass till Metaltown, men eftersom Fanny var sjuk och Emma inte var pepp på Metaltown igen, så var det upp till mig att bege mig till Metaltown ensam. Jag har nu åkt spårvagn OCH buss i Göteborgs allra mest centrerade centrum ENSAM. Jag ger mig själv en eloge, på grund av min sociala fobi och panik över att göra bort mig och hamna fel.
Väl vid Metaltown mötte jag upp Jacob, och vi begav oss mot något jäkla texasmetalband kallat Hellyeah. Yeah. De sög, och vi stod mest och skrattade, HIHI! Sedan såg vi Bullet for my valentine, där jag kunde en enda refräng, men det var trevligt ändå :) Sedan åkte jag tillbaka till lägenheten. Pang i säng.
Söndagen kom, och efter en fantastisk thai-buffé var det dags att åka tillbaka till verkligheten igen. Tillbaka till Kil. Tillbaka till sommarjobb. Jag måste erkänna, att tårarna sprutade när jag kom hem, i panik över att jag har ett så hemskt tråkigt liv om man jämför med helgen.
Men nu spelar det inte så stor roll, för jag har sett Rammstein.
Jag har sett Rammstein. Live. Det ni.
http://www.youtube.com/watch?v=QrOF8PMdMjY - Benzin, från Metaltown såklart. Mäktigt. Jag kunde känna värmen från elden
http://www.youtube.com/watch?v=3ZA4SGHfoec - Du hast, och ja, Metaltown
Ja, alltså ni kan ju kolla andra videoklipp på youtube, för det finns en hel del :)
Bilder lägger jag upp på Facebook och BDB när det funkar, för det funkar inte här heller..
Just det.. Jag har varit på Metaltown, för bara fyra dagar sedan, för att vara exakt. Jag försöker tänka tillbaka på hur denna fantastiska helg, som jag så länge längtat till, har varit egentligen. Men mycket är dimmigt. Som när man blir påmind om nånting som hänt för länge sedan, och bilderna bara kommer fram och sätter sig på hornhinnan en kort kort stund.
För ett tag sedan satt jag med biljetten i handen, och jag stirrade på den. Kunde det vara sant? Skulle jag på min första festival? Skulle det verkligen vara Metaltown? Skulle jag verkligen få se Rammstein live?! Ja, det skulle jag. Och nu är det gjort.
Dagarna kom att sakta flyta förbi, och plötsligt satt jag där på tåget, med fjärilar i magen, spring i benen och handsvett. Dagen hade kommit. Fredagen den artonde juni hade kommit. Nu var jag där. "Om några timmar ska jag vara bara några meter från Rammstein. Vi ska befinna oss i samma stad, på samma hamn, och dela våra röster tillsammans med andra tokkära fans", tänkte jag hela resan, men det kunde ändå aldrig sjunka in på riktigt.
Efter en resa på cirka tre timmar var jag framme i Staden med stort S. Den fantastiska staden Göteborg. Min kära syster och hennes vän Fanny väntade som planerat på mig på Centralstationen, och då började allt på riktigt. Springa iväg, äta mat, åka hem till lägenheten, göra oss iordning, åka tillbaka till centrum, åka till Frihamnen, Metaltown.
Fredagen har jag minst minnen ifrån, och detta inte bara på grund av halten alkohol jag fått i mig (Åh moder, förlåt min synd), utan också på grund av att jag befann mig i något slags adrenalintillstånd, där allt bara skedde fort som ljusets hastighet.
Sedan befann jag mig i publikvimlet, helt orädd från att tränga mig så mycket som möjligt för att försöka komma fram så långt som möjligt. Tyvärr misslyckades detta, i och med att de spärrat av med stängsel och Security-personal mitt i publiken, totalt tvärs över. Så vi stod en bra bit ifrån scenen, där Rammstein skulle spela sina wunderbara låtar. Men inte gjorde det mycket, när plötsligt inledningsmusiken till Rammlied dånade i högtalarna, och så småningom även Till Lindemanns mäktigt vackra röst. Vi var en. Våra röster förenades i ett virrvarr av påhittade ord, skrikiga röster och klängiga fans. Du hast, Du riechst so gut, Pussy, Ich tu dir weh och andra magiskt mäktiga låtar var över under ett ynka ögonblick.
Så efter konserten begav vi oss mot scenen, för att leta upp en skum filur kallad Finger som upptäckt Emma och Fanny under de tidigare Rammstein-konserterna i Sverige det här året, så att de fick komma backstage. "Öy, ni går åt fel håll!" fick vi höra av folkmassorna som vi gick emot, men det brydde vi oss inte om. Vi. Skulle. Fram.
Men vi hittade ingen Finger, och det var bara VIP-folk som hade lyckan att komma backstage.
Så vi började vandra till spårvagnen i regnet, och snart var vi hemma igen. Kvällen var över. Nu hade det hänt. Jag har sett Rammstein.
Lördagen tillbringades först i sängen ett bra tag, men sedan åkte vi in till centrum för att få i oss mat. (Och vilken mat! Lilla Londons filét mignon med pommes och béarnaisesås rekommenderas skarpt!). Vi hade alla tvådagarspass till Metaltown, men eftersom Fanny var sjuk och Emma inte var pepp på Metaltown igen, så var det upp till mig att bege mig till Metaltown ensam. Jag har nu åkt spårvagn OCH buss i Göteborgs allra mest centrerade centrum ENSAM. Jag ger mig själv en eloge, på grund av min sociala fobi och panik över att göra bort mig och hamna fel.
Väl vid Metaltown mötte jag upp Jacob, och vi begav oss mot något jäkla texasmetalband kallat Hellyeah. Yeah. De sög, och vi stod mest och skrattade, HIHI! Sedan såg vi Bullet for my valentine, där jag kunde en enda refräng, men det var trevligt ändå :) Sedan åkte jag tillbaka till lägenheten. Pang i säng.
Söndagen kom, och efter en fantastisk thai-buffé var det dags att åka tillbaka till verkligheten igen. Tillbaka till Kil. Tillbaka till sommarjobb. Jag måste erkänna, att tårarna sprutade när jag kom hem, i panik över att jag har ett så hemskt tråkigt liv om man jämför med helgen.
Men nu spelar det inte så stor roll, för jag har sett Rammstein.
Jag har sett Rammstein. Live. Det ni.
http://www.youtube.com/watch?v=QrOF8PMdMjY - Benzin, från Metaltown såklart. Mäktigt. Jag kunde känna värmen från elden
http://www.youtube.com/watch?v=3ZA4SGHfoec - Du hast, och ja, Metaltown
Ja, alltså ni kan ju kolla andra videoklipp på youtube, för det finns en hel del :)
Bilder lägger jag upp på Facebook och BDB när det funkar, för det funkar inte här heller..
2010-06-15
21:15:47
21:15:47
Adjö är inte för alltid
Jag insåg nyss, när jag klickat på "översikt"-knappen, att det var tre veckor och två dagar sedan som jag skrivit ett inlägg i min åh, så besökta blogg. Jag ber om ursäkt för detta, men ibland har man helt enkelt varken tid eller lust. Jag ber även om ursäkt för att jag alltför ofta skriver ursäkter om att jag nästan aldrig uppdaterar. Förlåt, till de få som faktiskt tar sig tid att läsa min alltför överarbetade blogg.
En annan sak som jag ganska nyss insett, är att nu finns det inte längre något 9F att återvända till efter helger och lov. En hel grupp människor, bara upplösta, likt kokande vatten som omvandlas till ånga. Upplöst. Ändå har det inte riktigt sjunkit in än, att efter tre kämpiga år med en klass som legat mig varmt om hjärtat, nu är över.
Det känns som om det var igår jag noga valt ut kläder och skor, och med fjärilar i magen vandrat bort till den fruktade tegelbeklädda Sannerudsskolan. Jag kommer ihåg att jag stämt träff med min goda vän Sofia. Vi skulle följas dit, och plötsligt stod vi där, på planen utanför A-ingången, och trängdes med andra spända blivande sjundeklassare. Dagen gick förbi fort. Men det var väl inte så konstigt, eftersom vi gick väl bara i skolan den dagen i ungefär två timmar.
Jag hittade hem snabbt. Min enda vän i klassen var då David Press, som jag har gått i samma klass med sedan förskolan. Men jag kunde inte förlita mig på honom, i och med att vi inte var direkt bundisar då, så det var upp till mig själv att skaffa nya bekantskaper i 7F. Och det gjorde jag! Jag hängde då tätt ihop med Sebastian Jansson, Sara Eriksson, Victoria Nilsson och Sindi Axelsson. Jag var en i gänget. De var inga jobbiga hormonfjortisar, som många tjejer då var. Vi var lite nördiga allihop, och det gillade jag!
Jag kommer ihåg att genom hela sjuan hade jag en Barbierosa Sony Ericsson med flärp-lucka, som jag var himla stolt över. Ur den mobilens lilla högtalare ekade varje dag samma låtar om och om igen. Jag hade inget minneskort, så det fick plats ungefär tre låtar. Bara The Ark, såklart. Jag tror folk till slut var relativt trötta på låtarna som ideligen spelades på högsta volym. Men det brydde jag mig inte om!
Till slut fann jag även min stora kärlek Albin Svedlund. Åh, vad jag var jobbigt tonårskär i den pojken. Inte kunde jag sluta tänka på honom, när jag inte hade något annat för mig. Söt, snäll, vacker, fylliga läppar, halv-emo som jag. Ja, ÅH vad han var perfekt! Och vi blev allra bästa vänner.
Jag fann även min andra allra bästa vän, nämligen Sara Eriksson. Ler och långhalm i tre år, och med hennes humor kan man få den mest humorbefriade att skratta så man skriker och gråter (positivt menat alltså).
Jag kommer skriva små texter om mina närmsta vänner på bilddagboken, bara så ni vet, för annars blir det här inlägget alldeles för långt.. (vilket det redan är...)
Många minnen finns från vår underbara klass, och med tiden kommer vissa försvinna, tills någon påminner en och man får svaga bilder om hur det var. Men jag kan säga, att en del minnen kommer finnas förevigt. Som exempel varm-choklad-och-smörgås-stunderna i musikskolecaféterian i sjuan. Alla klockrena kommentarer som kommit vid rätt tillfälle så man brustit ut i skratt och skrattat länge, länge, länge... Dagen i Alsters herrgård, Lisebergsresan..
9F - adjö är inte för alltid, hejdå är inte för gott..
En annan sak som jag ganska nyss insett, är att nu finns det inte längre något 9F att återvända till efter helger och lov. En hel grupp människor, bara upplösta, likt kokande vatten som omvandlas till ånga. Upplöst. Ändå har det inte riktigt sjunkit in än, att efter tre kämpiga år med en klass som legat mig varmt om hjärtat, nu är över.
Det känns som om det var igår jag noga valt ut kläder och skor, och med fjärilar i magen vandrat bort till den fruktade tegelbeklädda Sannerudsskolan. Jag kommer ihåg att jag stämt träff med min goda vän Sofia. Vi skulle följas dit, och plötsligt stod vi där, på planen utanför A-ingången, och trängdes med andra spända blivande sjundeklassare. Dagen gick förbi fort. Men det var väl inte så konstigt, eftersom vi gick väl bara i skolan den dagen i ungefär två timmar.
Jag hittade hem snabbt. Min enda vän i klassen var då David Press, som jag har gått i samma klass med sedan förskolan. Men jag kunde inte förlita mig på honom, i och med att vi inte var direkt bundisar då, så det var upp till mig själv att skaffa nya bekantskaper i 7F. Och det gjorde jag! Jag hängde då tätt ihop med Sebastian Jansson, Sara Eriksson, Victoria Nilsson och Sindi Axelsson. Jag var en i gänget. De var inga jobbiga hormonfjortisar, som många tjejer då var. Vi var lite nördiga allihop, och det gillade jag!
Jag kommer ihåg att genom hela sjuan hade jag en Barbierosa Sony Ericsson med flärp-lucka, som jag var himla stolt över. Ur den mobilens lilla högtalare ekade varje dag samma låtar om och om igen. Jag hade inget minneskort, så det fick plats ungefär tre låtar. Bara The Ark, såklart. Jag tror folk till slut var relativt trötta på låtarna som ideligen spelades på högsta volym. Men det brydde jag mig inte om!
Till slut fann jag även min stora kärlek Albin Svedlund. Åh, vad jag var jobbigt tonårskär i den pojken. Inte kunde jag sluta tänka på honom, när jag inte hade något annat för mig. Söt, snäll, vacker, fylliga läppar, halv-emo som jag. Ja, ÅH vad han var perfekt! Och vi blev allra bästa vänner.
Jag fann även min andra allra bästa vän, nämligen Sara Eriksson. Ler och långhalm i tre år, och med hennes humor kan man få den mest humorbefriade att skratta så man skriker och gråter (positivt menat alltså).
Jag kommer skriva små texter om mina närmsta vänner på bilddagboken, bara så ni vet, för annars blir det här inlägget alldeles för långt.. (vilket det redan är...)
Många minnen finns från vår underbara klass, och med tiden kommer vissa försvinna, tills någon påminner en och man får svaga bilder om hur det var. Men jag kan säga, att en del minnen kommer finnas förevigt. Som exempel varm-choklad-och-smörgås-stunderna i musikskolecaféterian i sjuan. Alla klockrena kommentarer som kommit vid rätt tillfälle så man brustit ut i skratt och skrattat länge, länge, länge... Dagen i Alsters herrgård, Lisebergsresan..
9F - adjö är inte för alltid, hejdå är inte för gott..
