Jag insåg nyss, när jag klickat på "översikt"-knappen, att det var tre veckor och två dagar sedan som jag skrivit ett inlägg i min åh, så besökta blogg. Jag ber om ursäkt för detta, men ibland har man helt enkelt varken tid eller lust. Jag ber även om ursäkt för att jag alltför ofta skriver ursäkter om att jag nästan aldrig uppdaterar. Förlåt, till de få som faktiskt tar sig tid att läsa min alltför överarbetade blogg.

En annan sak som jag ganska nyss insett, är att  nu finns det inte längre något 9F att återvända till efter helger och lov. En hel grupp människor, bara upplösta, likt kokande vatten som omvandlas till ånga. Upplöst. Ändå har det inte riktigt sjunkit in än, att efter tre kämpiga år med en klass som legat mig varmt om hjärtat, nu är över. 

Det känns som om det var igår jag noga valt ut kläder och skor, och med fjärilar i magen vandrat bort till den fruktade tegelbeklädda Sannerudsskolan. Jag kommer ihåg att jag stämt träff med min goda vän Sofia. Vi skulle följas dit, och plötsligt stod vi där, på planen utanför A-ingången, och trängdes med andra spända blivande sjundeklassare. Dagen gick förbi fort. Men det var väl inte så konstigt, eftersom vi gick väl bara i skolan den dagen i ungefär två timmar.

Jag hittade hem snabbt. Min enda vän i klassen var då David Press, som jag har gått i samma klass med sedan förskolan. Men jag kunde inte förlita mig på honom, i och med att vi inte var direkt bundisar då, så det var upp till mig själv att skaffa nya bekantskaper i 7F. Och det gjorde jag! Jag hängde då tätt ihop med Sebastian Jansson, Sara Eriksson, Victoria Nilsson och Sindi Axelsson. Jag var en i gänget. De var inga jobbiga hormonfjortisar, som många tjejer då var. Vi var lite nördiga allihop, och det gillade jag!

Jag kommer ihåg att genom hela sjuan hade jag en Barbierosa Sony Ericsson med flärp-lucka, som jag var himla stolt över. Ur den mobilens lilla högtalare ekade varje dag samma låtar om och om igen. Jag hade inget minneskort, så det fick plats ungefär tre låtar. Bara The Ark, såklart. Jag tror folk till slut var relativt trötta på låtarna som ideligen spelades på högsta volym. Men det brydde jag mig inte om!

Till slut fann jag även min stora kärlek Albin Svedlund. Åh, vad jag var jobbigt tonårskär i den pojken. Inte kunde jag sluta tänka på honom, när jag inte hade något annat för mig. Söt, snäll, vacker, fylliga läppar, halv-emo som jag. Ja, ÅH vad han var perfekt! Och vi blev allra bästa vänner.

Jag fann även min andra allra bästa vän, nämligen Sara Eriksson. Ler och långhalm i tre år, och med hennes humor kan man få den mest humorbefriade att skratta så man skriker och gråter (positivt menat alltså).

Jag kommer skriva små texter om mina närmsta vänner på bilddagboken, bara så ni vet, för annars blir det här inlägget alldeles för långt.. (vilket det redan är...)

Många minnen finns från vår underbara klass, och med tiden kommer vissa försvinna, tills någon påminner en och man får svaga bilder om hur det var. Men jag kan säga, att en del minnen kommer finnas förevigt. Som exempel varm-choklad-och-smörgås-stunderna i musikskolecaféterian i sjuan. Alla klockrena kommentarer som kommit vid rätt tillfälle så man brustit ut i skratt och skrattat länge, länge, länge... Dagen i Alsters herrgård, Lisebergsresan..

9F - adjö är inte för alltid, hejdå är inte för gott..