Jag måste ta tillfället i akt och vara lite kritiskt mot det här satans programmet Ensam mamma söker.

Vad är det för program egentligen?

Det är tre ensamma mammor som ser bra ut. De har tråkiga jobb, tråkiga liv och tråkiga personligheter.

Ja, det är så jag måste säga. Jag ser vekligen ingenting speciellt i de där mammorna.

Sen kommer det en bunt med skittråkiga män som vill ha de här mammorna.

Och då har jag funderat lite. Hur kommer det sig att alla män blir kära i mammorna?

VARENDA EN säger att det 'pirrar i magen' när de ser henne. Men hade de verkligen blivit kära, om det inte hade varit en tv-sänd tävling? Svårt att säga. Men det måste ju iallafall vara NÅGON av de där killarna som inte skulle bli kär. Men i det här programmet blir ju just ALLA kära! VA?! HUR?! Hur kan de där mammorna uppfylla alla killars krav in på pricken? Ingen kan väl vara perfekt? Hmm... Det måste vara någon slags konstig tävlingsintstinkt som omedvetet kryper fram i männens hjärnor, och skapar endorfiner eller nåt...

Också kommer jag ihåg, när de inte hade utsett vilka mammor som skulle få vara med i programmet, då visades små "här är jag"-snuttar på flera mammor. Då var det en mamma (som tack och lov inte fick vara med i programmet), som svarade på frågan "Hur ska din man vara?". Svaret hon gav löd såhär: "Han ska vara SKITSNYGG, ha en FET PLÅNBOK och en FLÄSKFILÉ MELLAN BENEN. HAHA nej jag skojade bara men ungefär nåt sånt!" 
Vilken HEMSK människa! GAH! Jag blir så... Jag blir så... så.. FRUSTRERAD! JA! Det är det jag blir! Och jag tackar verkligen GUD för att hon inte fick vara med! Men det är ju inte så konsigt, eftersom det var de mammor som fick flest mail från män som fick vara med. 
    Och med tanke på hur mammorna som är med i programmet nu är, så lär ju inte konkurrensen varit särskilt hård.

I förra preogrammet (ja, jag erkänner att jag tittade på det, men det var bara för att jag hade extremt tråkigt), så var det en av killarna som sade såhär: "Ja, det bästa med henne är ju att hon är så otroligt sexig." Och då undrar man ju vad en del av de här männen har för avsikter egentligen...

Jaa. Vilket jävla program.

Ha det bra.

Ja, så kan man verkligen säga. Livet var underbart i Dubrovnik.

Från stunden jag satte foten på planet, till stunden jag svalde sista matbiten under sista middagen i Dubrovnik, var livet riktigt härligt.

Allt började för några månader sedan, när pappa frågade om jag var intresserad av en resa till Kroatien. Mitt hjärta fylldes av glädje, och jag skulle äntligen få åka på en semester, och vara borta från stinkhålan Kil ett tag.

Någon månad senare satt jag i soffan och pappa satt och klickade runt lite på datorn. Sedan utbrast han: "Nu har jag beställt flygbiljetter till Dubrovnik". Hela jag var som ett stort leende den dagen. 

Veckorna gick, och plötsligt var det dags att börja packa. Så jag packade varsamt ned mina finaste kläder i en röd resväska. Då, när jag vek mina rutiga shorts, slogs jag av en tanke. "Imorgon kan jag säga att vi åker i övermorgon."
   Dagen efter, på onsdagen, slogs jag av en tanke igen. "I övermorgon åker vi. Och imorgon åker vi till Göteborg." 
   Den natten kunde jag inte sova. Känslorna var blandade. Ångest över flygningen. "Tänk om planet störtar", tänkte jag säkert minst femtio gånger. Plöstligt fick jag små euforiutbrott, och då ändrades tankarna till "I övermorgon åker vi. Jag ska utomlands. Jag ska till ett jättevackert land, och jag ska få slippa att sitta i kalla klassrum, och lyssna på tjat om kärnfysik, grundpotenser och marknadsekonomi."

Torsdagen kom, och att vara i skolan och samtidigt tänka "Imorgon åker vi. Imorgon åker vi. Imorgon åker vi. Imorgon åker vi." var inte en lätt match. Men timmarna tickade på (långsamt), och efter ungefär 27 hejdå-kramar var det dags att traska hem, äta mat, packa ner det sista, och sedan sätta sig i bilen och åka till Göteborg.

 Torsdagen gick, fredagen kom. Klockan blev 09.00 och plötsligt var vi på flygplatsen. Så vi checkade in, gick genom säkerhetskontroller, och kikade runt i tax free-shoppen.
    Sedan hördes en röst från högtalarna: "Resande till Dubrovnik, boardingen har börjat."

Plöstligt satt vi på planet, med fjärilar i magen.

Jag kommer lägga ut bilder på Bilddagboken om hur dagrna har varit, men jag kan säga såhär: Resan vad helt fantiastisk, och Dubrovnik var det vackrste stället jag har varit på. Hittills. Jag har ju inte upptäckt resten av världen än...

Jag måste bara säga att jag tycker att den här så kallade svininfluensan är överskattad.

Ja, det tycker jag. Visst, det är väl inte trevligt att få influensa och att känna sig tvungen att isolera sig från omvärlden, men svininfluensan är ju precis som alla andra influensor. Det är bara det att den är ny, och att den förväntas drabba så många, som folk får sån panik.
    Det rykta(de)s ju om ett eventuellt dödsfall i svininfluensan, men folk dör ju i vanliga influensor hela tiden! Sjuka och gamla människor.
    Men ni kan ju köpa eran handsprit och ta avstånd från folk som nyser och hostar så blir ju allt säkert bra. 
     Visst, jag måste ju erkänna att jag inte vill få svininfluensan, men det är bara för att jag ska utomlands på fredag. Nu kommer jag säkert få svininfluensan, bara för att jag är så jäkla kritisk mot den. Men jag får hoppas att jag klarar mig till och med att jag är i Kroatien. Vem vet, jag kanske blir smittad där och tar med mig den till Kil och för den vidare så jag startar värsta svininfluensaepedemin på Sannerud? Nej, nu ska jag inte skrämma upp befolkningen, men man vet ju aldrig? ;D

Tittade på den där säsongsstartenn av serien "Överlevarna" igår också. Den handlar om en ny sorts influensa kan man säga, som hotar hela jäkla mänskligheten. Så när vi satt i soffan, jag och min moder och störde oss på att det blev reklam hela tiden, sade jag "Alltså, vilket jävla tillfälle att sända den här serien. TV4 kommer ju säkert få flera hundra klagomål!". Och jag hade rätt. När det hade gått en timme av programmet och TV4 visar sina jävla nyheter och tio minuters reklam, så läste reporten upp att smittskyddsrättigheterna (tror jag det var) tycte att det var ett dåligt tillfälle att visa serien på. 
    Det tycker jag med. Jag menar, folk är redan panikslagna och köper handsprit tills det är slutsålt, och mitt i allt kommer en ny serie om en dödlig influensa!
     Men man kan ju alltid hoppas på att folket kan skilja på fakta och fiktion.

Jag vill bara säga också, att jag älskar mina vänner mer än annat, och jag vill bara att ni ska veta det! <333

Dagen (onsdag) började ju med spöregn såklart. Det verkligen ÖSTE ner. Men min mamma var generous woman så hon kunde skjutsa mig och Sara till skolan :) Det var en lättnad kan man säga!
Första lektionen skulle ju vara gympa, och med tanke på det infernaliskt jättehemska vädret så tänkte vi att det inte kunde vara möjligt att lärarna skulle tvinga oss att ha utegympa. Så jag räknade kallt med att vi skulle få vara inne.
Så var inte fallet. Nej, vi skulle få ta en uppfriskande joggintur mitt i allt elände! :D Ja, dom vill helt enkelt att vi ska dö. Så när alla hade gett sig ut för att jogga stannade jag kvar och mer eller mindre skällde ut Nancy.
-DET ÄR JU HELT ABSURT!! Det är ju förfan löjligt! Varför tvinga ut eleverna i regnet när man har fina gympahallar som är skapade för att användas?!?!
Men Nancy förstod inte hur jag tänkte. Det var ju lika för alla, tänkte hon. "Det är ju inte ens kall!t", sade hon. Men jag forsatte argumentera och det hela slutade med att jag vände på klacken och utbrast:
-Ja du kan ju skita i att jag är med iallafall för JAG VÄGRAR!!
Blöt och skitförbannad var jag. Inte en rolig kombination.
Det var absurt. Och löjligt. Och puckat.
Men nu glömmer vi det, och jag bad Nancy om förlåtelse idag.

Men dagen blev bättre när jag fick min första trumlektion! :D

I trumrummet satt det en lapp som det stod "Avsluta alltid det du har påbörj"
Det är mitt nya motto.
Avsluta alltid det du har påbörj