Veckan har varit fin. Om man räknar bort helvetesskolan. Fast det som var roligt i skolan var ju då kulturkvällen. Åh, en kväll man aldrig glömmer <3

Jag har levt i Skåne hela veckan, och jag har faktiskt tagit initiativet till att promenera hem från skolan alla dagar utom tisdag, då jag stannade kvar i Kil och laddade med vännerna inför kulturkvällen.
   Det är en bit att gå till Skåne från skolan, nämligen ungefär 4 km. Haha, nu när jag tänker på det, så är ju 4 km inte alls långt! Men det känns så, och det är ju längre än vad det är till Runnevål, som exempel. Och ändå tycker jag det är långt att gå till Runnevål från skolan... Ja jävlar, här är man sportig, minsann. Men det har ju varit så otroligt undetbart väder dessa veckodagar, så det har varit mycket uppfriskande att promenera hem.

Jag tog ett kort på hur den långa vägen från stora vägen till själva Skåne såg ut i måndags, också tog jag ett kort igår (fredag) när jag gick hem, och turligt nog har det faktiskt smält bort snö, och asfalten som man faktiskt ser, börjar bli torr på stora delar! :D

Så ja, DET BÖRJAR VANKAS VÅR, BANNEMEJ! :D

Idag ska jag leka med Sofia. Jag ska gå till Kil och möta henne. JA, ÄNNU EN PROMENAD! :D

Ikväll kommer också Salem al Fakir vinna hela schlager-dravlet. Det vet jag. Jag är sjukt lvertygad. Eller så vinner Anna Bergendahl. Men Salem är bäst. Självklart!


I måndags...


Igår..

Nånting stort har hänt. Nånting riktigt stort. Nästan lika stort som 9/11. Det är så stort så jag bara vill skrika. Skrika av glädje. Fälla glädjetårar. Ja, det är stort, det här. En riktig sensation här hemma på Frekes väg. Nu sitter ni säkert där hemma, och undrar vad det är som har hänt. Vad är det som är så stort? -Jo, det ska jag berätta. Men var beredd på att det är nånting stort ni kommer att läsa. För det är så stort det här, ojojoj! Nu kommer det snart. Det stora som har hänt. Jag kan knappt vänta till att få berätta nyheten. Den skitstora nyheten. NU kommer den... OMG OMG OMG.

Pappa. Har. Köpt. En. Ny. DATOR!!!!!


Det har hänt! Det har verkligen hänt! Nu är det slut med pappas gamla dator som går lika långsamt som en bakfull snigel med reumatism! Ut med patrasket! Bort med skiten! Slut med ångesten inför att man kanske inte hinner göra det man måste göra på datorn inom en timme, här hemma hos pappa! NU HINNER JAG MED DET!! FYFANVADGÖTT!! Åh, ja det är stort det här!!

Dessutom har pappa trådlöst bredband, så jag kan förflytta den här finfina laptopen runt i huset hur mycket jag vill!! :DDD

Synd är det ju däremot att mamma har en dator med ett internet som går lika långsamt som en snigel med reumatism, men men... Jag får ju ta och njuta medans jag är hemma hos pappa då!! :DD

Nu är det alla hjärtans dag, och det är ett år sen som jag senast hade en pojkvän. Inte för att det var det mest seriösa förhållande man kan tänka sig, då... Men inte ska vi väl hänga läpp för det! :D
Jaojao, ha det finfint! :D



Gammal bild, jag veeeeeeet...

Andra dagen i sjukdom. Denna dagen har jag mestadels spenderat i soffan, med ett täcke virat runt omkring mig, och med fjärrkontrollen i högsta hugg. Jag har nu insett att jag haft pyamasen på mig i ungefär trettiotre timmar. Känner mig fräsch.

I skolan har väl allt rullat på som vanligt, antar jag, men tyvärr missade jag dagens svenskalektion. Jäkla skit. Dessa svenskalektioner är viktiga! Så nu måste jag tillbringa tid hemma till att skriva på novellen, som alla andra började med idag på svenskalektionen. Jäkla skit. Men imorgon ska jag försöka kämpa mig upp ur sängen på morgonen, och masa mig till skolan. Vill inte, men måste.

Pannkakor är gott. Jag åt det nyss. Men jag är ju så smart, så jag har kommit på att om man tar två K i ordet pannkakor istället för två N, så blir det pankkakor, och vet ni varför det är så smart? :D JO, för om man måste steka pankkakor är man nog ganska så pank, alltså blir det PANKkakor! :D
Jag har för mycket fritid..

Nä, nu tror jag Moa kommer hit snart, så kan hon underhålla mig idag iallafall, för igår var hon nämligen i Arvikat.

Jaojao, ha det fint! :)

Sitter i gudsförgätna Skåne. Det är värsta sjukstugan här. Håkan var sjuk under helgen (när inte jag var här), men förmodligen smittade han mig, antingen i söndags eller igår. Nu har han åkt hem, men mamma känner sig också dålig. Vi är hängiga och lider av extrem huvudvärk. Inga Ipren finns det heller.

Hur intressant är min bilddagbok och blogg undrar jag även. Det känns som att ni tycker att de är lika ointressanta som faktumet att min hårborste är köpt på Willys,för jag får nästan ALDRIG kommentarer längre. Iallfall inte lika ofta på bilddagboken, som förut. Jag kanske helt enkelt har ett väldigt ointressant liv...

Hah. Ja, det har jag nog.

Nu vill jag att Moa ska vara hemma, så hon får komma ner och muntra upp mig här i sorgens tid.

Jag känner mig inte lika frisk som jag ser ut på bilden, må jag säga...

På fredag börjar skolan.

Denna händelse är någonting jag verkligen, och då menar jag verkligen, inte ser fram emot. Jag vill ha mer lov, ge mig mer lov! Det har varit så fruktansvärt skönt med lugna dagar på stranden... (nej nu skojade jag. Inte skönt att vara vid stranden i det här vädret :D) Nej men sköna dagar i stan, nya kläder, O'boy-drickande i soffan framför en mysig film, fester (jag har bara festat en gång på lovet och det var på nyår, men IALLAFALL).., kompisar... Allt det där man vill ha hela tiden. Sen kommer skolan och förstör all frid och fröjd. Ja, nu börjas det igen. Läxor, prov, tidiga morgnar, ännu mer läxor, alltför mycket ihopklumpandes av prov...

MEN ingenting går väl upp mot lite lärdom, inte sant? :D

Och den här terminen har vi ju såklart alla nationella prov. UNDERBART, INTE SANT? :D Jag oroar mig för att jag kommer få dåligt betyg på dem, och att jag kommer sänka mig i de ämnena... Fanfanfan, vad jag inte vill till skolan. Och det är ju inte direkt så att sannerudskolan ger mig lite hopp. Jag trivs inte i denna kalla miljö. Stengolv, tegelväggar och beiga färger.  MEN JUST DET! :D Nu har ju elevrådet kommit på den åh, så genialiska idén att vi ska måla alla skåp i grönt, gult, rött och blått! :D låter det inte underbart, så säg? En salig blandning mellan grått stengolv, beiga tegelväggar, tegelröda tegelväggar, furubänkar och skåp i ohyggligt gräsliga skräniga färger. :D Åh, jag ÄLSKAR skolmiljön!! :D

 
Åh, Gud, eller någon annan som kan ge mig styrka, GE MIG STYRKA! D:

JAG ÄR I BEHOV AV HJÄLP!

För några månader sedan, när jag var uttråkad och Linnea Y kom på besök introducerade hon mig för Facebook, och jag skaffade ett Facebook-konto. Det var mest för hon ville ha poäng eller nåt i nånting... Sedan dess har jag aldrig varit inloggad förrän nu, och jag känner mig som ett marsvin i en vargflock. Jag förstår ingenting, känner mig hotad av alla Facebookexperter och jag vill bara därifrån.

Samtidigt vill jag lära mig Facebook, eftersom så många säger att det är så  bra och att man håller kontakten med alla vänner och så vidare. Jag hoppas min syster kommer hem snart, så hon får hjälpa mig med detta elände.

Om inte någon gör en handbok åt nybörjare som vill lära sig Facebbok. En sådan behövs. Den kan heta "Handbok för nybörjare som vill lära sig Facebook". Det skulle vara finfint.


Dessutom borde jag umgås mer med Linnea Y igen. Hon är en trevlig tjej!

Nufår det vara nog! Ska Värmalndstrafiks busschaufförer få fortsätta vara så satans otrevliga?! Jag har åkt buss många gånger, och det är VÄLDIGT få av de gånger som jag har stött på trevliga busschaufförer! De snäser, de klagar på att man är långsam, de blänger och de himlar med ögonen. Det är deras plikt att vara trevliga, de har ju för fasiken ett serviceyrke! SKÄMS PÅ ER!

I lördags, när jag skulle åka hem till Kil, gick jag på bussen och direkt kände jag igen busschauffören. ”Åh, nej. Det är en av de otrevligaste busschaufförerna jag någonsin mött”, tänkte jag, men jag pressade fram ett leende och sade vart jag skulle och lade fram mina två tjugolappar. ”Inga kontanter” sade busschauffören monotont och med en gnutta ilska i rösten. Jag tittade undrande på Albin, som nog undrade lika mycket som jag, vad busschauffören menade. Albin frågade vänligt vad busschauffören menade, och hur jag skulle betala. ”Med kort. BANKKORT.” sade busschauffören, fortfarande lika ilsken. Jag blev lite full i skratt, eftersom jag tyckte det var så fruktansvärt löjligt att vara så ilsken, men jag försökte fiska upp bankkortet. Lite långsamt gick det eftersom min plånbok är så liten, samtidigt som busschauffören utbrast; ”Ja, men det här har ni ju vetat länge, för det har ju stått i tidningen i en månad.”. Då svarade Albin snabbt att alla faktiskt inte läser tidningen. ”HAH!” tänkte jag, och gav chauffören mitt bankkort. ”32 kronor.” sade chauffören, fortfarande lika ilsken. Jag blev helt klart paff, och sade ”Nej. 27 kronor. Jag är skolungdom.” Än en gång sade chauffören bara ”32 kronor.”. ”27 kronor”, sade jag. ”32 kronor”, sade chauffören. Han gav sig inte, helt enkelt. ”Ehm… Jaha, har ni höjt igen eller…?”, sade jag inte alls otrevligt. ”Nej, VI har inte höjt. DOM har höjt på Swebuss.” sade han, ungefär som om det var det mest självklara i världen.
 Vad fasiken, det är ju samma sak. Priserna har höjts. Jag svarade väl med ett ”Okej…” och var bara full i skratt, samtidigt som jag var sur på den jävla gubben. Men jag tog min biljett och satte mig långt bak i bussen, förbannad på Swebuss och förbannad på chauffören.

Jävla gubbe. Visa lite respekt, det är vi som gör att du får mat på bordet. Skäms.   

Det började med att jag ville praoa på Värmlandsoperan förra året, men då frågade jag och Hanna alldeles för sent, så det blev inget med det, så det året praoade jag på kyrkan, hos min mamma. Inga kommentarer där.

Men det här året blev betydligt mer planerat. Hanna och jag skrev brev, ringde, skrev fler brev och ringde igen till Värmlandsteatern (Scalateatern, Tempelriddaren..), och till slut hamnade vi på Tempelriddaren. "JAAA! VILKEN GLÄDJE JAG SPRUDLAR AV NU!" tänkte jag, och var helt lyrisk över att få en plats där, för det brukar inte vara lätt. Så måndagen vecka 48 klockan 12.10 satte jag mig på bussen som skulle anlända i Karlstad. Fjärilar i magen hade jag! Vi kom fram vid klockan 13.00, gick in, mötte Jennie som vi hade pratat med tidigare, och direkt satte hon oss i arbete.

Jag vet inte direkt vad jag hade förväntat mig av praoen, men kanske att vi skulle få se hur skådespelarna hade det och så, eftersom det skulle vara premiär på Charles Dickens En julsaga, samma vecka. Men så var inte läget. Det vi fick göra under de första tre dagarna var att "inreda" i foajén. Det innebar att vi skulle sätta upp stora skivor med fake-tegel, som de brukar använda uppe på scenen, på stora masonitskivor. 

Vi slet, vi kånkade dessa jävla tegelbitar upp och ner för trappan för att hitta rätt storlek. Dessa masonitskivor med tegelbitar på, skulle vi nämligen sätta upp längs med disken och under fönster, för att det skulle ge en känsla av 1800-talets London, runt julafton. Det var heller inte en lätt match att hitta rätt storlekar på "teglet"! Och det var heller inte lätt att klippa i det, för det var tjock jävla plast, som var bucklig, så det såg ut som tegel. Men vi hittade rätt storlekar, så nu var det bara dags att häfta upp dem på masonitskivorna. Det var heller inte lätt. Häftapparaterna SÖG. Antingen spottde de ut flera åt gången, eller så funkade de nästan inte alls. 

Men TILL SLUT, efter många "FAN!", "HANNA, JAG VILL HEM,", "HANNA, JAG KÄNNER MIG SOM EN IDIOT", "JÄVLA SKIT, DET HÄR VAR DET TRÅKIGASTE JAG VARIT MED OM, DET VAR ROLIGARE PÅ KYRKAN!!", så hade vi fått upp tegelbitarna på masonitskivorna på onsdagskvällen.

Sen kom torsdagen. Jennie kom och tittade på vårat mästerverk. Domen löd: "Det är jättebra jobb tjejer, men gör så att teglen sitter med rätt färger bredvid varandra.".  Men ett fejkat leende och med dold ilska klämde vi ur oss ett "Okej.", och vi gick ut i foajén igen. Det var alltså dags att börja om. Så vi slet bort några skitstora tegelbitar och fick tänka om. Den dagen (torsdagen) hann vi inte med mycket. Vi han handla sprej-snö och stoltassar. 

Men när vi stod och sprutade snö, såg jag honom. Han hade scenkläder på sig, var ungefär lika lång som jag, hade brunt naturfärgat hår. Han var så vacker, åh så vacker. Våra blickar möttes. Mitt hjärta var nära på att sprängas av förälskelse...

Sedan var det dags att åka hem.

Nästa dag kom Jennie fram och sa att det inte skulle bli nånting med teglet iallafall. UNDERBART!!!!!!!!

Men sedan skulle vi dammsuga på scenen (jippi.), och när jag skulle sätta i sladden till dammsugaren i vägguttaget, var det så jävla många vägguttag att jag blev förvirrad. Då hörde jag en vacker röst bakom mig. "Har ni problem?" sade rösten. Jag vände mig om. Där stod han, med vitt linne, färgad sjal och militärgröna pösiga byxor. Mitt hjärta sprängdes nästan, igen. "ÖHM, eh.. Njae...! Vi.. ska.. Dammsuga.. Ehm.." svarade jag, klumpig och förälskad som jag var. "Alla uttag som lyser har ström." svarade han, med lite medlidande i rösten. "Ehm, okej, tack!" sade jag, fortfarande lika klumpig. Sen drog vi in dammsugaren in på scenen. Då satt han på en stol och iakttog vad vi gjorde. Vi hade problem med dammsugaren. "Har ni problem?", frågade denne vackra pojke igen. Jag svarade med ett stort flin och skakade på huvudet. Åh. Smidigt gjort, Ida.

Ja, det var väl alla ord som jag utbytte med denna pojke, men sen när vi skulle se föreställningen och han skulle ta emot min biljett, skojade han och tvekade flera gånger innan han tog emot den. Jag som bara var kär och sprängfärdig fattade inte riktigt, så när han skrattade och tog emot den bara såg jag helt allvarlig ut, men gav ifrån mig ett obegripligt ljud och försvann in i teatersalen. Klumpiga mig.

OCH VILKEN SKÅDESEPLARE HAN VAR!! SÅ. HIMLA. UNDERBART. DUKTIG!

Efter förseställningen delade Hanna och jag ut pepparkakor till skådespelarna när de tackade publiken, så det sista jag fick av denna vackra pojke var ett litet nick med huvudet, ett vackert leende och ett tack.

Han var den enda som förgyllde min hemska prao. Jag hoppas jag får se dig igen, min skådespelare. Om inte, så åtminstone i drömmarnas värld....

När mörker och kyla ligger kring vårt hus, då vill vi vänta på julen kring ett levande ljus.
Det är en textrad som jag tycker representerar vintern mycket bra. Mörker och kyla. Ska det vara en bra sak menar dom? Va? Det tycker definitivt inte jag iallafall. När det blir kallt behöver man ta på sig jättemycket kläder, vilket leder till förseningar till jobb och skola och svettningar om man tar en långpromenad i vintern.
När det blir mörkt får man det svårare att ta sig upp på morgonen vilket också kan leda till förseningar till jobb och skola för då har man lättare att försova sig. Dessutom blir dagarna kortare och man blir väldigt, väldigt trött. Det känns som att det inte ens hinner bli ljust efter att man har åkt till skolan på morgonen, för sen när man ska hem börjar det ju redan skymma.

Det enda som är positivt med vintern är julen. Det är den enda ljuspunkten i vintern. Det är mysigt, man får julklappar, man har glädjen att se andra bli glada när de får sina julklappar och man spenderar tid med familjen. Också är det relativt god mat. Men som sagt, det är det enda positiva i den här satans mörka och kalla årstiden, och det enda man gör på vintern innan julen kommer, det är att vänta på julen. Bara vänta, vänta och vänta. Och när snön faller blir man SÅ HIMLA GLAD för då tror man att snön stananr kvar på julen också, men det är just de där dagarna innan julen, när man klär julgranen och lägger paketen under den, som snön börjar smälta igen, och sen sitter man där på julafton. Utan snö. Sen någon dag efter julen passar det bra för snön att komma, men då försvinner den ju inte direkt, då bara ligger den där, blöt och kall och vit och trivs, medans vi människor får traska runt som Michelingubbar med skor med broddar på. Sen när den väl börjar smälta och man tänker att det finns hopp, så blir den slaskig och ÄNNU blötare och SKITJOBBIG och sen fryser slasket till is så då blir det totalt jävla livsfarligt att ens ta ett steg utanför huset. 

Jag förstår att de som åker skidor och skridskor gillar vintern, men det gör inte jag. Jag förbannar den.

Sara, Victoria och jag har tränat in två låtar, Stjärna som är din och Tveksamhetens tid. Vi har tränat hårt (nej) för att Sara ska lära sig ackorden på gitarr, för att stämmorna ska låta bra, mickarna ska funka o.s.v. för vi har sjungit den i matsalen.

Spänningen startade, det var dags att kolla mickarna och folk började rikta sina blickar mot oss med stor förväntan. Sen var det dags. Sara spelade första ackordet och vi började ta ton till låten Tveksamhetens tid. Versen gick bra, men sen, SEN kom refrängen. Sara sjöng jättefint, hon höll sin stämma, men Victoria och jag slank med rösterna som två tonårspojkar i målbrottet sjungandes på en låt med lite för ljusa toner. Men grejen är den att Victoria och jag hade ju den LÄTTA stämman. Vi hade inte för ljusa och jobbiga toner, och dessutom var vi två! Och när vi sjöng fel så visste inte Sara hur hon skulle spela på gitarren, så hon spelade fel... Så det blev en blandning mellan en överstämma, en felspelad gitarr och två flickor som sjöng så falskt att till och med den mest tondöva skulle höra att det var falskt. Det var bara vår klass som klappade händerna, trots att det fanns kanske trettio andra personer i matsalen också. Det kändes ju bra. Tur att vår klass var där, som stöttar oss i ur och skur, för det hade ju blivit LITE pinsamt om vi inte hade fått några applåder ALLS, så skulle man höra den där syrsan kurra i bakgrunden.

Den andra låten gick bättre, fast den blev väl ingen jättesuccé den heller. Sen skulle vi spela i kaféterian också, och med självklara skäl valde vi att inte spela Tveksamhetens tid.

Jaa. Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete iallafall.

Det känns som att mitt liv bara sipprar iväg och blir lika ointressant som att kofisar består av metangas. Ingenting intressant händer längre. Sara har nästan aldrig tid att leka för hon har en massa träningar i veckan, Albin är bara trött hela tiden och jag har aldrig vågat ta steget att fråga Victoria om hon vill leka med mig nån dag (men det ska jag bannemig göra! Och hon vill så himla gärna träffa min pappa också ^^). Sen har jag inte många mer nära vänner. Det är många vänner som håller på att glida ut ur mitt liv tyvärr. Det suger. Det suger rätt benhårt.  

Det känns som att det är tid för att ta tag i livet, skaffa en pojkvän och kanske bli lite rebellisk. Inte för att jag vet hur jag skulle göra för att bli rebellisk, men att skaffa en pojkvän sitter näst högst upp på listan. Högst upp står nog att jag ska kämpa så inihelvete och klara skolan så jag kommer in på en bra gymnasielinje. Men en pojkvän skulle då INTE sitta fel.

Sen är det det här med skolan. Bara idag hade vi ett skrämmande gymnasieprat med SYO:n som bara skrek "FRAMTIDEN ÄR HÄR! NU ÄR DET DAGS ATT TA ETT LIVSAVGÖRANDE VAL!". Shit, jag får ångest bara jag tänker på det... Men jag tycker ändå att jag klarar studierna rätt bra. Det enda jag har att göra nuförtiden är att sitta hemma och titta på teve och göra läxor. Eftersom jag inte har något annat att göra kan jag ju lika gärna plugga, liksom. Vi får väl se vad som händer i framtiden, men höga förväntningar kan man ju VERKLIGEN säga att jag har om mig själv. Jag vill bli programledare. Hur många finns det inte som vill bli det? MÅNGA, iallafall. Och har jag verkligen det som krävs för att bli programledare? Förmodligen inte. Det krävs så jävla mycket av en. Också måste man ha bra kontakter. Det har inte jag, och jag vet ju inte om jag kommer få tag på några heller under livets gång...

Men nu är det slut på emosnacket! I have to cheer up! Vi får väl se om jag blir lite gladare när jag ska bestämma vilka kläder jag ska ha på mig imorgon, eller om lite tevetittande kan få mina mungipor att förflytta sig från knävecken upp till ögonbrynen.

Herregud... Vilket liv man lever.