2010-07-30
01:44:22
01:44:22
En blivande nattuggla?
Teven är på på låg volym. Utanför sover samhället, och den enda glimt av civilisation där ute är ljuset som strålar från gatlyktornas toppar. Alla i huset sover, och ett visst lugn råder.
Det är natt. Ja, jag älskar denna tid. Vanligtvis känner jag mig hotad och liten i denna värld under natten, med tanke på att ondska har lättare för att gömma sig bakom mörka vråer, men under en tid nu har jag lärt mig att uppskatta detta lugnsom natten utstrålar. Man är på ett sätt ensam och man kan endast förlita sig på sig själv, och ingen annan kan rädda en ur en kanske svår situation, om det nu skulle komma en sådan. Man är fri att leva sig in i sin egen fantasi, och drömma sig långt bort, såsom man inte har tid på dagen i all stress och allt som sker.
Nattetid, sommartid. Ja, det är på sommaren som jag känner att jag får stor lust att hålla mig vaken länge, och vänta på att få se solens strålar sakta komma till liv lite längre bort. Jag kan sitta vid min dator, helt ostörd, och titta på Youtube-klipp i mängder. Jag kan ta mig en nattmacka och ett glas O'boy. Jag kan laga en trerättersmiddag om jag nu känner för det. Jag kan göra mycket man kan göra i huset under dagtid, men skillnaden är att jag är helt, totalt ostörd. Ingen som kommer och klagar på att jag gör fel eller för att jag tar för lång tid på mig. Jag kan vara mig själv helt och hållet, fast begränsningar finns ju såklart, precis som på dagen. Jag måste hålla mig tyst som en mus och göra mitt bästa för att inte väcka min kära familj, jag kan inte prata i telefon hur länge som helst bara för att ingen kan störa mig, för då springer ju tiden iväg och saftiga räkningar dimper sedan ner i brevlådan...
Men, natten är en rogivande tid. Varför ödsla all denna värdefulla tid på att sova?
Det är natt. Ja, jag älskar denna tid. Vanligtvis känner jag mig hotad och liten i denna värld under natten, med tanke på att ondska har lättare för att gömma sig bakom mörka vråer, men under en tid nu har jag lärt mig att uppskatta detta lugnsom natten utstrålar. Man är på ett sätt ensam och man kan endast förlita sig på sig själv, och ingen annan kan rädda en ur en kanske svår situation, om det nu skulle komma en sådan. Man är fri att leva sig in i sin egen fantasi, och drömma sig långt bort, såsom man inte har tid på dagen i all stress och allt som sker.
Nattetid, sommartid. Ja, det är på sommaren som jag känner att jag får stor lust att hålla mig vaken länge, och vänta på att få se solens strålar sakta komma till liv lite längre bort. Jag kan sitta vid min dator, helt ostörd, och titta på Youtube-klipp i mängder. Jag kan ta mig en nattmacka och ett glas O'boy. Jag kan laga en trerättersmiddag om jag nu känner för det. Jag kan göra mycket man kan göra i huset under dagtid, men skillnaden är att jag är helt, totalt ostörd. Ingen som kommer och klagar på att jag gör fel eller för att jag tar för lång tid på mig. Jag kan vara mig själv helt och hållet, fast begränsningar finns ju såklart, precis som på dagen. Jag måste hålla mig tyst som en mus och göra mitt bästa för att inte väcka min kära familj, jag kan inte prata i telefon hur länge som helst bara för att ingen kan störa mig, för då springer ju tiden iväg och saftiga räkningar dimper sedan ner i brevlådan...
Men, natten är en rogivande tid. Varför ödsla all denna värdefulla tid på att sova?
2010-07-26
14:20:37
14:20:37
Lycka bör man inte uppleva för ofta, då blir den inte speciell.
Idag är det jag som övertar Idas blogg. Detta "jag" är Sara, en av hennes blonda vänner.
Jag ska skriva om när Ida upplever lycka, ur mina egna ögon.
Jag cyklar på vägen bort mot Skånegårdarna och ser henne på håll, mina älskade vän. Hon springer emot mig med sina gråa cardigan flygande efter sig som en mantel precis som de gamla kungligheterna hade på sig. Jag har inte sett Ida på snart två månader, och ändå umgicks vi varje dag i skolan i tre år.
Efter en massa kramar och "det var så himla länge sedan!" gick vi tillsammans hem till huset där hon bor, ute i "gudsförgätna skåne" som hon kallar det.
Vi lagade pannkakor. Eller...HON lagade pannkakor. Jag såg mest på. Vi satt och pratade om allt och ingenting medan regnet skapade dimmridåer ute på åkern. När vi satt där och pratade sa hon plötsligt:
-Vad var det du blivit så lycklig över som du skrev på Bdb förresten?!
Fan.
Nu var jag tvungen att berätta, hade målat in mig i ett hörn.
- Jo...började jag tvekande men insåg att jag redan hade sagt A, då måste man säga B. Så jag berättade.
Chatterkrönikör på NWT, jo det är stort. Jag var en av de tio lyckliga. Det jobbiga var att berätta för Ida, för jag ville så gärna att hon också skulle fått ett sådant "grattis till krönikörsplatsen!"-mejl. Men hon blev ju glad för min skull, såklart och grattade mig med kramar och en massa "grattis!".
Men det fanns hopp för Ida också. I mitt mejl hade Idas namn också varit med vid ett tillfälle. Det sa jag ju såklart och hon flög till datorn. Men här ute i bushen fungerar inte alltid allting som det ska. Hon kom inte in på internet.
Ni som känner Ida vet hur hon kan bli när någonting inte blir som hon vill. " MenVadIHelvete!!!" hördes ett tiotal gånger från hennes mun.
Min blonda(eller silverhåriga, hon hade använt silverschampoo) väninna växlade mellan att steka pannkakor och kolla mejl.
Men mejlen funkade inte. Vi satte oss och åt och hon fortsatte kolla mejlen oavbrutet. Hon satt och gjorde egna svordomsramsor och jag tittade på Tv. Då, helt plötsligt blev hon tyst. Det var inte ordförrådet som tog slut, hon hade hittat något som gjort hennes ögon stora som tefat. Hon började hyperventilera. Jag drog en lättad suck och sekunden efter började hon skrika och skratta samtidigt.
Idas ögon var som min kusins ögon när han fick sitt efterlängtade lego på julafton. Hon sprang runt och skrek och skrattade. "OMG!!!" Vi kramades, vi två chatterkrönikörer.
Ida började sin telefonkedja, nyheten spreds till Albin, hennes mamma och hennes syster. Jag har aldrig sett Ida så lycklig och kommer förmodligen alltid skratta åt minnet av hennes ögon framför dataskärmen.
Som överskriften säger:Lycka ska man inte uppleva ofta, då blir den inte speciell.
Jag gratulerar dig Ida, min fina underbara vän!
Och tack för att du står ut med att vänta på mig, jag lovar att jag ska hjälpa dig duka av pannkakorna nu!
~Sara Johanna Eriksson~
Jag ska skriva om när Ida upplever lycka, ur mina egna ögon.
Jag cyklar på vägen bort mot Skånegårdarna och ser henne på håll, mina älskade vän. Hon springer emot mig med sina gråa cardigan flygande efter sig som en mantel precis som de gamla kungligheterna hade på sig. Jag har inte sett Ida på snart två månader, och ändå umgicks vi varje dag i skolan i tre år.
Efter en massa kramar och "det var så himla länge sedan!" gick vi tillsammans hem till huset där hon bor, ute i "gudsförgätna skåne" som hon kallar det.
Vi lagade pannkakor. Eller...HON lagade pannkakor. Jag såg mest på. Vi satt och pratade om allt och ingenting medan regnet skapade dimmridåer ute på åkern. När vi satt där och pratade sa hon plötsligt:
-Vad var det du blivit så lycklig över som du skrev på Bdb förresten?!
Fan.
Nu var jag tvungen att berätta, hade målat in mig i ett hörn.
- Jo...började jag tvekande men insåg att jag redan hade sagt A, då måste man säga B. Så jag berättade.
Chatterkrönikör på NWT, jo det är stort. Jag var en av de tio lyckliga. Det jobbiga var att berätta för Ida, för jag ville så gärna att hon också skulle fått ett sådant "grattis till krönikörsplatsen!"-mejl. Men hon blev ju glad för min skull, såklart och grattade mig med kramar och en massa "grattis!".
Men det fanns hopp för Ida också. I mitt mejl hade Idas namn också varit med vid ett tillfälle. Det sa jag ju såklart och hon flög till datorn. Men här ute i bushen fungerar inte alltid allting som det ska. Hon kom inte in på internet.
Ni som känner Ida vet hur hon kan bli när någonting inte blir som hon vill. " MenVadIHelvete!!!" hördes ett tiotal gånger från hennes mun.
Min blonda(eller silverhåriga, hon hade använt silverschampoo) väninna växlade mellan att steka pannkakor och kolla mejl.
Men mejlen funkade inte. Vi satte oss och åt och hon fortsatte kolla mejlen oavbrutet. Hon satt och gjorde egna svordomsramsor och jag tittade på Tv. Då, helt plötsligt blev hon tyst. Det var inte ordförrådet som tog slut, hon hade hittat något som gjort hennes ögon stora som tefat. Hon började hyperventilera. Jag drog en lättad suck och sekunden efter började hon skrika och skratta samtidigt.
Idas ögon var som min kusins ögon när han fick sitt efterlängtade lego på julafton. Hon sprang runt och skrek och skrattade. "OMG!!!" Vi kramades, vi två chatterkrönikörer.
Ida började sin telefonkedja, nyheten spreds till Albin, hennes mamma och hennes syster. Jag har aldrig sett Ida så lycklig och kommer förmodligen alltid skratta åt minnet av hennes ögon framför dataskärmen.
Som överskriften säger:Lycka ska man inte uppleva ofta, då blir den inte speciell.
Jag gratulerar dig Ida, min fina underbara vän!
Och tack för att du står ut med att vänta på mig, jag lovar att jag ska hjälpa dig duka av pannkakorna nu!
~Sara Johanna Eriksson~
2010-07-23
13:14:23
13:14:23
Att leva i en bajsbubbla.
På tal om avföring...
Klockan var tio minuter äver nio imorse när jag och kusin Molly blev väckta av min moster, då hon sa att det var stopp i duschen, så det kom inget vatten. "KUL! :D", tänkte jag, som sett fram emot en varm dusch när jag vaknat, efter doppet i havet igår.
Med en gång var vi tvugna att stiga upp och lämna vår skönhetssömn, och börja städa eftersom rummet såg ut som en miniatyruppställning av andra världskriget, fast utan blodet och soldaterna. När vi väl var färdiga med rummet gick vi ner för att kolla hur läget var, och det var minst sagt kaosartat, då min moster i all stress irrade omkring med disktrasor och hinkar hit och dit eftersom badrumsgolvet var någorlunda dränkt i smutsigt vatten.
Molly fick tvätta sitt hår i diskhon i köket. Det kommer förmodligen jag också få göra. Åh ja. För efter ett tag kom hyresvärden hit med stövlar, högtryckstvätt, slangar och gallonbyxor i all sin ära. "Det här går väl ganska snabbt utan komplikationer", tänkte jag och gick upp och satte mig vid datorn.
Men vad är detta? Vad är det för stank som sakta tränger sig in i mina näsborrar? Bajs? Ja. Bajs. Det luktar bajs.
Hela huset är en enda stor avföringsdoftsfylld kub, och jag är inuti den.
Ack denna sorgens dag... Ännu är inte avloppet fixat, och läget är kritiskt. Om bara tre timmar måste vi ge oss iväg, och jag måste duscha innan dess.
Gud hjälpe!
Mm, chokladpudding...
Klockan var tio minuter äver nio imorse när jag och kusin Molly blev väckta av min moster, då hon sa att det var stopp i duschen, så det kom inget vatten. "KUL! :D", tänkte jag, som sett fram emot en varm dusch när jag vaknat, efter doppet i havet igår.
Med en gång var vi tvugna att stiga upp och lämna vår skönhetssömn, och börja städa eftersom rummet såg ut som en miniatyruppställning av andra världskriget, fast utan blodet och soldaterna. När vi väl var färdiga med rummet gick vi ner för att kolla hur läget var, och det var minst sagt kaosartat, då min moster i all stress irrade omkring med disktrasor och hinkar hit och dit eftersom badrumsgolvet var någorlunda dränkt i smutsigt vatten.
Molly fick tvätta sitt hår i diskhon i köket. Det kommer förmodligen jag också få göra. Åh ja. För efter ett tag kom hyresvärden hit med stövlar, högtryckstvätt, slangar och gallonbyxor i all sin ära. "Det här går väl ganska snabbt utan komplikationer", tänkte jag och gick upp och satte mig vid datorn.
Men vad är detta? Vad är det för stank som sakta tränger sig in i mina näsborrar? Bajs? Ja. Bajs. Det luktar bajs.
Hela huset är en enda stor avföringsdoftsfylld kub, och jag är inuti den.
Ack denna sorgens dag... Ännu är inte avloppet fixat, och läget är kritiskt. Om bara tre timmar måste vi ge oss iväg, och jag måste duscha innan dess.
Gud hjälpe!
Mm, chokladpudding...
2010-07-21
19:31:25
19:31:25
Ville få det ur mig
Jag gillar smaken av bajs. Verkligen! Ni borde pröva det!
2010-07-20
18:19:03
18:19:03
Shoppa, shoppa och shoppa!
Åh ja, det är som titeln säger. Jag har SHOPPAT! >:D
Shopping är för mig ett stort intresse, då jag finner det väldigt roligt att uppdatera garderoben med nya kläder och skor och att fylla på necessären med smink. Men nu är det ju så, att precis som alla andra ting i världen, så kostar det ju pengar. Mycket pengar, för en tonåring som lever på veckopeng varannan vecka per månad. Dessutom har denna lilla inkomsten en tendens att försvinna utan förvarning, utan att jag ens vet om vart! Jag misstänker att jag alltför ofta tänker "Äh, man lever bara en gång", när jag köper den där godispåsen eller coca cola-burken som jag lovat mig själv att inte köpa.
MEN, efter att ha legat på knä i tre veckor på kyrkogården har jag lyckats skaffa mig en extrainkomst, och jag har faktiskt lyckats spara pengar, så jag kunde äntligen ge mig ut på den där shoppingrundan jag så länge sett fram emot.
Shoppingrundan ägde rum idag i det mastodontstora köpcentret Nordby här i Strömstad, och i tre timmar, som kändes som fem minuter, gick jag och moster runt i ett flertal affärer. Såklart utnyttjade vi rean. Åh, rea, rea rea. Ich liebe! Så detta var vad som blev inhandlat: en tight svart klänning, en ljusgrå oversize-kofta, mörkblåa jeans, puderborste, örhängen, halsband och hårspray. Ja, nu var det många som skrev det där i sina iCares, jag vet.
Jag kanske borde modeblogga?
Nej.
Photoshoot med Emma i Fryken klockan fyra på morgonen..
Shopping är för mig ett stort intresse, då jag finner det väldigt roligt att uppdatera garderoben med nya kläder och skor och att fylla på necessären med smink. Men nu är det ju så, att precis som alla andra ting i världen, så kostar det ju pengar. Mycket pengar, för en tonåring som lever på veckopeng varannan vecka per månad. Dessutom har denna lilla inkomsten en tendens att försvinna utan förvarning, utan att jag ens vet om vart! Jag misstänker att jag alltför ofta tänker "Äh, man lever bara en gång", när jag köper den där godispåsen eller coca cola-burken som jag lovat mig själv att inte köpa.
MEN, efter att ha legat på knä i tre veckor på kyrkogården har jag lyckats skaffa mig en extrainkomst, och jag har faktiskt lyckats spara pengar, så jag kunde äntligen ge mig ut på den där shoppingrundan jag så länge sett fram emot.
Shoppingrundan ägde rum idag i det mastodontstora köpcentret Nordby här i Strömstad, och i tre timmar, som kändes som fem minuter, gick jag och moster runt i ett flertal affärer. Såklart utnyttjade vi rean. Åh, rea, rea rea. Ich liebe! Så detta var vad som blev inhandlat: en tight svart klänning, en ljusgrå oversize-kofta, mörkblåa jeans, puderborste, örhängen, halsband och hårspray. Ja, nu var det många som skrev det där i sina iCares, jag vet.
Jag kanske borde modeblogga?
Nej.
Photoshoot med Emma i Fryken klockan fyra på morgonen..
2010-07-18
15:10:34
15:10:34
Waaah, Peter Pan!
Det här med att uppdatera bloggen så ofta som möjligt så att jag ska få fler läsare har ju verkligen skitit sig. Det funkade i sisådär i några dagar, men nu har det inte funkat helt enkelt. Men jag har bra anledningar. Jag har varit i Strömstad och varit med om Peter Pan-uppsättningen i Grebbestad som ni så många gånger hört talas om på Facebook!
Jag kan ju börja med att säga att denna Peter Pan-upplevelsen har kommit tvärt, varit uppochner-vändande och nu är plötsligt den första delen avgjord.
Det hela började för ungefäår en månad sedan, då min kära moster var på besök hos oss i Värmland, och vi började prata om att jag skulle åka ner till Strömstad någon gång när jag hade slutat jobbat, och hon kom då på att jag kunde få vara hennes assistent och hudvaktare under Peter Pan-produktionen. "JA!", tänkte jag, och snart var tågbiljetterna beställda. Så jag tog packet och begav mig till Strömstad lördagen den tionde juli. Då visste jag inte vad som väntade.
På söndagen skulle vi åka ner till Grebbestad för att göra soundcheck och kolla läget, och då kom vi på tal om att jag kanske skulle kunna vara med i uppsättningen, antingen som ett borttappat barn i Aldriglandet, eller att jag skulle vara med och sjunga. "Ja, det skulle väl vara kul", sade jag, och tänkte inte mer på det. Sedan talade vi med regissören Birgitta, och på bara ett ögonblick hade jag fått rollen som Tootles, det borttappade barnet som mördar Wendy för att han tror att hon är en fågel.
Så jag lärde mig mina repliker lite halvhjärtat, och vi repeterade några gånger. Men det var inte så bra. Jag fick inte riktigt kläm på hur det skulle låta, så efter tårfylld hård träning med moster, så var jag plötsligt hundra gånger bättre, och jag kände hur jag hade kommit in i rollen på riktigt.
Nu har vi haft tre föreställningar, och alla har gått jättebra! Så nu hoppas jag att de nästkommande föreställningasrna nästa vecka blir lika bra!
Vi ses i verkligheten om cirka en vecka, mina vänner! :) <3
Jag kan ju börja med att säga att denna Peter Pan-upplevelsen har kommit tvärt, varit uppochner-vändande och nu är plötsligt den första delen avgjord.
Det hela började för ungefäår en månad sedan, då min kära moster var på besök hos oss i Värmland, och vi började prata om att jag skulle åka ner till Strömstad någon gång när jag hade slutat jobbat, och hon kom då på att jag kunde få vara hennes assistent och hudvaktare under Peter Pan-produktionen. "JA!", tänkte jag, och snart var tågbiljetterna beställda. Så jag tog packet och begav mig till Strömstad lördagen den tionde juli. Då visste jag inte vad som väntade.
På söndagen skulle vi åka ner till Grebbestad för att göra soundcheck och kolla läget, och då kom vi på tal om att jag kanske skulle kunna vara med i uppsättningen, antingen som ett borttappat barn i Aldriglandet, eller att jag skulle vara med och sjunga. "Ja, det skulle väl vara kul", sade jag, och tänkte inte mer på det. Sedan talade vi med regissören Birgitta, och på bara ett ögonblick hade jag fått rollen som Tootles, det borttappade barnet som mördar Wendy för att han tror att hon är en fågel.
Så jag lärde mig mina repliker lite halvhjärtat, och vi repeterade några gånger. Men det var inte så bra. Jag fick inte riktigt kläm på hur det skulle låta, så efter tårfylld hård träning med moster, så var jag plötsligt hundra gånger bättre, och jag kände hur jag hade kommit in i rollen på riktigt.
Nu har vi haft tre föreställningar, och alla har gått jättebra! Så nu hoppas jag att de nästkommande föreställningasrna nästa vecka blir lika bra!
Vi ses i verkligheten om cirka en vecka, mina vänner! :) <3
2010-07-11
13:21:08
13:21:08
The flying dutchman
Att komma ifrån det vardagliga och bara resa bort är en fröjd. Det har jag gjort, för nu är jag i ingen annanstans än Strömstad! Just det! Igår tog jag packet och begav mig mot tågstationen, där the railroad skulle leda mig mot Trollhättan, där jag skulle få byta till buss mot Göteborg, där jag sedan skulle hoppa på ett tåg mot Skee, för att sedan åka buss till Strömstad. Jag klarade det galant, om man säger så.
Inte nog med att jag klarade det galant, jag pratade även med en trevlig spirituell holländare, som även skulle resa till Götet. Jag satt bredvid honom på tåget mot Trollhättan, och han hjälpte mig med väskan. Sedan ville han att jag skulle väcka honom om han somnade, så att han inte skulle missa avgången, men jag skulle ju också av där så det var ju inga problem.
När vi klivit av tåget vart det inte så mycket mer med det, jag begav mig mot bussen som skulle ta mig till Göteborg (och åh vilken buss! Aircondition var min vän!). Så jag satte mig på den övre våningen av dubbeldäckaren, och vem kommer då inte och frågar "Do you mind?", om inte mindre än holländaren! Så jag sa att det var lugnt, och han satte sig bredvid mig. För att försäkra mig om att han inte var creepy, så sa han "I'm not following you..". Det tyckte jag var mycket roande.
Så vi började prata. Och jag tackar Gud för att holländare är bra på engelska. Han förklarade att han hade varit på flum-festival här i Sverige, och jag berättade om Metaltown och Rammstein och att min syster har festat med dem. Då kände jag mig stolt, javisst!
Sedan sade jag att jag inte reser mycket, för jag är bara femton år. Då sade han "You're not only 15, you're already 15". Ja, är det så? Är jag bara femton, eller är jag redan femton? Är jag den lilla flickan som många ser mig som, eller är jag en ung kvinna?
Han sade att när jag blir sexton så är det bra, för då blir jag äldre, och jag är inte rädd för att resa. Så vi pratade om att bli vuxen, och att det är viktigt att vara lekfull, då han under hela resan suttit och lekt med en färgglad boll som han stulit från ett barn.
Den där pratstunden med holländaren har fastnat i huvudet på mig. Han var vis. Han fick mig att tänka, att det är okej att bli vuxen, så länge man är lekfull.
För är det något som jag är rädd för, så är det att bli vuxen. Tack, oh du mystiske holländare för att ha fått mig att tänka rätt..
Inte nog med att jag klarade det galant, jag pratade även med en trevlig spirituell holländare, som även skulle resa till Götet. Jag satt bredvid honom på tåget mot Trollhättan, och han hjälpte mig med väskan. Sedan ville han att jag skulle väcka honom om han somnade, så att han inte skulle missa avgången, men jag skulle ju också av där så det var ju inga problem.
När vi klivit av tåget vart det inte så mycket mer med det, jag begav mig mot bussen som skulle ta mig till Göteborg (och åh vilken buss! Aircondition var min vän!). Så jag satte mig på den övre våningen av dubbeldäckaren, och vem kommer då inte och frågar "Do you mind?", om inte mindre än holländaren! Så jag sa att det var lugnt, och han satte sig bredvid mig. För att försäkra mig om att han inte var creepy, så sa han "I'm not following you..". Det tyckte jag var mycket roande.
Så vi började prata. Och jag tackar Gud för att holländare är bra på engelska. Han förklarade att han hade varit på flum-festival här i Sverige, och jag berättade om Metaltown och Rammstein och att min syster har festat med dem. Då kände jag mig stolt, javisst!
Sedan sade jag att jag inte reser mycket, för jag är bara femton år. Då sade han "You're not only 15, you're already 15". Ja, är det så? Är jag bara femton, eller är jag redan femton? Är jag den lilla flickan som många ser mig som, eller är jag en ung kvinna?
Han sade att när jag blir sexton så är det bra, för då blir jag äldre, och jag är inte rädd för att resa. Så vi pratade om att bli vuxen, och att det är viktigt att vara lekfull, då han under hela resan suttit och lekt med en färgglad boll som han stulit från ett barn.
Den där pratstunden med holländaren har fastnat i huvudet på mig. Han var vis. Han fick mig att tänka, att det är okej att bli vuxen, så länge man är lekfull.
För är det något som jag är rädd för, så är det att bli vuxen. Tack, oh du mystiske holländare för att ha fått mig att tänka rätt..
2010-07-06
20:58:45
20:58:45
Dessa jävla kreatur..
Jag märker att det här med bloggandet faktiskt börjar gå framåt! Igår slog jag läsarrekord. Jag hade trettio läsare!! FATTA VAD JAG BLEV GLAD NÄR JAG SÅG MIN STATISTIK! Men det kanske även beror på att jag länkade min blogg som statusuppdateringar igår på Fejsbok ungefär femhundrafyrtiofyra gånger. Men men, då vet jag ju hur jag ska göra för att få fler läsare, och vem vet? Jag kanske vann läsare där, som kommer läsa min blogg framöver?
För att komma vidare, och inte fastna i mitt storhetsvansinne, så skulle jag vilja skriva lite om mitt jobb och mina inte allt för trevliga spindelupplevelser jag har där borta.
Hela den här jobbproceduren började i våras, då jag skickade in ett personligt brev till kyrkan, där jag ville jobba som feriearbetare på kyrkogården. Kratta och rensa ogräs och sånt. Jag fick jobbet, och det var nog tack vare att mamma jobbar på kyrkan. Så jag fick besked om att jag skulle jobba veckorma 24, 25 och 26 (men detta misslyckades då jag var sjuk större delen av vecka 25, så nu, vecka 27 jobbar jag in de dagarna). Så måndagen den fjortonde juni var det dags att stiga upp i ottan igen, och fara iväg till Stora Kils kyrka.
Sen dess har jag krattat och rensat ogräs dagarna i ända, men nu kom jag på att det har jag ju redan skrivit..
Nu när jag har rensat de senaste två veckorna kan man ju förstå att jag har stött på en del... Väntade inneboenden. Eller kanske uteboenden? Jag talar nu om mina livsfiender. De som väckt så mycket panik, ilska och fruktan inuti mig. Som gjort mig försenad till skolan och andra händelser. Som hindrat mig från att duscha. Som trängt mig in i ett hörn skrikandes med hjärtat i halsgropen. Ni vet nog vad jag talar om. Les arraignées. Spindlarna.
Dessa monster från helvetet har tidigare stört mig något så fruktansvärt, men jag tyckte faktiskt inte att jag hade särskilt stora problem med dem när de kom med sina långa ben, vandrandes i jorden bredvid mig. Faktum är, att ibland tog jag tag i dem då och då och vips, så kastade jag iväg dem. Jag tänkte belåtet för mig själv att jag, jag är en riktig spindelmarodör. Jag tänkte till och med skriva ett blogginlägg där titeln skulle vara "Ida - spindelmarodören"!
Men igår sjönk mitt plötsligt vansinnigt höga mod från toppen till botten. Det var när vi rensade "lång-häcken" jag och min moder, då gräset plötsligt blev väldigt högt och de små ogärstussarna plötsligt var ihopväxta som en tjock djungel, där de allra vildaste djuren och kreaturen skulle kunna göra sig ett trivsamt hem. Och så var läget. De kreaturen som hade mod nog att visa sig, var spindlarna. Men det var inte vilka spindlar som helst, åh nej. De här var värre än spindeldjur jag någonsin sett ute i det fria. De här var värre än vad jag någonsin tänkt kunna finnas borta på kyrkogården. Var beredda nu. De här mutantspindlarna har en liten rund grönaktig kropp, med röda eller gröna ränder på. Benen är grönbruna eller rödbruna, och de lever i flockar, väntandes på att hitta en liten skrämd tjej som jag, som de alla skulle få attackera och göra nånting ohyggligt med, som jag inte ens vågar tänka på.
Så nu är jag inte så kaxig längre. Som tur är så slapp jag undan deras vrede *peppar peppar*, och kunde leva mitt liv som vanligt igen när jag kom hem från jobbet, men jag kan intyga att de timmarna jag och mamma jobbade där de fanns, var näst intill outhärdliga.
Nu har jag två jobbdagar kvar. Vi får väl se hur jag klarar mig...
Jag lovar, det här kommer vara på riktigt någon dag...
2010-07-04
14:19:53
14:19:53
Ja, man kan låsa in sitt liv.
Jag har upptäckt, att om man har en moped där man kan låsa in saker under sadeln, så kan man verkligen låsa in hela sitt liv. Utan att komma åt det. Det hände mig igår.
Jag var precis påväg att åka och hämta upp min vän Sebastian och åka iväg till Fryken, och i vanlig ordning öppnade jag sadeln och lade ner min väska i förvaringsutrymmet. Jag låste även upp det ohyggligt tjocka och tunga kedjelåset runt bakdäcket, och lade även ner det ovanpå väskan. MEN inte visste jag då att nycklarna satt kvar i låset, och i all stirrighet satte jag handen på sitsen, förde ner den och - klick - så var den stängd. Och låst.
Då slog det mig. NYCKLARNA. ÄR. INLÅSTA. Jag kände hur mitt liv bara sögs ur mig på ett ögonblick. Min hy blev allmänt blek och mina knän började skaka. Fötterna började röra på sig och tankarna snurrade runt i min då förmodligen obefintliga hjärna. VART ÄR EXTRNYCKLARNA?! JO, i väskan! Som är INLÅST i mopeden!! Hur kunde dett hända?! Hur kunde allla IQ-enheter försvinna på en gång?! Hur kunde jag plötsligt förvandlas från att vara en inte helt inkompetent tjej till att ha intelligens som en grottmänniska på bara någon enstaka sekund? Det frågade jag mig.
Samtidigt som jag försökte förstå vad som hade hänt insåg jag att i allt elände, att min moster satt och hade sett hela händelsen. Hon såg frågande ut, och jag kände att jag var tvungen att förklara vad som orsakat mitt underliga beteende. Med en darrande hand och uppspärrade ögon lyfte jag min arm, pekade på mitt repiga vidunder till moped, och försökte få fram orden. Det känndes äckligt att bara uttala det. "Jag.. haaar.. *plötsligt inhalerande*.. låst in.. NYCKLRNA och extranycklarna... I MOPEDEN." Jag kände hur mitt förstånd hade försvunnit, när jag framförde dess ord. Hur kan man vara så infernaliskt oerhört ohemult förskräckligt korkad att man lyckas med detta?
Då hörde jag hur mobilen ringde. Mobilen som också låg inne i mopeden. Har jag extremt dålig karma, eller?
Så det enda som kunde göras då var att ringa pappa som fick avbryta sina lördgssysslor för att komma och försöka öppna mopeden. I väntan på att han skulle anlända satte jag mig på en stol och stirrade ner i backen. Jag hade aldrig känt mig så tom som då. Hela mitt liv låg i den där mopeden. Min nya mobil, plånbok (och i den låg min identitet), mopedkörkort, och såklart nycklarna.
Sedan kom pappa äntligen hit till Det Gudsförgätna, och skruvandet kunde sätta igång. Pappa och Håkan samarbetade och det var prat om cylindrar, skruvar och det ena med det tredje som jag bara inte förstod. Jag bara satt på min stol, med en hand över halva ansiktet, och stirrade ner i marken. Vad hade jag ställt till med egentligen? Efter en stund som jag inte vet hur lång den var, eftersom även min tidsuppfattningsförmåga hade försvunnit i samband med händelsen, så började pappa knacka på nånting i mopeden. Knack knack knack, flipp. Sadeln var öppen! Mitt liv hade kommit tillbaka! Medan mina mungipor förflyttades från knävecken upp till öronen, så hoppade jag upp ur stolen och gav ifrån mig ett glädjetjut utan dess like. I WAS BACK IN BUSINESS!
Så nu kunde jag fullfölja mitt uppdrag att åka till Fryken med Sebastian.
Önska mig lycka till, jag ska åka moped snart.
Jag måste säga att jag känner igen mig..
Jag var precis påväg att åka och hämta upp min vän Sebastian och åka iväg till Fryken, och i vanlig ordning öppnade jag sadeln och lade ner min väska i förvaringsutrymmet. Jag låste även upp det ohyggligt tjocka och tunga kedjelåset runt bakdäcket, och lade även ner det ovanpå väskan. MEN inte visste jag då att nycklarna satt kvar i låset, och i all stirrighet satte jag handen på sitsen, förde ner den och - klick - så var den stängd. Och låst.
Då slog det mig. NYCKLARNA. ÄR. INLÅSTA. Jag kände hur mitt liv bara sögs ur mig på ett ögonblick. Min hy blev allmänt blek och mina knän började skaka. Fötterna började röra på sig och tankarna snurrade runt i min då förmodligen obefintliga hjärna. VART ÄR EXTRNYCKLARNA?! JO, i väskan! Som är INLÅST i mopeden!! Hur kunde dett hända?! Hur kunde allla IQ-enheter försvinna på en gång?! Hur kunde jag plötsligt förvandlas från att vara en inte helt inkompetent tjej till att ha intelligens som en grottmänniska på bara någon enstaka sekund? Det frågade jag mig.
Samtidigt som jag försökte förstå vad som hade hänt insåg jag att i allt elände, att min moster satt och hade sett hela händelsen. Hon såg frågande ut, och jag kände att jag var tvungen att förklara vad som orsakat mitt underliga beteende. Med en darrande hand och uppspärrade ögon lyfte jag min arm, pekade på mitt repiga vidunder till moped, och försökte få fram orden. Det känndes äckligt att bara uttala det. "Jag.. haaar.. *plötsligt inhalerande*.. låst in.. NYCKLRNA och extranycklarna... I MOPEDEN." Jag kände hur mitt förstånd hade försvunnit, när jag framförde dess ord. Hur kan man vara så infernaliskt oerhört ohemult förskräckligt korkad att man lyckas med detta?
Då hörde jag hur mobilen ringde. Mobilen som också låg inne i mopeden. Har jag extremt dålig karma, eller?
Så det enda som kunde göras då var att ringa pappa som fick avbryta sina lördgssysslor för att komma och försöka öppna mopeden. I väntan på att han skulle anlända satte jag mig på en stol och stirrade ner i backen. Jag hade aldrig känt mig så tom som då. Hela mitt liv låg i den där mopeden. Min nya mobil, plånbok (och i den låg min identitet), mopedkörkort, och såklart nycklarna.
Sedan kom pappa äntligen hit till Det Gudsförgätna, och skruvandet kunde sätta igång. Pappa och Håkan samarbetade och det var prat om cylindrar, skruvar och det ena med det tredje som jag bara inte förstod. Jag bara satt på min stol, med en hand över halva ansiktet, och stirrade ner i marken. Vad hade jag ställt till med egentligen? Efter en stund som jag inte vet hur lång den var, eftersom även min tidsuppfattningsförmåga hade försvunnit i samband med händelsen, så började pappa knacka på nånting i mopeden. Knack knack knack, flipp. Sadeln var öppen! Mitt liv hade kommit tillbaka! Medan mina mungipor förflyttades från knävecken upp till öronen, så hoppade jag upp ur stolen och gav ifrån mig ett glädjetjut utan dess like. I WAS BACK IN BUSINESS!
Så nu kunde jag fullfölja mitt uppdrag att åka till Fryken med Sebastian.
Önska mig lycka till, jag ska åka moped snart.
Jag måste säga att jag känner igen mig..
