Idag är det jag som övertar Idas blogg. Detta "jag" är Sara, en av hennes blonda vänner.
Jag ska skriva om när Ida upplever lycka, ur mina egna ögon.

Jag cyklar på vägen bort mot Skånegårdarna och ser henne på håll, mina älskade vän. Hon springer emot mig med sina gråa cardigan flygande efter sig som en mantel precis som de gamla kungligheterna hade på sig. Jag har inte sett Ida på snart två månader, och ändå umgicks vi varje dag i skolan i tre år.
Efter en massa kramar och "det var så himla länge sedan!" gick vi tillsammans hem till huset där hon bor, ute i "gudsförgätna skåne" som hon kallar det.

Vi lagade pannkakor. Eller...HON lagade pannkakor. Jag såg mest på. Vi satt och pratade om allt och ingenting medan regnet skapade dimmridåer ute på åkern. När vi satt där och pratade sa hon plötsligt:
-Vad var det du blivit så lycklig över som du skrev på Bdb förresten?!
Fan.
Nu var jag tvungen att berätta, hade målat in mig i ett hörn.
- Jo...började jag tvekande men insåg att jag redan hade sagt A, då måste man säga B. Så jag berättade.

Chatterkrönikör på NWT, jo det är stort. Jag var en av de tio lyckliga. Det jobbiga var att berätta för Ida, för jag ville så gärna att hon också skulle fått ett sådant "grattis till krönikörsplatsen!"-mejl. Men hon blev ju glad för min skull, såklart och grattade mig med kramar och en massa "grattis!". 
 Men det fanns hopp för Ida också. I mitt mejl hade Idas namn också varit med vid ett tillfälle. Det sa jag ju såklart och hon flög till datorn. Men här ute i bushen fungerar inte alltid allting som det ska. Hon kom inte in på internet.
Ni som känner Ida vet hur hon kan bli när någonting inte blir som hon vill. " MenVadIHelvete!!!" hördes ett tiotal gånger från hennes mun.

Min blonda(eller silverhåriga, hon hade använt silverschampoo) väninna växlade mellan att steka pannkakor och kolla mejl.
Men mejlen funkade inte. Vi satte oss och åt och hon fortsatte kolla mejlen oavbrutet. Hon satt och gjorde egna svordomsramsor och jag tittade på Tv. Då, helt plötsligt blev hon tyst. Det var inte ordförrådet som tog slut, hon hade hittat något som gjort hennes ögon stora som tefat. Hon började hyperventilera. Jag drog en lättad suck och sekunden efter började hon skrika och skratta samtidigt.

Idas ögon var som min kusins ögon när han fick sitt efterlängtade lego på julafton. Hon sprang runt och skrek och skrattade. "OMG!!!" Vi kramades, vi två chatterkrönikörer.
Ida började sin telefonkedja, nyheten spreds till Albin, hennes mamma och hennes syster. Jag har aldrig sett Ida så lycklig och kommer förmodligen alltid skratta åt minnet av hennes ögon framför dataskärmen.

Som överskriften säger:Lycka ska man inte uppleva ofta, då blir den inte speciell.

Jag gratulerar dig Ida, min fina underbara vän!

Och tack för att du står ut med att vänta på mig, jag lovar att jag ska hjälpa dig duka av pannkakorna nu!

~Sara Johanna Eriksson~