Jag har upptäckt, att om man har en moped där man kan låsa in saker under sadeln, så kan man verkligen låsa in hela sitt liv. Utan att komma åt det. Det hände mig igår.

Jag var precis påväg att åka och hämta upp min vän Sebastian och åka iväg till Fryken, och i vanlig ordning öppnade jag sadeln och lade ner min väska i förvaringsutrymmet. Jag låste även upp det ohyggligt tjocka och tunga kedjelåset runt bakdäcket, och lade även ner det ovanpå väskan. MEN inte visste jag då att nycklarna satt kvar i låset, och i all stirrighet satte jag handen på sitsen, förde ner den och - klick - så var den stängd. Och låst.

Då slog det mig. NYCKLARNA. ÄR. INLÅSTA. Jag kände hur mitt liv bara sögs ur mig på ett ögonblick. Min hy blev allmänt blek och mina knän började skaka. Fötterna började röra på sig och tankarna snurrade runt i min då förmodligen obefintliga hjärna. VART ÄR EXTRNYCKLARNA?! JO, i väskan! Som är INLÅST i mopeden!! Hur kunde dett hända?! Hur kunde allla IQ-enheter försvinna på en gång?! Hur kunde jag plötsligt förvandlas från att vara en inte helt inkompetent tjej till att ha intelligens som en grottmänniska på bara någon enstaka sekund? Det frågade jag mig. 

Samtidigt som jag försökte förstå vad som hade hänt insåg jag att i allt elände, att min moster satt och hade sett hela händelsen. Hon såg frågande ut, och jag kände att jag var tvungen att förklara vad som orsakat mitt underliga beteende. Med en darrande hand och uppspärrade ögon lyfte jag min arm, pekade på mitt repiga vidunder till moped, och försökte få fram orden. Det känndes äckligt att bara uttala det. "Jag.. haaar.. *plötsligt inhalerande*.. låst in.. NYCKLRNA och extranycklarna... I MOPEDEN." Jag kände hur mitt förstånd hade försvunnit, när jag framförde dess ord. Hur kan man vara så infernaliskt oerhört ohemult förskräckligt korkad att man lyckas med detta? 

Då hörde jag hur mobilen ringde. Mobilen som också låg inne i mopeden. Har jag extremt dålig karma, eller? 

Så det enda som kunde göras då var att ringa pappa som fick avbryta sina lördgssysslor för att komma och försöka öppna mopeden. I väntan på att han skulle anlända satte jag mig på en stol och stirrade ner i backen. Jag hade aldrig känt mig så tom som då. Hela mitt liv låg i den där mopeden. Min nya mobil, plånbok (och i den låg min identitet), mopedkörkort,  och såklart nycklarna. 

Sedan kom pappa äntligen hit till Det Gudsförgätna, och skruvandet kunde sätta igång. Pappa och Håkan samarbetade och det var prat om cylindrar, skruvar och det ena med det tredje som jag bara inte förstod. Jag bara satt på min stol, med en hand över halva ansiktet, och stirrade ner i marken. Vad hade jag ställt till med egentligen? Efter en stund som jag inte vet hur lång den var, eftersom även min tidsuppfattningsförmåga hade försvunnit i samband med händelsen, så började pappa knacka på nånting i mopeden. Knack knack knack, flipp. Sadeln var öppen! Mitt liv hade kommit tillbaka! Medan mina mungipor förflyttades från knävecken upp till öronen, så hoppade jag upp ur stolen och gav ifrån mig ett glädjetjut utan dess like. I WAS BACK IN BUSINESS! 

Så nu kunde jag fullfölja mitt uppdrag att åka till Fryken med Sebastian. 

Önska mig lycka till, jag ska åka moped snart.      


Jag måste säga att jag känner igen mig..