Jag märker att det här med bloggandet faktiskt börjar gå framåt! Igår slog jag läsarrekord. Jag hade trettio läsare!! FATTA VAD JAG BLEV GLAD NÄR JAG SÅG MIN STATISTIK! Men det kanske även beror på att jag länkade min blogg som statusuppdateringar igår på Fejsbok ungefär femhundrafyrtiofyra gånger. Men men, då vet jag ju hur jag ska göra för att få fler läsare, och vem vet? Jag kanske vann läsare där, som kommer läsa min blogg framöver?

För att komma vidare, och inte fastna i mitt storhetsvansinne, så skulle jag vilja skriva lite om mitt jobb och mina inte allt för trevliga spindelupplevelser jag har där borta.

Hela den här jobbproceduren började i våras, då jag skickade in ett personligt brev till kyrkan, där jag ville jobba som feriearbetare på kyrkogården. Kratta och rensa ogräs och sånt. Jag fick jobbet, och det var nog tack vare att mamma jobbar på kyrkan. Så jag fick besked om att jag skulle jobba veckorma 24, 25 och 26 (men detta misslyckades då jag var sjuk större delen av vecka 25, så nu, vecka 27 jobbar jag in de dagarna). Så måndagen den fjortonde juni var det dags att stiga upp i ottan igen, och fara iväg till Stora Kils kyrka.

Sen dess har jag krattat och rensat ogräs dagarna i ända, men nu kom jag på att det har jag ju redan skrivit..

Nu när jag har rensat de senaste två veckorna kan man ju förstå att jag har stött på en del... Väntade inneboenden. Eller kanske uteboenden? Jag talar nu om mina livsfiender. De som väckt så mycket panik, ilska och fruktan inuti mig. Som gjort mig försenad till skolan och andra händelser. Som hindrat mig från att duscha. Som trängt mig in i ett hörn skrikandes med hjärtat i halsgropen. Ni vet nog vad jag talar om. Les arraignées. Spindlarna.

Dessa monster från helvetet har tidigare stört mig något så fruktansvärt, men jag tyckte faktiskt inte att jag hade särskilt stora problem med dem när de kom med sina långa ben, vandrandes i jorden bredvid mig. Faktum är, att ibland tog jag tag i dem då och då och vips, så kastade jag iväg dem. Jag tänkte belåtet för mig själv att jag, jag är en riktig spindelmarodör. Jag tänkte till och med skriva ett blogginlägg där titeln skulle vara "Ida - spindelmarodören"! 
 
Men igår sjönk mitt plötsligt vansinnigt höga mod från toppen till botten. Det var när vi rensade "lång-häcken" jag och min moder, då gräset plötsligt blev väldigt högt och de små ogärstussarna plötsligt var ihopväxta som en tjock djungel, där de allra vildaste djuren och kreaturen skulle kunna göra sig ett trivsamt hem. Och så var läget. De kreaturen som hade mod nog att visa sig, var spindlarna. Men det var inte vilka spindlar som helst, åh nej. De här var värre än spindeldjur jag någonsin sett ute i det fria. De här var värre än vad jag någonsin tänkt kunna finnas borta på kyrkogården. Var beredda nu. De här mutantspindlarna har en liten rund grönaktig kropp, med röda eller gröna ränder på. Benen är grönbruna eller rödbruna, och de lever i flockar, väntandes på att hitta en liten skrämd tjej som jag, som de alla skulle få attackera och göra nånting ohyggligt med, som jag inte ens vågar tänka på. 

Så nu är jag inte så kaxig längre. Som tur är så slapp jag undan deras vrede *peppar peppar*, och kunde leva mitt liv som vanligt igen när jag kom hem från jobbet, men jag kan intyga att de timmarna jag och mamma jobbade där de fanns, var näst intill outhärdliga. 

Nu har jag två jobbdagar kvar. Vi får väl se hur jag klarar mig...


Jag lovar, det här kommer vara på riktigt någon dag...