2010-07-23
13:14:23
13:14:23
Att leva i en bajsbubbla.
På tal om avföring...
Klockan var tio minuter äver nio imorse när jag och kusin Molly blev väckta av min moster, då hon sa att det var stopp i duschen, så det kom inget vatten. "KUL! :D", tänkte jag, som sett fram emot en varm dusch när jag vaknat, efter doppet i havet igår.
Med en gång var vi tvugna att stiga upp och lämna vår skönhetssömn, och börja städa eftersom rummet såg ut som en miniatyruppställning av andra världskriget, fast utan blodet och soldaterna. När vi väl var färdiga med rummet gick vi ner för att kolla hur läget var, och det var minst sagt kaosartat, då min moster i all stress irrade omkring med disktrasor och hinkar hit och dit eftersom badrumsgolvet var någorlunda dränkt i smutsigt vatten.
Molly fick tvätta sitt hår i diskhon i köket. Det kommer förmodligen jag också få göra. Åh ja. För efter ett tag kom hyresvärden hit med stövlar, högtryckstvätt, slangar och gallonbyxor i all sin ära. "Det här går väl ganska snabbt utan komplikationer", tänkte jag och gick upp och satte mig vid datorn.
Men vad är detta? Vad är det för stank som sakta tränger sig in i mina näsborrar? Bajs? Ja. Bajs. Det luktar bajs.
Hela huset är en enda stor avföringsdoftsfylld kub, och jag är inuti den.
Ack denna sorgens dag... Ännu är inte avloppet fixat, och läget är kritiskt. Om bara tre timmar måste vi ge oss iväg, och jag måste duscha innan dess.
Gud hjälpe!
Mm, chokladpudding...
Klockan var tio minuter äver nio imorse när jag och kusin Molly blev väckta av min moster, då hon sa att det var stopp i duschen, så det kom inget vatten. "KUL! :D", tänkte jag, som sett fram emot en varm dusch när jag vaknat, efter doppet i havet igår.
Med en gång var vi tvugna att stiga upp och lämna vår skönhetssömn, och börja städa eftersom rummet såg ut som en miniatyruppställning av andra världskriget, fast utan blodet och soldaterna. När vi väl var färdiga med rummet gick vi ner för att kolla hur läget var, och det var minst sagt kaosartat, då min moster i all stress irrade omkring med disktrasor och hinkar hit och dit eftersom badrumsgolvet var någorlunda dränkt i smutsigt vatten.
Molly fick tvätta sitt hår i diskhon i köket. Det kommer förmodligen jag också få göra. Åh ja. För efter ett tag kom hyresvärden hit med stövlar, högtryckstvätt, slangar och gallonbyxor i all sin ära. "Det här går väl ganska snabbt utan komplikationer", tänkte jag och gick upp och satte mig vid datorn.
Men vad är detta? Vad är det för stank som sakta tränger sig in i mina näsborrar? Bajs? Ja. Bajs. Det luktar bajs.
Hela huset är en enda stor avföringsdoftsfylld kub, och jag är inuti den.
Ack denna sorgens dag... Ännu är inte avloppet fixat, och läget är kritiskt. Om bara tre timmar måste vi ge oss iväg, och jag måste duscha innan dess.
Gud hjälpe!
Mm, chokladpudding...
2010-07-21
19:31:25
19:31:25
Ville få det ur mig
Jag gillar smaken av bajs. Verkligen! Ni borde pröva det!
2010-07-20
18:19:03
18:19:03
Shoppa, shoppa och shoppa!
Åh ja, det är som titeln säger. Jag har SHOPPAT! >:D
Shopping är för mig ett stort intresse, då jag finner det väldigt roligt att uppdatera garderoben med nya kläder och skor och att fylla på necessären med smink. Men nu är det ju så, att precis som alla andra ting i världen, så kostar det ju pengar. Mycket pengar, för en tonåring som lever på veckopeng varannan vecka per månad. Dessutom har denna lilla inkomsten en tendens att försvinna utan förvarning, utan att jag ens vet om vart! Jag misstänker att jag alltför ofta tänker "Äh, man lever bara en gång", när jag köper den där godispåsen eller coca cola-burken som jag lovat mig själv att inte köpa.
MEN, efter att ha legat på knä i tre veckor på kyrkogården har jag lyckats skaffa mig en extrainkomst, och jag har faktiskt lyckats spara pengar, så jag kunde äntligen ge mig ut på den där shoppingrundan jag så länge sett fram emot.
Shoppingrundan ägde rum idag i det mastodontstora köpcentret Nordby här i Strömstad, och i tre timmar, som kändes som fem minuter, gick jag och moster runt i ett flertal affärer. Såklart utnyttjade vi rean. Åh, rea, rea rea. Ich liebe! Så detta var vad som blev inhandlat: en tight svart klänning, en ljusgrå oversize-kofta, mörkblåa jeans, puderborste, örhängen, halsband och hårspray. Ja, nu var det många som skrev det där i sina iCares, jag vet.
Jag kanske borde modeblogga?
Nej.
Photoshoot med Emma i Fryken klockan fyra på morgonen..
Shopping är för mig ett stort intresse, då jag finner det väldigt roligt att uppdatera garderoben med nya kläder och skor och att fylla på necessären med smink. Men nu är det ju så, att precis som alla andra ting i världen, så kostar det ju pengar. Mycket pengar, för en tonåring som lever på veckopeng varannan vecka per månad. Dessutom har denna lilla inkomsten en tendens att försvinna utan förvarning, utan att jag ens vet om vart! Jag misstänker att jag alltför ofta tänker "Äh, man lever bara en gång", när jag köper den där godispåsen eller coca cola-burken som jag lovat mig själv att inte köpa.
MEN, efter att ha legat på knä i tre veckor på kyrkogården har jag lyckats skaffa mig en extrainkomst, och jag har faktiskt lyckats spara pengar, så jag kunde äntligen ge mig ut på den där shoppingrundan jag så länge sett fram emot.
Shoppingrundan ägde rum idag i det mastodontstora köpcentret Nordby här i Strömstad, och i tre timmar, som kändes som fem minuter, gick jag och moster runt i ett flertal affärer. Såklart utnyttjade vi rean. Åh, rea, rea rea. Ich liebe! Så detta var vad som blev inhandlat: en tight svart klänning, en ljusgrå oversize-kofta, mörkblåa jeans, puderborste, örhängen, halsband och hårspray. Ja, nu var det många som skrev det där i sina iCares, jag vet.
Jag kanske borde modeblogga?
Nej.
Photoshoot med Emma i Fryken klockan fyra på morgonen..
2010-07-18
15:10:34
15:10:34
Waaah, Peter Pan!
Det här med att uppdatera bloggen så ofta som möjligt så att jag ska få fler läsare har ju verkligen skitit sig. Det funkade i sisådär i några dagar, men nu har det inte funkat helt enkelt. Men jag har bra anledningar. Jag har varit i Strömstad och varit med om Peter Pan-uppsättningen i Grebbestad som ni så många gånger hört talas om på Facebook!
Jag kan ju börja med att säga att denna Peter Pan-upplevelsen har kommit tvärt, varit uppochner-vändande och nu är plötsligt den första delen avgjord.
Det hela började för ungefäår en månad sedan, då min kära moster var på besök hos oss i Värmland, och vi började prata om att jag skulle åka ner till Strömstad någon gång när jag hade slutat jobbat, och hon kom då på att jag kunde få vara hennes assistent och hudvaktare under Peter Pan-produktionen. "JA!", tänkte jag, och snart var tågbiljetterna beställda. Så jag tog packet och begav mig till Strömstad lördagen den tionde juli. Då visste jag inte vad som väntade.
På söndagen skulle vi åka ner till Grebbestad för att göra soundcheck och kolla läget, och då kom vi på tal om att jag kanske skulle kunna vara med i uppsättningen, antingen som ett borttappat barn i Aldriglandet, eller att jag skulle vara med och sjunga. "Ja, det skulle väl vara kul", sade jag, och tänkte inte mer på det. Sedan talade vi med regissören Birgitta, och på bara ett ögonblick hade jag fått rollen som Tootles, det borttappade barnet som mördar Wendy för att han tror att hon är en fågel.
Så jag lärde mig mina repliker lite halvhjärtat, och vi repeterade några gånger. Men det var inte så bra. Jag fick inte riktigt kläm på hur det skulle låta, så efter tårfylld hård träning med moster, så var jag plötsligt hundra gånger bättre, och jag kände hur jag hade kommit in i rollen på riktigt.
Nu har vi haft tre föreställningar, och alla har gått jättebra! Så nu hoppas jag att de nästkommande föreställningasrna nästa vecka blir lika bra!
Vi ses i verkligheten om cirka en vecka, mina vänner! :) <3
Jag kan ju börja med att säga att denna Peter Pan-upplevelsen har kommit tvärt, varit uppochner-vändande och nu är plötsligt den första delen avgjord.
Det hela började för ungefäår en månad sedan, då min kära moster var på besök hos oss i Värmland, och vi började prata om att jag skulle åka ner till Strömstad någon gång när jag hade slutat jobbat, och hon kom då på att jag kunde få vara hennes assistent och hudvaktare under Peter Pan-produktionen. "JA!", tänkte jag, och snart var tågbiljetterna beställda. Så jag tog packet och begav mig till Strömstad lördagen den tionde juli. Då visste jag inte vad som väntade.
På söndagen skulle vi åka ner till Grebbestad för att göra soundcheck och kolla läget, och då kom vi på tal om att jag kanske skulle kunna vara med i uppsättningen, antingen som ett borttappat barn i Aldriglandet, eller att jag skulle vara med och sjunga. "Ja, det skulle väl vara kul", sade jag, och tänkte inte mer på det. Sedan talade vi med regissören Birgitta, och på bara ett ögonblick hade jag fått rollen som Tootles, det borttappade barnet som mördar Wendy för att han tror att hon är en fågel.
Så jag lärde mig mina repliker lite halvhjärtat, och vi repeterade några gånger. Men det var inte så bra. Jag fick inte riktigt kläm på hur det skulle låta, så efter tårfylld hård träning med moster, så var jag plötsligt hundra gånger bättre, och jag kände hur jag hade kommit in i rollen på riktigt.
Nu har vi haft tre föreställningar, och alla har gått jättebra! Så nu hoppas jag att de nästkommande föreställningasrna nästa vecka blir lika bra!
Vi ses i verkligheten om cirka en vecka, mina vänner! :) <3
2010-07-11
13:21:08
13:21:08
The flying dutchman
Att komma ifrån det vardagliga och bara resa bort är en fröjd. Det har jag gjort, för nu är jag i ingen annanstans än Strömstad! Just det! Igår tog jag packet och begav mig mot tågstationen, där the railroad skulle leda mig mot Trollhättan, där jag skulle få byta till buss mot Göteborg, där jag sedan skulle hoppa på ett tåg mot Skee, för att sedan åka buss till Strömstad. Jag klarade det galant, om man säger så.
Inte nog med att jag klarade det galant, jag pratade även med en trevlig spirituell holländare, som även skulle resa till Götet. Jag satt bredvid honom på tåget mot Trollhättan, och han hjälpte mig med väskan. Sedan ville han att jag skulle väcka honom om han somnade, så att han inte skulle missa avgången, men jag skulle ju också av där så det var ju inga problem.
När vi klivit av tåget vart det inte så mycket mer med det, jag begav mig mot bussen som skulle ta mig till Göteborg (och åh vilken buss! Aircondition var min vän!). Så jag satte mig på den övre våningen av dubbeldäckaren, och vem kommer då inte och frågar "Do you mind?", om inte mindre än holländaren! Så jag sa att det var lugnt, och han satte sig bredvid mig. För att försäkra mig om att han inte var creepy, så sa han "I'm not following you..". Det tyckte jag var mycket roande.
Så vi började prata. Och jag tackar Gud för att holländare är bra på engelska. Han förklarade att han hade varit på flum-festival här i Sverige, och jag berättade om Metaltown och Rammstein och att min syster har festat med dem. Då kände jag mig stolt, javisst!
Sedan sade jag att jag inte reser mycket, för jag är bara femton år. Då sade han "You're not only 15, you're already 15". Ja, är det så? Är jag bara femton, eller är jag redan femton? Är jag den lilla flickan som många ser mig som, eller är jag en ung kvinna?
Han sade att när jag blir sexton så är det bra, för då blir jag äldre, och jag är inte rädd för att resa. Så vi pratade om att bli vuxen, och att det är viktigt att vara lekfull, då han under hela resan suttit och lekt med en färgglad boll som han stulit från ett barn.
Den där pratstunden med holländaren har fastnat i huvudet på mig. Han var vis. Han fick mig att tänka, att det är okej att bli vuxen, så länge man är lekfull.
För är det något som jag är rädd för, så är det att bli vuxen. Tack, oh du mystiske holländare för att ha fått mig att tänka rätt..
Inte nog med att jag klarade det galant, jag pratade även med en trevlig spirituell holländare, som även skulle resa till Götet. Jag satt bredvid honom på tåget mot Trollhättan, och han hjälpte mig med väskan. Sedan ville han att jag skulle väcka honom om han somnade, så att han inte skulle missa avgången, men jag skulle ju också av där så det var ju inga problem.
När vi klivit av tåget vart det inte så mycket mer med det, jag begav mig mot bussen som skulle ta mig till Göteborg (och åh vilken buss! Aircondition var min vän!). Så jag satte mig på den övre våningen av dubbeldäckaren, och vem kommer då inte och frågar "Do you mind?", om inte mindre än holländaren! Så jag sa att det var lugnt, och han satte sig bredvid mig. För att försäkra mig om att han inte var creepy, så sa han "I'm not following you..". Det tyckte jag var mycket roande.
Så vi började prata. Och jag tackar Gud för att holländare är bra på engelska. Han förklarade att han hade varit på flum-festival här i Sverige, och jag berättade om Metaltown och Rammstein och att min syster har festat med dem. Då kände jag mig stolt, javisst!
Sedan sade jag att jag inte reser mycket, för jag är bara femton år. Då sade han "You're not only 15, you're already 15". Ja, är det så? Är jag bara femton, eller är jag redan femton? Är jag den lilla flickan som många ser mig som, eller är jag en ung kvinna?
Han sade att när jag blir sexton så är det bra, för då blir jag äldre, och jag är inte rädd för att resa. Så vi pratade om att bli vuxen, och att det är viktigt att vara lekfull, då han under hela resan suttit och lekt med en färgglad boll som han stulit från ett barn.
Den där pratstunden med holländaren har fastnat i huvudet på mig. Han var vis. Han fick mig att tänka, att det är okej att bli vuxen, så länge man är lekfull.
För är det något som jag är rädd för, så är det att bli vuxen. Tack, oh du mystiske holländare för att ha fått mig att tänka rätt..
2010-07-06
20:58:45
20:58:45
Dessa jävla kreatur..
Jag märker att det här med bloggandet faktiskt börjar gå framåt! Igår slog jag läsarrekord. Jag hade trettio läsare!! FATTA VAD JAG BLEV GLAD NÄR JAG SÅG MIN STATISTIK! Men det kanske även beror på att jag länkade min blogg som statusuppdateringar igår på Fejsbok ungefär femhundrafyrtiofyra gånger. Men men, då vet jag ju hur jag ska göra för att få fler läsare, och vem vet? Jag kanske vann läsare där, som kommer läsa min blogg framöver?
För att komma vidare, och inte fastna i mitt storhetsvansinne, så skulle jag vilja skriva lite om mitt jobb och mina inte allt för trevliga spindelupplevelser jag har där borta.
Hela den här jobbproceduren började i våras, då jag skickade in ett personligt brev till kyrkan, där jag ville jobba som feriearbetare på kyrkogården. Kratta och rensa ogräs och sånt. Jag fick jobbet, och det var nog tack vare att mamma jobbar på kyrkan. Så jag fick besked om att jag skulle jobba veckorma 24, 25 och 26 (men detta misslyckades då jag var sjuk större delen av vecka 25, så nu, vecka 27 jobbar jag in de dagarna). Så måndagen den fjortonde juni var det dags att stiga upp i ottan igen, och fara iväg till Stora Kils kyrka.
Sen dess har jag krattat och rensat ogräs dagarna i ända, men nu kom jag på att det har jag ju redan skrivit..
Nu när jag har rensat de senaste två veckorna kan man ju förstå att jag har stött på en del... Väntade inneboenden. Eller kanske uteboenden? Jag talar nu om mina livsfiender. De som väckt så mycket panik, ilska och fruktan inuti mig. Som gjort mig försenad till skolan och andra händelser. Som hindrat mig från att duscha. Som trängt mig in i ett hörn skrikandes med hjärtat i halsgropen. Ni vet nog vad jag talar om. Les arraignées. Spindlarna.
Dessa monster från helvetet har tidigare stört mig något så fruktansvärt, men jag tyckte faktiskt inte att jag hade särskilt stora problem med dem när de kom med sina långa ben, vandrandes i jorden bredvid mig. Faktum är, att ibland tog jag tag i dem då och då och vips, så kastade jag iväg dem. Jag tänkte belåtet för mig själv att jag, jag är en riktig spindelmarodör. Jag tänkte till och med skriva ett blogginlägg där titeln skulle vara "Ida - spindelmarodören"!
Men igår sjönk mitt plötsligt vansinnigt höga mod från toppen till botten. Det var när vi rensade "lång-häcken" jag och min moder, då gräset plötsligt blev väldigt högt och de små ogärstussarna plötsligt var ihopväxta som en tjock djungel, där de allra vildaste djuren och kreaturen skulle kunna göra sig ett trivsamt hem. Och så var läget. De kreaturen som hade mod nog att visa sig, var spindlarna. Men det var inte vilka spindlar som helst, åh nej. De här var värre än spindeldjur jag någonsin sett ute i det fria. De här var värre än vad jag någonsin tänkt kunna finnas borta på kyrkogården. Var beredda nu. De här mutantspindlarna har en liten rund grönaktig kropp, med röda eller gröna ränder på. Benen är grönbruna eller rödbruna, och de lever i flockar, väntandes på att hitta en liten skrämd tjej som jag, som de alla skulle få attackera och göra nånting ohyggligt med, som jag inte ens vågar tänka på.
Så nu är jag inte så kaxig längre. Som tur är så slapp jag undan deras vrede *peppar peppar*, och kunde leva mitt liv som vanligt igen när jag kom hem från jobbet, men jag kan intyga att de timmarna jag och mamma jobbade där de fanns, var näst intill outhärdliga.
Nu har jag två jobbdagar kvar. Vi får väl se hur jag klarar mig...
Jag lovar, det här kommer vara på riktigt någon dag...
2010-07-04
14:19:53
14:19:53
Ja, man kan låsa in sitt liv.
Jag har upptäckt, att om man har en moped där man kan låsa in saker under sadeln, så kan man verkligen låsa in hela sitt liv. Utan att komma åt det. Det hände mig igår.
Jag var precis påväg att åka och hämta upp min vän Sebastian och åka iväg till Fryken, och i vanlig ordning öppnade jag sadeln och lade ner min väska i förvaringsutrymmet. Jag låste även upp det ohyggligt tjocka och tunga kedjelåset runt bakdäcket, och lade även ner det ovanpå väskan. MEN inte visste jag då att nycklarna satt kvar i låset, och i all stirrighet satte jag handen på sitsen, förde ner den och - klick - så var den stängd. Och låst.
Då slog det mig. NYCKLARNA. ÄR. INLÅSTA. Jag kände hur mitt liv bara sögs ur mig på ett ögonblick. Min hy blev allmänt blek och mina knän började skaka. Fötterna började röra på sig och tankarna snurrade runt i min då förmodligen obefintliga hjärna. VART ÄR EXTRNYCKLARNA?! JO, i väskan! Som är INLÅST i mopeden!! Hur kunde dett hända?! Hur kunde allla IQ-enheter försvinna på en gång?! Hur kunde jag plötsligt förvandlas från att vara en inte helt inkompetent tjej till att ha intelligens som en grottmänniska på bara någon enstaka sekund? Det frågade jag mig.
Samtidigt som jag försökte förstå vad som hade hänt insåg jag att i allt elände, att min moster satt och hade sett hela händelsen. Hon såg frågande ut, och jag kände att jag var tvungen att förklara vad som orsakat mitt underliga beteende. Med en darrande hand och uppspärrade ögon lyfte jag min arm, pekade på mitt repiga vidunder till moped, och försökte få fram orden. Det känndes äckligt att bara uttala det. "Jag.. haaar.. *plötsligt inhalerande*.. låst in.. NYCKLRNA och extranycklarna... I MOPEDEN." Jag kände hur mitt förstånd hade försvunnit, när jag framförde dess ord. Hur kan man vara så infernaliskt oerhört ohemult förskräckligt korkad att man lyckas med detta?
Då hörde jag hur mobilen ringde. Mobilen som också låg inne i mopeden. Har jag extremt dålig karma, eller?
Så det enda som kunde göras då var att ringa pappa som fick avbryta sina lördgssysslor för att komma och försöka öppna mopeden. I väntan på att han skulle anlända satte jag mig på en stol och stirrade ner i backen. Jag hade aldrig känt mig så tom som då. Hela mitt liv låg i den där mopeden. Min nya mobil, plånbok (och i den låg min identitet), mopedkörkort, och såklart nycklarna.
Sedan kom pappa äntligen hit till Det Gudsförgätna, och skruvandet kunde sätta igång. Pappa och Håkan samarbetade och det var prat om cylindrar, skruvar och det ena med det tredje som jag bara inte förstod. Jag bara satt på min stol, med en hand över halva ansiktet, och stirrade ner i marken. Vad hade jag ställt till med egentligen? Efter en stund som jag inte vet hur lång den var, eftersom även min tidsuppfattningsförmåga hade försvunnit i samband med händelsen, så började pappa knacka på nånting i mopeden. Knack knack knack, flipp. Sadeln var öppen! Mitt liv hade kommit tillbaka! Medan mina mungipor förflyttades från knävecken upp till öronen, så hoppade jag upp ur stolen och gav ifrån mig ett glädjetjut utan dess like. I WAS BACK IN BUSINESS!
Så nu kunde jag fullfölja mitt uppdrag att åka till Fryken med Sebastian.
Önska mig lycka till, jag ska åka moped snart.
Jag måste säga att jag känner igen mig..
Jag var precis påväg att åka och hämta upp min vän Sebastian och åka iväg till Fryken, och i vanlig ordning öppnade jag sadeln och lade ner min väska i förvaringsutrymmet. Jag låste även upp det ohyggligt tjocka och tunga kedjelåset runt bakdäcket, och lade även ner det ovanpå väskan. MEN inte visste jag då att nycklarna satt kvar i låset, och i all stirrighet satte jag handen på sitsen, förde ner den och - klick - så var den stängd. Och låst.
Då slog det mig. NYCKLARNA. ÄR. INLÅSTA. Jag kände hur mitt liv bara sögs ur mig på ett ögonblick. Min hy blev allmänt blek och mina knän började skaka. Fötterna började röra på sig och tankarna snurrade runt i min då förmodligen obefintliga hjärna. VART ÄR EXTRNYCKLARNA?! JO, i väskan! Som är INLÅST i mopeden!! Hur kunde dett hända?! Hur kunde allla IQ-enheter försvinna på en gång?! Hur kunde jag plötsligt förvandlas från att vara en inte helt inkompetent tjej till att ha intelligens som en grottmänniska på bara någon enstaka sekund? Det frågade jag mig.
Samtidigt som jag försökte förstå vad som hade hänt insåg jag att i allt elände, att min moster satt och hade sett hela händelsen. Hon såg frågande ut, och jag kände att jag var tvungen att förklara vad som orsakat mitt underliga beteende. Med en darrande hand och uppspärrade ögon lyfte jag min arm, pekade på mitt repiga vidunder till moped, och försökte få fram orden. Det känndes äckligt att bara uttala det. "Jag.. haaar.. *plötsligt inhalerande*.. låst in.. NYCKLRNA och extranycklarna... I MOPEDEN." Jag kände hur mitt förstånd hade försvunnit, när jag framförde dess ord. Hur kan man vara så infernaliskt oerhört ohemult förskräckligt korkad att man lyckas med detta?
Då hörde jag hur mobilen ringde. Mobilen som också låg inne i mopeden. Har jag extremt dålig karma, eller?
Så det enda som kunde göras då var att ringa pappa som fick avbryta sina lördgssysslor för att komma och försöka öppna mopeden. I väntan på att han skulle anlända satte jag mig på en stol och stirrade ner i backen. Jag hade aldrig känt mig så tom som då. Hela mitt liv låg i den där mopeden. Min nya mobil, plånbok (och i den låg min identitet), mopedkörkort, och såklart nycklarna.
Sedan kom pappa äntligen hit till Det Gudsförgätna, och skruvandet kunde sätta igång. Pappa och Håkan samarbetade och det var prat om cylindrar, skruvar och det ena med det tredje som jag bara inte förstod. Jag bara satt på min stol, med en hand över halva ansiktet, och stirrade ner i marken. Vad hade jag ställt till med egentligen? Efter en stund som jag inte vet hur lång den var, eftersom även min tidsuppfattningsförmåga hade försvunnit i samband med händelsen, så började pappa knacka på nånting i mopeden. Knack knack knack, flipp. Sadeln var öppen! Mitt liv hade kommit tillbaka! Medan mina mungipor förflyttades från knävecken upp till öronen, så hoppade jag upp ur stolen och gav ifrån mig ett glädjetjut utan dess like. I WAS BACK IN BUSINESS!
Så nu kunde jag fullfölja mitt uppdrag att åka till Fryken med Sebastian.
Önska mig lycka till, jag ska åka moped snart.
Jag måste säga att jag känner igen mig..
2010-06-30
22:03:10
22:03:10
HARD WORK WORK!
Ja, det är som titeln säger. Hard work work. Hårt jobb jobb.
Som många kanske vet så har jag ett sommarjobb. Och det är inte vilket sommarjobb som helst, utan jag har fått den formidabla äran att få jobba som skötare på Stora Kils kyrkogård!! :DDD (jag har aldrig förstått varför det heter "Stora Kils kyrka". Det stämmer ju mer med "Kils förhållandevis ohemult stora kyrka" )
Hur som helst. Som kyrkogårdsskötare har man äran att kratta, rensa, plocka blommor, kratta och rensa ännu mer, plocka lite och rensa rensa rensa. De fem första dagarna har jag fått krattat ungefär hela tiden, efter att de äldre klippt häckarna. Många tänker nu säkert att, vadå, det är väl inte så jobbigt att kratta, men när man gör det åtta timmar per dag så är det inte särskilt kul, nej. Skavsår i händerna, ofrånkomliga smärtor i rygg och nacke och lövvisioner så fort man stänger ögonlocken.
Men, nu finns det ingenting mer att kratta. Det är slut på det nu, och gissa vad jag får göra då åtta timmar om dagen, vilket väder det än är? JO, nämligen RENSA OGRÄS! :D Det är också en tillfredsställare utan dess like, jajemen. Men, när ogräset inte finns kvar någonstans på kyrkogården längre, vad får jag göra då? Jag har sex arbetsdagar kvar, och redan nu vet jag att det börjar bli ont om ogräs.. Jag kan ju inte gå runt och plocka ruttna blommor varje dag, för jösse namn!
Ja, det är nånting jag får fundera på. Men någon slags jobbuppgift måste jag ju få, annars fyller jag ju ingen funktion där borta över huvud taget.
Nu, klockan 21:55 är det läggdags så snart som möjligt, eftersom en ny arbetsdag väntar. Upp i ottan, minsann, jag börjar ju klockan 07:00.
Snart är jag rik, och då kommer jag älska mig själv för att ha slitit.
Som många kanske vet så har jag ett sommarjobb. Och det är inte vilket sommarjobb som helst, utan jag har fått den formidabla äran att få jobba som skötare på Stora Kils kyrkogård!! :DDD (jag har aldrig förstått varför det heter "Stora Kils kyrka". Det stämmer ju mer med "Kils förhållandevis ohemult stora kyrka" )
Hur som helst. Som kyrkogårdsskötare har man äran att kratta, rensa, plocka blommor, kratta och rensa ännu mer, plocka lite och rensa rensa rensa. De fem första dagarna har jag fått krattat ungefär hela tiden, efter att de äldre klippt häckarna. Många tänker nu säkert att, vadå, det är väl inte så jobbigt att kratta, men när man gör det åtta timmar per dag så är det inte särskilt kul, nej. Skavsår i händerna, ofrånkomliga smärtor i rygg och nacke och lövvisioner så fort man stänger ögonlocken.
Men, nu finns det ingenting mer att kratta. Det är slut på det nu, och gissa vad jag får göra då åtta timmar om dagen, vilket väder det än är? JO, nämligen RENSA OGRÄS! :D Det är också en tillfredsställare utan dess like, jajemen. Men, när ogräset inte finns kvar någonstans på kyrkogården längre, vad får jag göra då? Jag har sex arbetsdagar kvar, och redan nu vet jag att det börjar bli ont om ogräs.. Jag kan ju inte gå runt och plocka ruttna blommor varje dag, för jösse namn!
Ja, det är nånting jag får fundera på. Men någon slags jobbuppgift måste jag ju få, annars fyller jag ju ingen funktion där borta över huvud taget.
Nu, klockan 21:55 är det läggdags så snart som möjligt, eftersom en ny arbetsdag väntar. Upp i ottan, minsann, jag börjar ju klockan 07:00.
Snart är jag rik, och då kommer jag älska mig själv för att ha slitit.
2010-06-28
18:52:14
18:52:14
Något mer behövs här..
Jag kom på en grej. Eller ja, min gode vän Sebastian kom på en grej. Eller ja, det är ju ganska självklart egentligen och jag har nog vetat det ganska länge, men jag kom på en grej. Jag har kanske... 11 läsare per inlägg, ibland 16, ibland 4. Dessa tal tycker jag inte är särskilt höga, och jag vill ju få så många läsare som möjligt. Jag försöker ju göra reklam för min blogg, iallafall på Facebook och Bilddagoken. Det är ju faktiskt de enda communitys som jag är medlem i och är aktiv på. Men, för att folk ska lägga märke till att min blogg faktiskt existerar, så behövs något mer. Ja, något mer...
Jag satt på bryggan nere vid Fryken med Sebastian och Sofia, och då kom vi in på det där med att ha en blogg, och att få pengar och en plats i rampljuset av att just blogga. "Ja...", sade jag med en litet dyster röst. "Det högsta antalet läsare jag har är ju 17, så det bådar ju verkligen gott... Jag som lägger ner mig på att skriva och så..". Då förklarade Sebastian för mig att jag kanske skulle kunna bli en stor bloggare om jag skaffade en snygg design på bloggen, och om jag uppdaterade oftare. Då slog det mig att ja, det stämmer ju faktiskt! Människan har ju en tendens att lockas till saker som ser fina ut, och om jag bara uppdaterar min blogg ett par gånger i månaden, så är det ju ingen som påminns särskilt ofta om att jag har en blogg. Så nu ska jag försöka ta tag i saken med mina egna händer. Eller nej, min systers händer också. Hon ska hjälpa mig med designen, har jag bestämt nu. Men jag ska iallafall försöka att uppdatera bloggen oftare. Då kanske jag får fler än 17 läsare...
Så jag säger såhär; vi ses snart igen!
2010-06-23
22:08:33
22:08:33
Ingenting kan jämföras - jag har sett Rammstein
Jag sitter med filten tätt virad runt kroppen. Vingummi i munnen och festivalbandet sitter fast runt min högra handled. På det står med stora vita bokstäver "METALTOWN 2010".
Just det.. Jag har varit på Metaltown, för bara fyra dagar sedan, för att vara exakt. Jag försöker tänka tillbaka på hur denna fantastiska helg, som jag så länge längtat till, har varit egentligen. Men mycket är dimmigt. Som när man blir påmind om nånting som hänt för länge sedan, och bilderna bara kommer fram och sätter sig på hornhinnan en kort kort stund.
För ett tag sedan satt jag med biljetten i handen, och jag stirrade på den. Kunde det vara sant? Skulle jag på min första festival? Skulle det verkligen vara Metaltown? Skulle jag verkligen få se Rammstein live?! Ja, det skulle jag. Och nu är det gjort.
Dagarna kom att sakta flyta förbi, och plötsligt satt jag där på tåget, med fjärilar i magen, spring i benen och handsvett. Dagen hade kommit. Fredagen den artonde juni hade kommit. Nu var jag där. "Om några timmar ska jag vara bara några meter från Rammstein. Vi ska befinna oss i samma stad, på samma hamn, och dela våra röster tillsammans med andra tokkära fans", tänkte jag hela resan, men det kunde ändå aldrig sjunka in på riktigt.
Efter en resa på cirka tre timmar var jag framme i Staden med stort S. Den fantastiska staden Göteborg. Min kära syster och hennes vän Fanny väntade som planerat på mig på Centralstationen, och då började allt på riktigt. Springa iväg, äta mat, åka hem till lägenheten, göra oss iordning, åka tillbaka till centrum, åka till Frihamnen, Metaltown.
Fredagen har jag minst minnen ifrån, och detta inte bara på grund av halten alkohol jag fått i mig (Åh moder, förlåt min synd), utan också på grund av att jag befann mig i något slags adrenalintillstånd, där allt bara skedde fort som ljusets hastighet.
Sedan befann jag mig i publikvimlet, helt orädd från att tränga mig så mycket som möjligt för att försöka komma fram så långt som möjligt. Tyvärr misslyckades detta, i och med att de spärrat av med stängsel och Security-personal mitt i publiken, totalt tvärs över. Så vi stod en bra bit ifrån scenen, där Rammstein skulle spela sina wunderbara låtar. Men inte gjorde det mycket, när plötsligt inledningsmusiken till Rammlied dånade i högtalarna, och så småningom även Till Lindemanns mäktigt vackra röst. Vi var en. Våra röster förenades i ett virrvarr av påhittade ord, skrikiga röster och klängiga fans. Du hast, Du riechst so gut, Pussy, Ich tu dir weh och andra magiskt mäktiga låtar var över under ett ynka ögonblick.
Så efter konserten begav vi oss mot scenen, för att leta upp en skum filur kallad Finger som upptäckt Emma och Fanny under de tidigare Rammstein-konserterna i Sverige det här året, så att de fick komma backstage. "Öy, ni går åt fel håll!" fick vi höra av folkmassorna som vi gick emot, men det brydde vi oss inte om. Vi. Skulle. Fram.
Men vi hittade ingen Finger, och det var bara VIP-folk som hade lyckan att komma backstage.
Så vi började vandra till spårvagnen i regnet, och snart var vi hemma igen. Kvällen var över. Nu hade det hänt. Jag har sett Rammstein.
Lördagen tillbringades först i sängen ett bra tag, men sedan åkte vi in till centrum för att få i oss mat. (Och vilken mat! Lilla Londons filét mignon med pommes och béarnaisesås rekommenderas skarpt!). Vi hade alla tvådagarspass till Metaltown, men eftersom Fanny var sjuk och Emma inte var pepp på Metaltown igen, så var det upp till mig att bege mig till Metaltown ensam. Jag har nu åkt spårvagn OCH buss i Göteborgs allra mest centrerade centrum ENSAM. Jag ger mig själv en eloge, på grund av min sociala fobi och panik över att göra bort mig och hamna fel.
Väl vid Metaltown mötte jag upp Jacob, och vi begav oss mot något jäkla texasmetalband kallat Hellyeah. Yeah. De sög, och vi stod mest och skrattade, HIHI! Sedan såg vi Bullet for my valentine, där jag kunde en enda refräng, men det var trevligt ändå :) Sedan åkte jag tillbaka till lägenheten. Pang i säng.
Söndagen kom, och efter en fantastisk thai-buffé var det dags att åka tillbaka till verkligheten igen. Tillbaka till Kil. Tillbaka till sommarjobb. Jag måste erkänna, att tårarna sprutade när jag kom hem, i panik över att jag har ett så hemskt tråkigt liv om man jämför med helgen.
Men nu spelar det inte så stor roll, för jag har sett Rammstein.
Jag har sett Rammstein. Live. Det ni.
http://www.youtube.com/watch?v=QrOF8PMdMjY - Benzin, från Metaltown såklart. Mäktigt. Jag kunde känna värmen från elden
http://www.youtube.com/watch?v=3ZA4SGHfoec - Du hast, och ja, Metaltown
Ja, alltså ni kan ju kolla andra videoklipp på youtube, för det finns en hel del :)
Bilder lägger jag upp på Facebook och BDB när det funkar, för det funkar inte här heller..
Just det.. Jag har varit på Metaltown, för bara fyra dagar sedan, för att vara exakt. Jag försöker tänka tillbaka på hur denna fantastiska helg, som jag så länge längtat till, har varit egentligen. Men mycket är dimmigt. Som när man blir påmind om nånting som hänt för länge sedan, och bilderna bara kommer fram och sätter sig på hornhinnan en kort kort stund.
För ett tag sedan satt jag med biljetten i handen, och jag stirrade på den. Kunde det vara sant? Skulle jag på min första festival? Skulle det verkligen vara Metaltown? Skulle jag verkligen få se Rammstein live?! Ja, det skulle jag. Och nu är det gjort.
Dagarna kom att sakta flyta förbi, och plötsligt satt jag där på tåget, med fjärilar i magen, spring i benen och handsvett. Dagen hade kommit. Fredagen den artonde juni hade kommit. Nu var jag där. "Om några timmar ska jag vara bara några meter från Rammstein. Vi ska befinna oss i samma stad, på samma hamn, och dela våra röster tillsammans med andra tokkära fans", tänkte jag hela resan, men det kunde ändå aldrig sjunka in på riktigt.
Efter en resa på cirka tre timmar var jag framme i Staden med stort S. Den fantastiska staden Göteborg. Min kära syster och hennes vän Fanny väntade som planerat på mig på Centralstationen, och då började allt på riktigt. Springa iväg, äta mat, åka hem till lägenheten, göra oss iordning, åka tillbaka till centrum, åka till Frihamnen, Metaltown.
Fredagen har jag minst minnen ifrån, och detta inte bara på grund av halten alkohol jag fått i mig (Åh moder, förlåt min synd), utan också på grund av att jag befann mig i något slags adrenalintillstånd, där allt bara skedde fort som ljusets hastighet.
Sedan befann jag mig i publikvimlet, helt orädd från att tränga mig så mycket som möjligt för att försöka komma fram så långt som möjligt. Tyvärr misslyckades detta, i och med att de spärrat av med stängsel och Security-personal mitt i publiken, totalt tvärs över. Så vi stod en bra bit ifrån scenen, där Rammstein skulle spela sina wunderbara låtar. Men inte gjorde det mycket, när plötsligt inledningsmusiken till Rammlied dånade i högtalarna, och så småningom även Till Lindemanns mäktigt vackra röst. Vi var en. Våra röster förenades i ett virrvarr av påhittade ord, skrikiga röster och klängiga fans. Du hast, Du riechst so gut, Pussy, Ich tu dir weh och andra magiskt mäktiga låtar var över under ett ynka ögonblick.
Så efter konserten begav vi oss mot scenen, för att leta upp en skum filur kallad Finger som upptäckt Emma och Fanny under de tidigare Rammstein-konserterna i Sverige det här året, så att de fick komma backstage. "Öy, ni går åt fel håll!" fick vi höra av folkmassorna som vi gick emot, men det brydde vi oss inte om. Vi. Skulle. Fram.
Men vi hittade ingen Finger, och det var bara VIP-folk som hade lyckan att komma backstage.
Så vi började vandra till spårvagnen i regnet, och snart var vi hemma igen. Kvällen var över. Nu hade det hänt. Jag har sett Rammstein.
Lördagen tillbringades först i sängen ett bra tag, men sedan åkte vi in till centrum för att få i oss mat. (Och vilken mat! Lilla Londons filét mignon med pommes och béarnaisesås rekommenderas skarpt!). Vi hade alla tvådagarspass till Metaltown, men eftersom Fanny var sjuk och Emma inte var pepp på Metaltown igen, så var det upp till mig att bege mig till Metaltown ensam. Jag har nu åkt spårvagn OCH buss i Göteborgs allra mest centrerade centrum ENSAM. Jag ger mig själv en eloge, på grund av min sociala fobi och panik över att göra bort mig och hamna fel.
Väl vid Metaltown mötte jag upp Jacob, och vi begav oss mot något jäkla texasmetalband kallat Hellyeah. Yeah. De sög, och vi stod mest och skrattade, HIHI! Sedan såg vi Bullet for my valentine, där jag kunde en enda refräng, men det var trevligt ändå :) Sedan åkte jag tillbaka till lägenheten. Pang i säng.
Söndagen kom, och efter en fantastisk thai-buffé var det dags att åka tillbaka till verkligheten igen. Tillbaka till Kil. Tillbaka till sommarjobb. Jag måste erkänna, att tårarna sprutade när jag kom hem, i panik över att jag har ett så hemskt tråkigt liv om man jämför med helgen.
Men nu spelar det inte så stor roll, för jag har sett Rammstein.
Jag har sett Rammstein. Live. Det ni.
http://www.youtube.com/watch?v=QrOF8PMdMjY - Benzin, från Metaltown såklart. Mäktigt. Jag kunde känna värmen från elden
http://www.youtube.com/watch?v=3ZA4SGHfoec - Du hast, och ja, Metaltown
Ja, alltså ni kan ju kolla andra videoklipp på youtube, för det finns en hel del :)
Bilder lägger jag upp på Facebook och BDB när det funkar, för det funkar inte här heller..
2010-06-15
21:15:47
21:15:47
Adjö är inte för alltid
Jag insåg nyss, när jag klickat på "översikt"-knappen, att det var tre veckor och två dagar sedan som jag skrivit ett inlägg i min åh, så besökta blogg. Jag ber om ursäkt för detta, men ibland har man helt enkelt varken tid eller lust. Jag ber även om ursäkt för att jag alltför ofta skriver ursäkter om att jag nästan aldrig uppdaterar. Förlåt, till de få som faktiskt tar sig tid att läsa min alltför överarbetade blogg.
En annan sak som jag ganska nyss insett, är att nu finns det inte längre något 9F att återvända till efter helger och lov. En hel grupp människor, bara upplösta, likt kokande vatten som omvandlas till ånga. Upplöst. Ändå har det inte riktigt sjunkit in än, att efter tre kämpiga år med en klass som legat mig varmt om hjärtat, nu är över.
Det känns som om det var igår jag noga valt ut kläder och skor, och med fjärilar i magen vandrat bort till den fruktade tegelbeklädda Sannerudsskolan. Jag kommer ihåg att jag stämt träff med min goda vän Sofia. Vi skulle följas dit, och plötsligt stod vi där, på planen utanför A-ingången, och trängdes med andra spända blivande sjundeklassare. Dagen gick förbi fort. Men det var väl inte så konstigt, eftersom vi gick väl bara i skolan den dagen i ungefär två timmar.
Jag hittade hem snabbt. Min enda vän i klassen var då David Press, som jag har gått i samma klass med sedan förskolan. Men jag kunde inte förlita mig på honom, i och med att vi inte var direkt bundisar då, så det var upp till mig själv att skaffa nya bekantskaper i 7F. Och det gjorde jag! Jag hängde då tätt ihop med Sebastian Jansson, Sara Eriksson, Victoria Nilsson och Sindi Axelsson. Jag var en i gänget. De var inga jobbiga hormonfjortisar, som många tjejer då var. Vi var lite nördiga allihop, och det gillade jag!
Jag kommer ihåg att genom hela sjuan hade jag en Barbierosa Sony Ericsson med flärp-lucka, som jag var himla stolt över. Ur den mobilens lilla högtalare ekade varje dag samma låtar om och om igen. Jag hade inget minneskort, så det fick plats ungefär tre låtar. Bara The Ark, såklart. Jag tror folk till slut var relativt trötta på låtarna som ideligen spelades på högsta volym. Men det brydde jag mig inte om!
Till slut fann jag även min stora kärlek Albin Svedlund. Åh, vad jag var jobbigt tonårskär i den pojken. Inte kunde jag sluta tänka på honom, när jag inte hade något annat för mig. Söt, snäll, vacker, fylliga läppar, halv-emo som jag. Ja, ÅH vad han var perfekt! Och vi blev allra bästa vänner.
Jag fann även min andra allra bästa vän, nämligen Sara Eriksson. Ler och långhalm i tre år, och med hennes humor kan man få den mest humorbefriade att skratta så man skriker och gråter (positivt menat alltså).
Jag kommer skriva små texter om mina närmsta vänner på bilddagboken, bara så ni vet, för annars blir det här inlägget alldeles för långt.. (vilket det redan är...)
Många minnen finns från vår underbara klass, och med tiden kommer vissa försvinna, tills någon påminner en och man får svaga bilder om hur det var. Men jag kan säga, att en del minnen kommer finnas förevigt. Som exempel varm-choklad-och-smörgås-stunderna i musikskolecaféterian i sjuan. Alla klockrena kommentarer som kommit vid rätt tillfälle så man brustit ut i skratt och skrattat länge, länge, länge... Dagen i Alsters herrgård, Lisebergsresan..
9F - adjö är inte för alltid, hejdå är inte för gott..
En annan sak som jag ganska nyss insett, är att nu finns det inte längre något 9F att återvända till efter helger och lov. En hel grupp människor, bara upplösta, likt kokande vatten som omvandlas till ånga. Upplöst. Ändå har det inte riktigt sjunkit in än, att efter tre kämpiga år med en klass som legat mig varmt om hjärtat, nu är över.
Det känns som om det var igår jag noga valt ut kläder och skor, och med fjärilar i magen vandrat bort till den fruktade tegelbeklädda Sannerudsskolan. Jag kommer ihåg att jag stämt träff med min goda vän Sofia. Vi skulle följas dit, och plötsligt stod vi där, på planen utanför A-ingången, och trängdes med andra spända blivande sjundeklassare. Dagen gick förbi fort. Men det var väl inte så konstigt, eftersom vi gick väl bara i skolan den dagen i ungefär två timmar.
Jag hittade hem snabbt. Min enda vän i klassen var då David Press, som jag har gått i samma klass med sedan förskolan. Men jag kunde inte förlita mig på honom, i och med att vi inte var direkt bundisar då, så det var upp till mig själv att skaffa nya bekantskaper i 7F. Och det gjorde jag! Jag hängde då tätt ihop med Sebastian Jansson, Sara Eriksson, Victoria Nilsson och Sindi Axelsson. Jag var en i gänget. De var inga jobbiga hormonfjortisar, som många tjejer då var. Vi var lite nördiga allihop, och det gillade jag!
Jag kommer ihåg att genom hela sjuan hade jag en Barbierosa Sony Ericsson med flärp-lucka, som jag var himla stolt över. Ur den mobilens lilla högtalare ekade varje dag samma låtar om och om igen. Jag hade inget minneskort, så det fick plats ungefär tre låtar. Bara The Ark, såklart. Jag tror folk till slut var relativt trötta på låtarna som ideligen spelades på högsta volym. Men det brydde jag mig inte om!
Till slut fann jag även min stora kärlek Albin Svedlund. Åh, vad jag var jobbigt tonårskär i den pojken. Inte kunde jag sluta tänka på honom, när jag inte hade något annat för mig. Söt, snäll, vacker, fylliga läppar, halv-emo som jag. Ja, ÅH vad han var perfekt! Och vi blev allra bästa vänner.
Jag fann även min andra allra bästa vän, nämligen Sara Eriksson. Ler och långhalm i tre år, och med hennes humor kan man få den mest humorbefriade att skratta så man skriker och gråter (positivt menat alltså).
Jag kommer skriva små texter om mina närmsta vänner på bilddagboken, bara så ni vet, för annars blir det här inlägget alldeles för långt.. (vilket det redan är...)
Många minnen finns från vår underbara klass, och med tiden kommer vissa försvinna, tills någon påminner en och man får svaga bilder om hur det var. Men jag kan säga, att en del minnen kommer finnas förevigt. Som exempel varm-choklad-och-smörgås-stunderna i musikskolecaféterian i sjuan. Alla klockrena kommentarer som kommit vid rätt tillfälle så man brustit ut i skratt och skrattat länge, länge, länge... Dagen i Alsters herrgård, Lisebergsresan..
9F - adjö är inte för alltid, hejdå är inte för gott..
2010-05-23
16:01:56
16:01:56
Idas sommarinlägg
Balkongdörren är öppen. Barn gungar i lekparken. Solen skiner och himlen är blå. Trädens bruna kvistar döljs nu av vackra härligt gröna löv, och på trädgårdarna breder sig grönt frodigt gräs..
Jag känner att sommaren har vandrat in i Sverige än en gång! I flera dagar nu, har jag blivit varm och svettig i den stekande solen när jag vandrat hemåt på eftermiddagarna. Men, hur kom det att bli såhär vackert, på så kort tid? Jag tycker att våren bara var över på några veckor, efter den långa vintern, för nu så har sommaren kommit... Haha, jag måste erkänna att det är roligt att jag citerar lite ur Idas sommarvisa, i och med att jag heter Ida själv :D Och jag har just tagit bort snön... Vilken power jag har, det måste jag säga...
Visst, det har ju varit en hel del regniga dagar också. För att inte tala om denna veckans torsdag eftermiddag fram till och med hela fredagen, då tjocka moln har täckt himlen och bara vräkt ner regnet, som så många finner oerhört bedrövligt. Det gör jag också. Men, nu när solen är framme, är det bara att ta för sig och njuta! Finns det något bättre än att vara ute i det här vädret, och kanske köpa en mjukglass med en kompis?
Inte nog med att vädret har tagit en vändning, så är ju skolan snart slut! För min del är ju hela högstadietiden snart blott ett minne, och det kan jag säga mina vänner, DET är skönt. Hur många gånger som jag brytit ihop i ilska och tårar på grund av denna jäkla skolan kan jag nog inte riktigt räkna till, och det ska bli skönt att på ett sätt få börja om.. Hur mycket jag än älskar mina vänner, ska det bli härligt att få fler nya vänner, och få gå på lektioner som jag faktiskt är intresserad i. Ja, jag kan minst sagt säga att jag är trött på Sannerud. Herregud.
Denna vackra dag borde jag vara ute så mycket som möjligt, så det känns skamligt att säga att jag förmodligen inte kommer vara det.. Det beror på, om jag hittar någon att umgås med, men jag ska även ägna lite tid åt att lära mig Nordamerika utantill, i och med att vi har blindkartetest imorgon.
Så, njut av vädret och känslan av att ni snart är fria nu. Det behövs, och det har vi gjort oss förtjänta av!
Gammal sommarbild... Och tack Sofia, för att du gör livet lite bättre när vi umgås! <3
Jag känner att sommaren har vandrat in i Sverige än en gång! I flera dagar nu, har jag blivit varm och svettig i den stekande solen när jag vandrat hemåt på eftermiddagarna. Men, hur kom det att bli såhär vackert, på så kort tid? Jag tycker att våren bara var över på några veckor, efter den långa vintern, för nu så har sommaren kommit... Haha, jag måste erkänna att det är roligt att jag citerar lite ur Idas sommarvisa, i och med att jag heter Ida själv :D Och jag har just tagit bort snön... Vilken power jag har, det måste jag säga...
Visst, det har ju varit en hel del regniga dagar också. För att inte tala om denna veckans torsdag eftermiddag fram till och med hela fredagen, då tjocka moln har täckt himlen och bara vräkt ner regnet, som så många finner oerhört bedrövligt. Det gör jag också. Men, nu när solen är framme, är det bara att ta för sig och njuta! Finns det något bättre än att vara ute i det här vädret, och kanske köpa en mjukglass med en kompis?
Inte nog med att vädret har tagit en vändning, så är ju skolan snart slut! För min del är ju hela högstadietiden snart blott ett minne, och det kan jag säga mina vänner, DET är skönt. Hur många gånger som jag brytit ihop i ilska och tårar på grund av denna jäkla skolan kan jag nog inte riktigt räkna till, och det ska bli skönt att på ett sätt få börja om.. Hur mycket jag än älskar mina vänner, ska det bli härligt att få fler nya vänner, och få gå på lektioner som jag faktiskt är intresserad i. Ja, jag kan minst sagt säga att jag är trött på Sannerud. Herregud.
Denna vackra dag borde jag vara ute så mycket som möjligt, så det känns skamligt att säga att jag förmodligen inte kommer vara det.. Det beror på, om jag hittar någon att umgås med, men jag ska även ägna lite tid åt att lära mig Nordamerika utantill, i och med att vi har blindkartetest imorgon.
Så, njut av vädret och känslan av att ni snart är fria nu. Det behövs, och det har vi gjort oss förtjänta av!
Gammal sommarbild... Och tack Sofia, för att du gör livet lite bättre när vi umgås! <3
2010-05-16
01:09:22
01:09:22
METALTOWN, RAMMSTEIN!!
Jag ber om ursäkt för att jag än en gång tjatar om den fantastiska nyheten att jag idag har beställt tvådagarsbiljetter till mig och Emma till Metaltown och att vi ska se Rammstein. Men jag känner nu, att jag är i ett tillstånd där jag måste få utlopp för mina känslor på något sätt, för just nu känner jag ungefär allt.
Tidigare ikväll, efter många om och men, övertalade jag och min kära syster vår pappa att låna ut pengar till oss så att vi äntligen kunde beställa dessa förbaskade biljetter till Metaltown. Jag kände att detta kanske är min enda chans att se Rammstein live, och jag var helt enkelt tvungen att ta den chansen. Jag har länge gått runt och känt en gnagande ångest inom mig, när jag tänkt på att med bara några klick på metaltowns hemsida, kan man beställa biljetter. Där ute finns biljetterna, och vem som helst kan beställa, och i vilken sekund som helst kan de ta slut. Och om jag då inte skulle ha en biljett, så skulle min livslust vara... tja, nästan obefintlig.
Men, nu har vi beställt biljetterna. Nu är de våra. De har bara inte hamnat i brevlådan än..
Just för tillfället har jag väldigt svårt att förstå situationen jag är i. Jag kan helt enkelt inte förstå, att jag ska se Rammstein live. Jag ska på Metaltown. Om allt går enligt planerna, vill säga.
Just det.. Om allt går enligt planerna. Det är det som gnager i mig nu. Jag oroar mig för att nånting kommer gå vedervärdigt snett. Kanske att jag får extrem fladderdreta precis innan jag har anlänt till Frihamnen i Göteborg, där Metaltown äger rum.. Att jag kanske missar tåget, eller helt enkelt tappar biljetten. Nejnejnejnejnejnejnej. Det får inte hända. Det ska inte hända. Det kommer inte hända. Jag får helt enkelt vara väldigt duktig, lydig och snäll innan 18 juni, så att jag inte drabbas av extremt dålig karma...
Men, förutom oron, vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag vill skutta, trippa, hoppa, sjunga, gråta, skrika, JA ALLT MÖJLIGT, men jag känner att jag måste få utlopp för alla mina känslor!!! Fast det har jag ju redan nämnt... Men eftersom jag inte kan skutta och hoppa och trippa och skrika och sjunga, i och med att klockan nu är 01.02 och min pappa genomgår sin skönhetssömn, så får jag skriva ut känslorna istället.
Ja, och nu är det gjort! :D
Åh gud, jag fattar det inte. Jag. Kan. Helt. Enkelt. Inte. Fatta. Det.
Jag tror jag ska försöka sova nu...
Här är de.. Dem ska jag se...
Tidigare ikväll, efter många om och men, övertalade jag och min kära syster vår pappa att låna ut pengar till oss så att vi äntligen kunde beställa dessa förbaskade biljetter till Metaltown. Jag kände att detta kanske är min enda chans att se Rammstein live, och jag var helt enkelt tvungen att ta den chansen. Jag har länge gått runt och känt en gnagande ångest inom mig, när jag tänkt på att med bara några klick på metaltowns hemsida, kan man beställa biljetter. Där ute finns biljetterna, och vem som helst kan beställa, och i vilken sekund som helst kan de ta slut. Och om jag då inte skulle ha en biljett, så skulle min livslust vara... tja, nästan obefintlig.
Men, nu har vi beställt biljetterna. Nu är de våra. De har bara inte hamnat i brevlådan än..
Just för tillfället har jag väldigt svårt att förstå situationen jag är i. Jag kan helt enkelt inte förstå, att jag ska se Rammstein live. Jag ska på Metaltown. Om allt går enligt planerna, vill säga.
Just det.. Om allt går enligt planerna. Det är det som gnager i mig nu. Jag oroar mig för att nånting kommer gå vedervärdigt snett. Kanske att jag får extrem fladderdreta precis innan jag har anlänt till Frihamnen i Göteborg, där Metaltown äger rum.. Att jag kanske missar tåget, eller helt enkelt tappar biljetten. Nejnejnejnejnejnejnej. Det får inte hända. Det ska inte hända. Det kommer inte hända. Jag får helt enkelt vara väldigt duktig, lydig och snäll innan 18 juni, så att jag inte drabbas av extremt dålig karma...
Men, förutom oron, vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag vill skutta, trippa, hoppa, sjunga, gråta, skrika, JA ALLT MÖJLIGT, men jag känner att jag måste få utlopp för alla mina känslor!!! Fast det har jag ju redan nämnt... Men eftersom jag inte kan skutta och hoppa och trippa och skrika och sjunga, i och med att klockan nu är 01.02 och min pappa genomgår sin skönhetssömn, så får jag skriva ut känslorna istället.
Ja, och nu är det gjort! :D
Åh gud, jag fattar det inte. Jag. Kan. Helt. Enkelt. Inte. Fatta. Det.
Jag tror jag ska försöka sova nu...
Här är de.. Dem ska jag se...
2010-05-09
12:27:50
12:27:50
Den snara framtiden...
Jag känner nu, att det var ganska så länge sedan som jag uppdaterade bloggen, så jag ska göra ett försök att skriva en uppdatering nu, om nästkommande vecka.
Idag, söndag: Emma och Ankh kommer hit, i hopp om att få någonting gott att äta i magen. Det kommer de förmodligen få också, eftersom att mamma redan nu, TRE TIMMAR innan de kommer, har börjat laga maten. Hoppas det blir smarrigt.. Någon slags köttgryta blir det.. Efter några timmars umgänge med familjen, är det dags att packa en veckas kläder i min stora lila bag, för att sedan bege mig till fadern på Runnevål.
Imorgon, måndag: 06:00 ringer klockan. Jag går upp, tar en dusch, äter frukost och gör mig iordning inför en ny händelserik dag i helvetet. Och det är inte vilken vanlig måndag som helst imorgon. Åh nej, för vi ska nämligen, TAMTADADAM.... ORIENTERA!! :DD Ja, ännu en vårdag när vi tvingas ut till Höjda, med en förvirrande karta i högsta hugg, för att desperat leta efter orange tygbitar ute i skogen. Lycka till, säger jag till mig själv.
Tisdag: En vanlig dag. Inget speciellt alls. Men vi får väl se vad dagen bjuder på för növerraskningar :D
Onsdag: Hemstudiedag. Alltså, vi tilldelas uppgifter i vissa ämnen, som vi ska göra hemma. Vi som går på högstadiet får nämligen inte vistas i skolan när de små sexorna kommer och ska träffa sina blivande klasser. MEN, jag och Sara har blivit tilldelade en speciell uppgift; vi ska nämligen få ha hand om en liten musiklektion med den blivande nya musikklassen! Det ska bli intressant, och kul!
Torsdag: Kristihimmelfärdsdag. Jag, min mor och hennes pojkvän beger oss till Strömstad under några dagar, och hälsar på moster och Molly. Låt oss inte förglömma hunden Kajsa också! :D Jag vet i nuläget inte vilken dag vi kommer hem...
Ja, det är väl ungefär hur veckan kommer se ut..
JA! :D
Oj, detta var ett tag sen...
Idag, söndag: Emma och Ankh kommer hit, i hopp om att få någonting gott att äta i magen. Det kommer de förmodligen få också, eftersom att mamma redan nu, TRE TIMMAR innan de kommer, har börjat laga maten. Hoppas det blir smarrigt.. Någon slags köttgryta blir det.. Efter några timmars umgänge med familjen, är det dags att packa en veckas kläder i min stora lila bag, för att sedan bege mig till fadern på Runnevål.
Imorgon, måndag: 06:00 ringer klockan. Jag går upp, tar en dusch, äter frukost och gör mig iordning inför en ny händelserik dag i helvetet. Och det är inte vilken vanlig måndag som helst imorgon. Åh nej, för vi ska nämligen, TAMTADADAM.... ORIENTERA!! :DD Ja, ännu en vårdag när vi tvingas ut till Höjda, med en förvirrande karta i högsta hugg, för att desperat leta efter orange tygbitar ute i skogen. Lycka till, säger jag till mig själv.
Tisdag: En vanlig dag. Inget speciellt alls. Men vi får väl se vad dagen bjuder på för növerraskningar :D
Onsdag: Hemstudiedag. Alltså, vi tilldelas uppgifter i vissa ämnen, som vi ska göra hemma. Vi som går på högstadiet får nämligen inte vistas i skolan när de små sexorna kommer och ska träffa sina blivande klasser. MEN, jag och Sara har blivit tilldelade en speciell uppgift; vi ska nämligen få ha hand om en liten musiklektion med den blivande nya musikklassen! Det ska bli intressant, och kul!
Torsdag: Kristihimmelfärdsdag. Jag, min mor och hennes pojkvän beger oss till Strömstad under några dagar, och hälsar på moster och Molly. Låt oss inte förglömma hunden Kajsa också! :D Jag vet i nuläget inte vilken dag vi kommer hem...
Ja, det är väl ungefär hur veckan kommer se ut..
JA! :D
Oj, detta var ett tag sen...
2010-05-03
17:08:48
17:08:48
Verdammt, Rammstein?!
WOOHO, jag känner att jag börjar bli bättre på att uppdatera, minsann! :D
Som många kanske har förstått, så har jag gått och lyssnat mer och mer på det tyska industrimetalbandet Rammstein.
"Hur har detta gått till?", undrar säkert många av er där ute, som vet att jag egentligen aldrig känt att min förmåga att lyssna på musik aldrig har dragits till den typen av musik, och jag förstår heller inte riktigt hur det gick till. Men jag kan ju försöka sammanfatta mina upplevelser när det gäller Rammstein;
För flera år sedan spetsade jag öronen, när Rammstein gjorde reklam för sin nya skiva, där sången Amerika spelades upp. Då hade jag inte funnit mig själv direkt inom musikens värld, och det kanske för att jag lyssnade på artister såsom Markoolio och Nanne Grönvall. Men när reklamen för Rammstein visades, tänkte jag "Nämen, det där var ju kul!", och sade att jag tänkte köpa skivan.
Men det gjorde jag inte. Sedan var det inget mer med det.
Men i några år nu, har min syster lyssnat på Rammstein, och jag kan inte säga att jag direkt uppskattat när hon spelat deras tuffa metallåtar sent på kvällen.. Inte heller har det varit särskilt uppskattat när även mamma har fattat tycke för Rammstein, och jag tvingats till att lyssna på samma skiva om och om och om och om igen varenda gång vi har åkt i en bil med CD-spelare.
Men, sakta men säkert har jag börjat tycka att låtarna är riktigt... roliga, med sitt neurotiska keyboardsound blandat med hårt spelande elgitarrer. T.ex. låtarna Du Hast, som så många har hört, Amerika, med sina fyndiga texter, och Frühling in Paris, som är lite lugnare, men väldigt väldigt fin...
Och nu har jag upptäckt fler låtar att lyssna på, och min lilla rosa tjej-Mp3 med rosa hörlurar, är nu fylld med Rammsteinlåtar, och det finns inte mycket The Ark kvar...
Så, gissa om jag är avundsjuk på min syster, som FESTAT med Rammstein TVÅ GÅNGER, och den oerhört gubbsnygga sångaren TAFSADE på henne.
Ja men det är ju klart att jag upptäcker en ny kärlek allt för sent...
http://www.youtube.com/watch?v=ncQ0rO9qdhc - Det kan ju vara värt att titta...
http://www.youtube.com/watch?v=mM1x00cbyTM - som jag tycker att alla borde lyssna på. Den är väldigt väldigt fin..
Fina killar!
2010-04-28
22:07:38
22:07:38
Stressigt, minsann..
Idag har varit en wierd dag.. Eller åtminstone till en början.
Klockan 05:50 ringde mitt alarm. "Usch nu måste jag duscha", tänkte jag och stängde av alarmet. Men det var ju så skönt att ligga i den varma sängen... "Mm, jag blundar en stund till"... Ojdå. Plötsligt var jag i drömmarnas värld igen.. Klockan 06:30 vaknar jag av ren... Impuls..? PANIK! Stiga upp, yra runt och leta efter handduk, duscha, klä på sig, äta frukost, blåsa håret, sminka sig, släcka, gå ut.
Där stod min blåa moped och... Stod.. Inte visste jag då vad som väntade. I all vanlighet (eller nej, inte direkt vanligt egentligen, att jag kan åka moped) startade jag mopeden och åkte iväg. Nej, ingenting märkligt med det, förutom det eviga skramlet som min moped alltid lyckas göra ifrån sig.
Vid Vikstakorset såg jag en långsamtåkande gatsopare komma från vänster sida, och naturligtvis körde jag ut till höger före den åkte förbi.
Men, vad nu?! Mopeden åkte plötsligt i tjugo kilometer i timmen, trots att jag hade gasen i bott! MEN! Sen femton, sen tio, sen fem.. Sen.. poff.. Död. Raide morte. Stendöd.
Samtidigt som paniken började sprida sig i min femtonåriga kropp, såg jag även att gatsoparen kom krypandes bakom mig. Närmre och närmre kom den... Och mopeden vägrade såklart starta. Och dessutom var jag stressad till första lektionen. Nämligen gympalektionen (ja, tänka sig, jag var STRESSAD till GYMPALEKTIONEN), eftersom jag och Victoria skulle ha hand om den. Vi hade planerat med musik och danser, och jag såg verkligen fram emot det.
Men, ack, mopeden vägrade komma igång. Eller jo, den startade men den kom ingenstans. Gasen ville inte funka D:
Så jag fick ringa pappa, som rullade ner mopeden på gångvägen, och som sedan skjutsade mig till skolan.
Väl i skolan var inte Victoria där. FAN. HELVETE. KUK. DET KAN INTE BLI VÄRRE NU.
Men, efter en liten stund att andas så fick jag igång klassen med lite danskull (don't ask). Och även jag kom igång, när jag fick höra min favoritmusik.
Sedan var det dags för de underliga danserna! :D Nämligen Mörtpojkedansen och Kebabdansen, (creds till Moa Rosenberg som visat mig dessa vackra danser) och konsten att kunna släppa loss helt enkelt. Men med lite Rammstein vågade de flesta släppa loss, och vi hade det riktigt kul! Eller åtminstone jag, som kunde se hur alla såg idiotiska ut, när de flaxade med armarna, studsade runt, spelade luftgitarr och lekte kebaber och värmen och slicaren.
Annars har dagen varit ganska normal... Prov, var det idag.
Men det kunde man ju ha gett sig fan på.
God natt.
Våren i sjuan. Två år sedan, ganska precis..
Klockan 05:50 ringde mitt alarm. "Usch nu måste jag duscha", tänkte jag och stängde av alarmet. Men det var ju så skönt att ligga i den varma sängen... "Mm, jag blundar en stund till"... Ojdå. Plötsligt var jag i drömmarnas värld igen.. Klockan 06:30 vaknar jag av ren... Impuls..? PANIK! Stiga upp, yra runt och leta efter handduk, duscha, klä på sig, äta frukost, blåsa håret, sminka sig, släcka, gå ut.
Där stod min blåa moped och... Stod.. Inte visste jag då vad som väntade. I all vanlighet (eller nej, inte direkt vanligt egentligen, att jag kan åka moped) startade jag mopeden och åkte iväg. Nej, ingenting märkligt med det, förutom det eviga skramlet som min moped alltid lyckas göra ifrån sig.
Vid Vikstakorset såg jag en långsamtåkande gatsopare komma från vänster sida, och naturligtvis körde jag ut till höger före den åkte förbi.
Men, vad nu?! Mopeden åkte plötsligt i tjugo kilometer i timmen, trots att jag hade gasen i bott! MEN! Sen femton, sen tio, sen fem.. Sen.. poff.. Död. Raide morte. Stendöd.
Samtidigt som paniken började sprida sig i min femtonåriga kropp, såg jag även att gatsoparen kom krypandes bakom mig. Närmre och närmre kom den... Och mopeden vägrade såklart starta. Och dessutom var jag stressad till första lektionen. Nämligen gympalektionen (ja, tänka sig, jag var STRESSAD till GYMPALEKTIONEN), eftersom jag och Victoria skulle ha hand om den. Vi hade planerat med musik och danser, och jag såg verkligen fram emot det.
Men, ack, mopeden vägrade komma igång. Eller jo, den startade men den kom ingenstans. Gasen ville inte funka D:
Så jag fick ringa pappa, som rullade ner mopeden på gångvägen, och som sedan skjutsade mig till skolan.
Väl i skolan var inte Victoria där. FAN. HELVETE. KUK. DET KAN INTE BLI VÄRRE NU.
Men, efter en liten stund att andas så fick jag igång klassen med lite danskull (don't ask). Och även jag kom igång, när jag fick höra min favoritmusik.
Sedan var det dags för de underliga danserna! :D Nämligen Mörtpojkedansen och Kebabdansen, (creds till Moa Rosenberg som visat mig dessa vackra danser) och konsten att kunna släppa loss helt enkelt. Men med lite Rammstein vågade de flesta släppa loss, och vi hade det riktigt kul! Eller åtminstone jag, som kunde se hur alla såg idiotiska ut, när de flaxade med armarna, studsade runt, spelade luftgitarr och lekte kebaber och värmen och slicaren.
Annars har dagen varit ganska normal... Prov, var det idag.
Men det kunde man ju ha gett sig fan på.
God natt.
Våren i sjuan. Två år sedan, ganska precis..
2010-04-24
11:11:55
11:11:55
Bitterfittan, bittrare än NÅGONSIN
De kallar mig bitter, men DET HÄR tar priset.
Eftersom jag är en fattig vanlig femtonåring som måste ha jobb i sommar, så skickade jag in en ansökan om feriearbete på kyrkan, och en ansökan till fru Bär AB, där meningen var att jag skulle sälja bär.
Hursomhelst. På Fru Bärs ansökan om bärförsäljare, så stod det att man måste vara fyllda 16. Så jag tänkte, att eftersom jag fyllar 16 år i augusti, så kan jag ju faktiskt söka, och om det visar sig att jag är för ung iallafall, så hör de aldrig av sig.
Men de hörde av sig. I tisdags, närmare bestämt.
"Hej, jag ringer från Fru Bär, och du är välkommen på intervju nästa måndag. Men jag hör av mig senare för information om tid och plats."
"ÅÅÅÅÅÅÅÅH!! GLAAAAD!! EUFORI ÄNDÅ UT I FINGERSPETSARNA!! NU KAN DET INTE BLI BÄTTRE!! JAG ÄR INTE FÖR UNG!!!", tänkte jag, och berättade nyheten för mamma. Så jag gick runt, i ungefär en kvart och bara sprudlade, skuttade och trippade och sjöng och var överlycklig.
Sedan ringde de igen, och det visste jag ju att de skulle göra.
"Hej, jag ser i din ansökan att det står att du fyller 16 år i sommar. Vilken månad fyller du i?"
Det. Får. Inte. Vara. Sant, tänkte jag.
"Ehm... Augusti.", klämde jag fram, och försökte förtränga tanken på att jag är född två månader för sent.
"Jaha.. Augusti, nä då funkar det inte. Man måste nämligen vara 16 år. Men du är välkommen att söka nästa år istället!", sade tanten, och jag förundrades över att hon förtfarande lät lika munter, när hon precis gjort den enorma tabben att inte titta ordentligt på personnumret som jag skickade med i CV:t.
Så jag fick kväva klumpen i halsen och tacka och säga hejdå..
Så jag har fortfarande inget sommarjobb. Tvivlar på att jag kommer få det på kyrkan. Tycker att de borde ha hört av sig nu.
Men, life's a bitch, och det visste vi redan.
Eftersom jag är en fattig vanlig femtonåring som måste ha jobb i sommar, så skickade jag in en ansökan om feriearbete på kyrkan, och en ansökan till fru Bär AB, där meningen var att jag skulle sälja bär.
Hursomhelst. På Fru Bärs ansökan om bärförsäljare, så stod det att man måste vara fyllda 16. Så jag tänkte, att eftersom jag fyllar 16 år i augusti, så kan jag ju faktiskt söka, och om det visar sig att jag är för ung iallafall, så hör de aldrig av sig.
Men de hörde av sig. I tisdags, närmare bestämt.
"Hej, jag ringer från Fru Bär, och du är välkommen på intervju nästa måndag. Men jag hör av mig senare för information om tid och plats."
"ÅÅÅÅÅÅÅÅH!! GLAAAAD!! EUFORI ÄNDÅ UT I FINGERSPETSARNA!! NU KAN DET INTE BLI BÄTTRE!! JAG ÄR INTE FÖR UNG!!!", tänkte jag, och berättade nyheten för mamma. Så jag gick runt, i ungefär en kvart och bara sprudlade, skuttade och trippade och sjöng och var överlycklig.
Sedan ringde de igen, och det visste jag ju att de skulle göra.
"Hej, jag ser i din ansökan att det står att du fyller 16 år i sommar. Vilken månad fyller du i?"
Det. Får. Inte. Vara. Sant, tänkte jag.
"Ehm... Augusti.", klämde jag fram, och försökte förtränga tanken på att jag är född två månader för sent.
"Jaha.. Augusti, nä då funkar det inte. Man måste nämligen vara 16 år. Men du är välkommen att söka nästa år istället!", sade tanten, och jag förundrades över att hon förtfarande lät lika munter, när hon precis gjort den enorma tabben att inte titta ordentligt på personnumret som jag skickade med i CV:t.
Så jag fick kväva klumpen i halsen och tacka och säga hejdå..
Så jag har fortfarande inget sommarjobb. Tvivlar på att jag kommer få det på kyrkan. Tycker att de borde ha hört av sig nu.
Men, life's a bitch, och det visste vi redan.
2010-04-17
18:03:08
18:03:08
Inget speciellt
Hej! Ja, nu var det längesedan jag skrev, minsann. Närmare bestämt TVÅ VECKOR SEDAN. Jag har (som vanligt), inte haft orken till att sno ihop en liten text om vad som händer i mitt liv. Men det kan även bero på att det inte hänt nånting i mitt liv, för den delen heller.
Påsklovet var inget speciellt. Vissa dagar satt jag hemma och dog av tristess, andra dagar var jag med Albin eller Pingu eller någon annan kompis. Molly och moster och hunden var här, så det fick bli att umgås lite med dem också. Jag blev även ruinerad, med tanke på att både Emma OCH Molly fyllde år, och jag hade inte hjärta till att säga att jag egentligen inte har råd med presenter. Så mina två ynka hundralappar är nu GONE, BYE VÄCK.
MEN, idag får jag iallafall ett litet ekonomitillskott. Nämligen veckopeng (ja, jag får veckopeng, för då riskerar jag inte att göra av med en månadspeng på en gång). Men eftersom hundra kronor har dragits bort, får jag bara 200.
Nu tänker ni säkert såhär: VA?! FÅR HON 300 KRONOR I VECKAN, ALLTSÅ 1200 KRONOR I MÅNADEN?!
Men det är såhär, att jag får bara den veckopengen hemma hos pappa, alltså lever jag på ungefär 600 kronor i månaden. Tjohoooo.
Nog snackat om ekonomi, jag blir ju för bövelen helt depressiv.
Igår sov jag hos min käre väninna Sofia Silvasti. Det var trevligt. Vi var på Tonår, sedan åkte vi hem, tittade på teve, åt godis och somnade. Så imorse när jag vaknade, tänkte jag: SKÖNT, idag kan jag vara med Sofia, och jag behöver inte åka hem och tillbringa dagen i ensamhet. Men, SÅ VAR ICKE FALLET. Pappa ringde mig och krävde att jag skulle pallra mig hemåt så att jag kunde städa. "Tråkigt..." tänkte jag, och försökte desperat att argumentera med att jag skulle leka med Sofia, så att jag inte KAN städa. Men, det sket sig rätt rejält. Farmor kommer hit från Götet, och då måste det se fint ut. (Jag klandrar honom inte, det såg verkligen ut som SKIT.). Så jag och Sofia hoppade Sofias moped (nej, min funkar inte, för drivremmen är trasig ><), och direkt när jag kom hem var det fram med dammsugare, dammvippa och skurhinken. NU är det fint och välstädat, och farmor är här och har fullt upp med att laga mat.
När jag kan fly fältet (förmodligen efter att middagen ägt rum), så ska jag umgås med Sofia igen och förmodligen Pingu. Det blir bra det! <3
- bildbrist -
Påsklovet var inget speciellt. Vissa dagar satt jag hemma och dog av tristess, andra dagar var jag med Albin eller Pingu eller någon annan kompis. Molly och moster och hunden var här, så det fick bli att umgås lite med dem också. Jag blev även ruinerad, med tanke på att både Emma OCH Molly fyllde år, och jag hade inte hjärta till att säga att jag egentligen inte har råd med presenter. Så mina två ynka hundralappar är nu GONE, BYE VÄCK.
MEN, idag får jag iallafall ett litet ekonomitillskott. Nämligen veckopeng (ja, jag får veckopeng, för då riskerar jag inte att göra av med en månadspeng på en gång). Men eftersom hundra kronor har dragits bort, får jag bara 200.
Nu tänker ni säkert såhär: VA?! FÅR HON 300 KRONOR I VECKAN, ALLTSÅ 1200 KRONOR I MÅNADEN?!
Men det är såhär, att jag får bara den veckopengen hemma hos pappa, alltså lever jag på ungefär 600 kronor i månaden. Tjohoooo.
Nog snackat om ekonomi, jag blir ju för bövelen helt depressiv.
Igår sov jag hos min käre väninna Sofia Silvasti. Det var trevligt. Vi var på Tonår, sedan åkte vi hem, tittade på teve, åt godis och somnade. Så imorse när jag vaknade, tänkte jag: SKÖNT, idag kan jag vara med Sofia, och jag behöver inte åka hem och tillbringa dagen i ensamhet. Men, SÅ VAR ICKE FALLET. Pappa ringde mig och krävde att jag skulle pallra mig hemåt så att jag kunde städa. "Tråkigt..." tänkte jag, och försökte desperat att argumentera med att jag skulle leka med Sofia, så att jag inte KAN städa. Men, det sket sig rätt rejält. Farmor kommer hit från Götet, och då måste det se fint ut. (Jag klandrar honom inte, det såg verkligen ut som SKIT.). Så jag och Sofia hoppade Sofias moped (nej, min funkar inte, för drivremmen är trasig ><), och direkt när jag kom hem var det fram med dammsugare, dammvippa och skurhinken. NU är det fint och välstädat, och farmor är här och har fullt upp med att laga mat.
När jag kan fly fältet (förmodligen efter att middagen ägt rum), så ska jag umgås med Sofia igen och förmodligen Pingu. Det blir bra det! <3
- bildbrist -
2010-04-01
20:33:58
20:33:58
Påskjoggen - ett blött nördkonvent
Jag fruktar påsklovet, precis som jag fruktade sportlovet.
Skärtorsdag: Första dagen i fördärvets övertagande. Eller ja, först och främst var det ju den fruktade Påskjoggen; en extremt lång, långtråkig och meningslös promenad som samtliga elever från vår vackra tegelbeklädda skola måste ge sig ut på. Dessutom ska man klä ut sig. Ungefär som att fira att vi äntligen ska få spendera en vecka utan att behöva gå i skola.
För ett par dagar sedan, kom jag på den genialiska idén att hela vår klass skulle klä ut sig till nördar, så att vi skulle ha en liten chans att vinna det fantastiska priset som lottas ut till klassen med bäst utklädningsklädsel. Iallafall, så hakade klassen på den idén, otroligt nog. Alla lyckades skaffa fram ett par byxor att dra upp till naveln och en skjorta att stoppa in i byxorna. En del lyckades till och med få fram fula gamla glasögon med stora grova bågar. Jag måste säga att det var mycket roande.
När alla bytt om och slickat håret med mittbena, så skulle vi bege oss till den åh, så stora fotbollsplanen vid Sannerudsvallen, för att ta ett gemensamt foto, och se de tävlande springa iväg (ja just det, man kan även tävla). Vädret var inte najs. Det var bara bajs. Det haglade lite grand, för att sedan övergå till snöblandat regn, som sedan övergick till piskande regn. Alltså var marken slaskövertäckt. Härligt härligt, där rök de mockaskorna. Hur som helst, när vi samlats på fotbollsplanen såg jag att alla andra klasser började gå iväg, och jag och Albin hängde på. MEN, vart var mina nördkompisar?!
-Åh, ett samtal från Korvspad. (Sara Eriksson). "VART ÄR DU, VI SKA TA KORT NU!"
Paniken spred sig som en löpeld i hela kroppen. JAG MÅSTE JU VARA MED PÅ KORT, FÖR BÖVELEN! Så jag sprang tillbaka, och kände mig som en riktig dramaqueen. De var ju tvugna att vänta på mig! Men men, vi blev fotade, och sedan gav vi oss iväg på Den stora vandringen.
Det tog lång tid. Det var kallt. Och blött. Väldigt blött. Vedervärdigt blött. Mina fötter nästan FLÖT i sjöarna i skorna. Och det blev ju inte bättre av att Patrik Skinnyass Nyman spelade en technolåt om och om och om igen. Sedan kom vi fram till skolan. Jag hade ett par extra strumpor, HALLELUJAH!!! Sedan åt vi en korv. Sedan vandrade jag hem till Runnevål. Då dog jag. Hämta täcke, ockupera soffan, PANG, SNARK.
Och nu fruktar jag som sagt påsklovet. Jag kommer nog dö av tristess, precis som jag förutspådde att jag skulle göra på sportlovet.
Om inte vår klass vinner tävligen med bäst utklädningsklädsel, så slutar jag. Med vad vet jag inte. Eller jo, jag ska sluta tro på kompetens hos människor.
Ha det så kul.
Välkommen åter.
David och Adam. Fina pojkar. David vad nördarnas konung idag.
Sara och Adam. Fina pojkar... Pojke. Och flicka.
Skärtorsdag: Första dagen i fördärvets övertagande. Eller ja, först och främst var det ju den fruktade Påskjoggen; en extremt lång, långtråkig och meningslös promenad som samtliga elever från vår vackra tegelbeklädda skola måste ge sig ut på. Dessutom ska man klä ut sig. Ungefär som att fira att vi äntligen ska få spendera en vecka utan att behöva gå i skola.
För ett par dagar sedan, kom jag på den genialiska idén att hela vår klass skulle klä ut sig till nördar, så att vi skulle ha en liten chans att vinna det fantastiska priset som lottas ut till klassen med bäst utklädningsklädsel. Iallafall, så hakade klassen på den idén, otroligt nog. Alla lyckades skaffa fram ett par byxor att dra upp till naveln och en skjorta att stoppa in i byxorna. En del lyckades till och med få fram fula gamla glasögon med stora grova bågar. Jag måste säga att det var mycket roande.
När alla bytt om och slickat håret med mittbena, så skulle vi bege oss till den åh, så stora fotbollsplanen vid Sannerudsvallen, för att ta ett gemensamt foto, och se de tävlande springa iväg (ja just det, man kan även tävla). Vädret var inte najs. Det var bara bajs. Det haglade lite grand, för att sedan övergå till snöblandat regn, som sedan övergick till piskande regn. Alltså var marken slaskövertäckt. Härligt härligt, där rök de mockaskorna. Hur som helst, när vi samlats på fotbollsplanen såg jag att alla andra klasser började gå iväg, och jag och Albin hängde på. MEN, vart var mina nördkompisar?!
-Åh, ett samtal från Korvspad. (Sara Eriksson). "VART ÄR DU, VI SKA TA KORT NU!"
Paniken spred sig som en löpeld i hela kroppen. JAG MÅSTE JU VARA MED PÅ KORT, FÖR BÖVELEN! Så jag sprang tillbaka, och kände mig som en riktig dramaqueen. De var ju tvugna att vänta på mig! Men men, vi blev fotade, och sedan gav vi oss iväg på Den stora vandringen.
Det tog lång tid. Det var kallt. Och blött. Väldigt blött. Vedervärdigt blött. Mina fötter nästan FLÖT i sjöarna i skorna. Och det blev ju inte bättre av att Patrik Skinnyass Nyman spelade en technolåt om och om och om igen. Sedan kom vi fram till skolan. Jag hade ett par extra strumpor, HALLELUJAH!!! Sedan åt vi en korv. Sedan vandrade jag hem till Runnevål. Då dog jag. Hämta täcke, ockupera soffan, PANG, SNARK.
Och nu fruktar jag som sagt påsklovet. Jag kommer nog dö av tristess, precis som jag förutspådde att jag skulle göra på sportlovet.
Om inte vår klass vinner tävligen med bäst utklädningsklädsel, så slutar jag. Med vad vet jag inte. Eller jo, jag ska sluta tro på kompetens hos människor.
Ha det så kul.
Välkommen åter.
David och Adam. Fina pojkar. David vad nördarnas konung idag.
Sara och Adam. Fina pojkar... Pojke. Och flicka.
2010-03-25
18:58:41
18:58:41
Håglösheten tar över.
Utanför sträcker sig stora fält med ett tjockt täcke snövit snö. Snö, snö snö. Ungefär allt jag ser, här ute i det Gudsförgätna. Ja, jag antar att ni kan ana vart jag är för tillfället. Men för er som inte kan gissa, så är jag i SKÅNE.
Men jag känner ändå att våren är påväg, som ni såg i det förra inlägget. Det börjar ju bli barmark och allt...
Nä, slutpratat om årstidsväxlingen... Jag känner mig... Likgiltig... Jag känner mig inte arg, inte glad, inte sur, inte ledsen... Eller jo, lite ledsen. Men inte gråt-ledsen.. Bara nedstämd. Håglös.
Skola imorgon. Inte många som är friska i klassen. Vi var ingefär... sju personer på SO-lektionen idag, så filmtittandet fick bli inställt. Jens The Great ville att alla skulle ha möjlighet att se filmen.
Men herregud, vad jag känner att jag har ett överflöd av intressanta saker att skriva om.
Men NU kommer faktiskt en intressant sak. OLA SALO SKA BLI PAPPA I VÅR!! Han är till och med GIFT!! Han gifte sig med sin flcikvän i höstas! : o
Och imorgon, the great friday, så släpps deras nya singel Superstar! :D Jag förbannar Spotify till helvetet om den inte går att lyssna på där.
Hejdå.
Men jag känner ändå att våren är påväg, som ni såg i det förra inlägget. Det börjar ju bli barmark och allt...
Nä, slutpratat om årstidsväxlingen... Jag känner mig... Likgiltig... Jag känner mig inte arg, inte glad, inte sur, inte ledsen... Eller jo, lite ledsen. Men inte gråt-ledsen.. Bara nedstämd. Håglös.
Skola imorgon. Inte många som är friska i klassen. Vi var ingefär... sju personer på SO-lektionen idag, så filmtittandet fick bli inställt. Jens The Great ville att alla skulle ha möjlighet att se filmen.
Men herregud, vad jag känner att jag har ett överflöd av intressanta saker att skriva om.
Men NU kommer faktiskt en intressant sak. OLA SALO SKA BLI PAPPA I VÅR!! Han är till och med GIFT!! Han gifte sig med sin flcikvän i höstas! : o
Och imorgon, the great friday, så släpps deras nya singel Superstar! :D Jag förbannar Spotify till helvetet om den inte går att lyssna på där.
Hejdå.
